Jag är rädd för döden eftersom jag inte vet vad som händer efter. Sen tänker jag mycket på hur hemskt det är att inte få träffa den som dör i ens närhet. Döden är så slutgiltig.

Jag är inte rädd för döden, var nära att dö som 4-åring och har väl blivi t"härdad" av det. tycker att det ska bli spännande att se vad som händer efetråt då jag inte tror att det bara tar slut. Drömde en läskig dröm för 2 nätter sen där själva döden var med. =)

Jag är nog lite rädd. Jag vet inget om döden! Jag har t ex aldrig sett en död människa, utom när de varit benrester på museum…

Och så undrar jag ju: Vad händer "sedan"?

Jag har hellre aldrig sett en död människa men döda djur, dött som dött tänker jag och tkr inte det är så stor skillnad.

Jag tror på reinkarnation, att man föds om till något annat eller att man stannar kvar som ett spöke=P

För mig är döden främst någonting jag ägnar mig åt i mitt yrkesliv. Arbetar till viss del med vård i livets slutskede där jag ska hjälpa mina patienter att orka, våga och kunna dö och stötta deras familjer i att orka, våga och kunna släppa taget.

För egen personlig del ser jag döden som avslutet jag kommer att råka ut för förr eller senare och som någonting jag hatar när det drabbar de omkring mig som jag håller av och älskar. Döden är vägskälen i livet, platsen och skeendet där man sklijs åt. Jag är inte rädd för att dö, men jag är rädd för att känna mig utelämnad, otrygg och ensam. Jag går inte omkring och är rädd för att de jag älskar ska dö, men jag vill inte att det ska hända.

När man dör finns man inte mer. Andligheten/själen/tanken/känslan i människan dör med hennes kropp och jag tror inte på någon existens efter denna.

Den existerar. Varken mer eller mindre för min del. Visst fasar jag för de gånger då nära och kära kommer att dö men såtillvida det inte finns anledning till oro för det så tänker jag inte heller på det.

Om jag skulle oroa mig för något kring döden så skulle det väl vara eventuella smärtor i samband med ett långdraget, våldsamt dödsfall. Annars så skulle jag inte säga att jag är rädd för att dö. Det är som det är och blir som det blir.

Jag är rädd för att dö… Men jag tror att man liksom "lever vidare" på andra sidan och att man efter ett tag så blir man född på nytt

Jag är inte rädd för döden men jag vill inte dö. Jag e nyfiken på vad som händer efter döden för jag tror precis som #7.

Döden har blivit en naturlig del av livet för mig dels förlorade jag 3 anhöriga på ca 5 år och dels så jobbar jag i äldrevården.

jag har blivit enormt rädd för döden. det började egentligen med en släkting som dog, och hade fruktansvärd ångest in i det sista. 2008 var året då alla dog eller blev sjuka och jag tror det har skadat mig lite. idag lever jag med dödsångest fast jag bara är 23 och fullt frisk. ångesten handlar nog mer om det slutgiltliga, att världen klarar sig fullkomligt lysande utan mig, att jag inte spelar någon roll i det stora sammanhanget. kanske det handlar om en existentiell kris som yttrar sig i att jag ligger på kvällarna och är livrädd för att jag ska ångra något när jag väl ligger där, att livet är så kort. det har även börjat sprida sig till mina föräldrar och syskon. att någon av dem ska lida, bli sjuka, ha ångest inför döden. lika mycket är jag rädd för avskedet. jag ser mina föräldrar, och de börjar bli äldre. hur kan jag leva om det händer min sambo något?

Jag är inte rädd för döden. Man lever en gång och alla dör till slut.Man får göra det bästa av sin situation.

Om det finns en fortsättning efter döden så är det väl bra men tror man att det inte finns så är det väl dumt att gå runt och slösa den korta tid man har på att tänka på det?

Jag är inte rädd för att vara död, eller det är jasg kanske på sätt och vis. Jag är rädd för att inte finnas, men om det är så att vara död så vet jag ju isf inte det då. Äh, det där blev komplicerat…

Det jag är rädd för är att det ska göra ont att dö, eftersom jag har sett hur hemskt båda mina föräldrar hade innan de sog. Eller att vara ensam medan jag väntar på att dö.

Eftersom jag arbetat i vården i många år så har jag sett människor dö otaliga gånger både långsamt genom sjukdom och mer dramatiskt genom trauman.

Jag har gjort i ordning hur många döda kroppar som helst så den biten skrämmer mig inte.

Jag är mest rädd för att mina nära och kära ska dö. Jag är rädd för sorgen och saknaden.

Min egen död är av underordnad betydelse

Förut var jag otroligt rädd för att dö, men det är jag inte riktigt längre… Det varierar, men oftast känns det helt okej. Självklart vill jag leva kvar så länge som möjligt, men jag försöker övertyga mig själv om att det kommer någonting mer.

En gång läste jag citatet "man kan antingen se döden som en förolämpning mot livet, eller som en del av det" och det har jag tagit för sanning

Jag är inte rädd för att dö. Jag tror det beror på att min mormor och morfar var väldigt kristna så man gick alltid och frågade dom om såna frågor som då t ex döden. Jag var en väldigt fundersam när jag var tonåring gällande många saker. Det var tur jag hade dom att fråga. En sak som jag är rädd för är att min mamma ska dö. När det gäller det så vill jag inte att det ska hända  fast jag själv inte är rädd för det. Fråga inte mig varför jag känner så bara.

Jag är rädd för att dö innan jag hunnit "leva klart", det finns så mycket jag har lust att göra/uppleva/känna mm.  Men när jag tänker på att jag en gång i framtiden är gammal och "mätt och nöjd med livet" då är jag inte rädd för själva döendet.

Hej!

Jag är väldigt ambivalen vad gäller döden. Jag hade en nära döden upplevelse som 3- åring när jag höll på att drunkna, så själva dödsögonblicket är jag inte rädd för. Men jag är ändå rädd för att dö, för jag vill leva länge, väldigt länge. Utan några missöden . Jag är inte rädd för vad som ska hända efter min död, det bryr jag mig inte om, för då är jag ju liksom död och kan ändå inte använda mina saker eller kanske ens ta kontakt med mina kära.

Däremot är jag väldigt rädd för att min mamma ska dö hastigt och lämna mig ensam kvar. För hon är min livboj. Hon är min värld och jag älskar henne över allt annat på jorden.

Kalendula