On/off förhållande - råd?
Hej,
försöker korta ner mitt inlägg då det är en hel roman bakom, naturligtvis, som i alla relationer efter ett tag.
Jag träffade en man för snart 2 år sedan.
Störtkära direkt, allt frid och fröjd, i några veckor. Jag förstod snart varför det stormade, då det visade sig att han hade en nyfödd liten bebis med sitt ex. Relationen till henne var avslutad men hon är bipolär och hotade att ta livet av sig om han inte kom tillbaka.
Han säger att han föll för mig redan från början, men att hoten från henne fick honom att vela.
Och velat har han gjort… Första halvåret hade vi en ganska oseriös relation. Han avslutade den i förmån för sitt ex, gick tillbaka till henne, men återvände till mig efter en dryg månad. Ytterligare ett halvår gick, vi var tillsammans, men det var knappt - han var ganska halvhjärtad i sina ansträngningar och jag var och har alltid varit, kär som en klockarkatt. Han fick vårdnaden om barnet och det var mycket som stormade kring honom, när modern tog avstånd från dem båda. Hon försvann i några månader, kom tillbaka och det blev en ny kris-period när han velade kring vad han ville/borde göra i förhållande mot mig, modern till barnet och framförallt barnet. Han är pappa i första hand och har satt sonen främst hela tiden, vilket jag förstår och respekterar och älskar honom för.
Sen tog det slut igen. Han gjorde slut, igen. Det var slut i tre veckor.
Han kom tillbaka. Han tiggde sig in i mitt liv igen och vi försökte på riktigt, flyttade ihop, allt var frid och fröjd. Vi hade det bra tillsammans, men allt som hade hänt tidigare hade satt sina spår och jag blev sur, arg, misstänksam, livrädd för att han skulle lämna mig.
Vi fixade det i ytterligare ett halvår.
För en månad sen, lämnade han mig. För tredje gången. Han klarade inte av att jag kvävde honom, och jag håller med till viss del, jag försakade allt som var "jag" och gick upp totalt i vårt förhållande. Sånt blir aldrig bra, man tappar all respekt för varandra.
När han försvann fick jag mig en tankeställare. Kanske var det inte HAN som hade strulat till det nu den sista gången. Kanske hade jag skjutit honom ifrån mig i min rädsla för att förlora honom. Han försökte länge prata med mig om våra problem men jag trodde honom inte riktigt förrän han var borta.
Mina vänner och min familj var och är stenhårda i sina omdömen, de har sett mig gråta en gång för mycket över samma man.
Vi har det bra när det är bra - senaste halvåret har varit jättebra, men det snurrade fort utför i somras, konflikter som handlade om småsaker blev gigantiska för mig, och i stundens hetta såg han en enda utväg, och det var att försvinna och lämna allt bakom sig.
Det visar ju även förhållandet med exet, som inte avslutades på riktigt förrän i julas, då vi blev ett officiellt par och alla korten kom på bordet. Hon skrev långa brev till mig och menade att han hade övergett henne utan minsta chans att visa att hon kunde ändras. Å andra sidan är människan inte psykiskt frisk. Men om ni förstår vad jag menar… Han flyr lätt ifrån det som är jobbigt.
Vi har gått igenom mycket tillsammans och mina känslor har det då aldrig varit fel på, jag har lidit alla helvetes kval den senaste månaden och enda tanken har varit att JAG VILL ÅKA HEM! Och hem är där HAN är…..
Nu är han tillbaka. Likt en klocka stod han på trappen exakt tre veckor efter uppbrottet. Han är punktlig… Vi har varit tillsammans i ett halvår och det har varit slut i tre veckor, exakt samma tidsintervall, i tre omgångar.
Nu står han där igen med händerna utsträckta.
Hela JAG vill vara med honom. Hela jag vill ta tillbaka honom, göra igen, göra bättre. Jag vill så gärna be om ursäkt för det som var min del. Han gråter, han ångrar sig, den här gången har ingen annan varit inblandad i vårt uppbrott utan han ser det mer som en paus (trots att han utan pardon bad mig att packa mina saker och flytta, och har inte hört av sig med ett knyst på tre veckor) och han vill verkligen att vi ska försöka igen.
JAG MED! Jag VILL VILL VILL! Jag älskar honom så att det gör ont. Jag vill försöka lösa våra problem, ta tag i gamla konflikter, jag vill jobba med mig själv, jag vill så gärna lita på honom när han säger att HAN tror att vi kan få det att fungera. JAg vill dra med honom i parterapi, jag vill prata tills öronen faller av på oss båda. Jag vill lära av gamla misstag och göra det BRA den här gången! Mina känslor för honom är så innerliga och jag älskar honom verkligen på riktigt.
Vi för en öppen dialog just nu som från hans sida är fylld med löften om guld och gröna skogar. Jag struntar egentligen i det, för jag vill ju bara höra att han älskar mig också (vilket han säger att han gör) och kunna lita på det, kunna tro att den här gången finns han där på riktigt.
Men han har dragit TRE gånger nu! Jag är dum och naiv och blåögd om jag tror att det kommer att ändras. Eller hur?
Mina vänner skäller på mig när jag ens yppar tanken. Å andra sidan är det inbitna singlar som inte nöjer sig med NÅGOT förutom det perfekta förhållandet.
Man ska lyssna på sig själv och inte på någon annan. Men alla mina instinkter säger gå till honom… Och jag vill gärna ta någon utomståendes helt anonyma åsikter, erfarenheter och tankar kring detta. En ny synvinkel kan aldrig skada och jag gör inget förhastat.
Mvh
C
Hej!
Mina första tankar var när jag läste ditt inlägg, hur vill du ha det och hur vill han ha det? När han sticker och när ni är tillsammans, kan man då säga istället att ni tar en timeout. Men att ni kanske ändå kan prata med varandra, eller skriva? Han kanske är en sån som behöver ha tid på sig att tänka när det blir för mycket för honom. Och då behöver vara ensam?
Behöver han höra frågan då: Vad tänker du på och vad kommer du fram till?
Vad behöver du göra så att han inte sticker och vad behöver han göra för att inte sticka när det blir för mycket?
Förlåt mig för alla dessa kanske konstiga frågor, men det var vad som dök upp i mig.
Kalendula
Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.
"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"
hej
jag känner igen mig mycket i det du skriver. Men det finns inga svar som passar alla. Du kan bara följa ditt hjärta. Så som jag ser det går allt att lösa om man bara älskar varandra tillräckligt mycket och om BÅDA är villiga att lägga ner det som krävs för att få det att fungera. Den ena parten kan aldrig fixa förhållandet ensam. Så länge man verkligen älskar varandra finns det något att kämpa för. Bara du kan veta vad som känns bäst för dig. Gå efter din magkänsla.
Gå i parterapi, försök prata med varandra om vad ni behöver, hur ni vill ha det, hur ni vill att ert gemensamma liv ska se ut. Ha tålamod. Gör roliga saker tillsammans. Försök att släppa det som hänt tidigare och fokusera på framtiden, på att göra annorlunda. Lyssna på varandra med öppet sinne, utan att bli sårade av den andres ärlighet. Ta inte upp gammal skit, låt det förflutna stanna i det förflutna. Min sambo och jag skaffade något som vi valt att kalla för "dåtidsburkar". Om någon av oss tar upp saker som vi bestämt är begravt måste den personen böta en bestämd summa och lägga i den andres burk. Har funkat jättebra hittills. Burken gäller även för svordomar (vi har bestämt att vi inte får svära åt varandra eller säga elaka saker åt varandra) och även då måste man böta.
Om ni verkligen vill kommer ni att fixa detta, det tror jag på. Men det gäller att kommunicera med varandra.
Prata med dina vänner också. Säg att du inte kommer till dem för att bli dömd utan för att du vill få råd om hur du ska göra för att få ett bättre förhållande, eller för att prata av dig. Om du vill och har bestämt dig för att stanna hos den här killen är det ingen idé att de tjatar om att du borde lämna honom, det kommer inte att hjälpa dig, snarare göra att du kommer ta avstånd från dem och bli alldeles ensam med dina funderingar.De får lära sig acceptera att du gör dina egna val och står för dem, men även att du är beredd att ta konsekvenserna av vad det innebär att ha en relation med den här killen.
En annan sak är att du säger att du har svårt att lita på honom för du är rädd för att bli sårad/lämnad. Om ni ska ha en chans tror jag att du MÅSTE komma över det som hänt tidigare och VÄLJA att lita på honom. Utan tillit spelar det ingen roll vad ni gör, misstron kommer förstöra allt.
Om du behöver någon att bolla tankar med men inte vill skriva öppet på forumet får du gärna skicka ett PM till mig
Lycka till
Kram!
Svarar er båda, tack så hemskt mycket för att ni orkade läsa och komma med så fina råd.
Det är många som har åsikter om vårt förhållande, som sagt, men när partiska vänner ska ge sin synpunkt så blir det oftast väldigt vinklat och som ni skrev här ovanför, man drar sig hellre undan än bemöter deras negativitet då det liksom inte tillför någonting. Jag HAR ju ännu hopp om en fungerande relation och då fixar jag inte att höra "det kommer att skita sig", hur svarar man på det? "Jo, det kommer det, men jag vill ändå försöka till sista droppen då jag är en masochist och en självplågare."
Det är ju inte så enkelt - det är lätt att säga att han har gjort fel och radda upp alla tillkortakommanden MEN man FÅR väl faktiskt ta i beaktning att det var KAOS i hans liv när vi träffades och att vi inte SKULLE ha varit tillsammans just då; hade vi väntat lite så hade vi sluppit en massa strul men vem kan vänta när det känns som att den stora kärleken uppenbarar sig.
Det hade också varit lätt att säga att JAG då får skylla mig själv som reagerade genom att bli svartsjuk, misstänksam och omöjlig att leva med när han sen faktiskt ville försöka.
Men mina känslor är ännu livs levande. Han har än en gång sträckt ut handen. Båda är villiga att jobba på det. Jag blir ännu helt pirrig när han hör av sig.
Det låter fånigt att skriva att han är mannen i mitt liv, hade det tagit slut så hade jag väl träffat någon ny och kanske hade det varit ENKLARE att inte ha vårt bagage. Samtidigt har vi gått igenom mycket och kärleken är tydligen fortfarande brinnande från båda sidor, lusten är det definitivt, och det finns så mycket hopp och tro i våra samtal att jag bara inte KAN låta bli… En gång till.
Just ikväll känner jag såhär; so what om det då slutar likadant igen. Vi har levt tillsammans på märkliga permisser (med ex hängande som Gestapo efter oss, hon har tom. fått polisescort härifrån, det är alltså en lång och komplicerad historia, som jag skrev ovan) men jag vill inte sitta där när jag är 90 år och fundera på vart han tog vägen.
Det svåraste blir att lägga allt bakom sig och om ni har några råd på hur man gör det så tar jag tacksam emot. Dåtidsburkar är lysande men jag vet inte hur "ex"et kommer att ta emot det :-D
Kalendulas kommentar om att det är mer som time out:ar, är klockren, och jag har inte tänkt så förut. Jag har sett det som att han har lämnat mig. Men med facit i hand så har han också kommit tillbaka när känslorna har lagt sig. Han är en typisk "sticker huvudet i sanden så fort det hettar till" och han har tom. varnat mig för att han stänger av rpecis när det blir tufft. Men jag har aldrig tänkt i de banorna och det var en väldigt värdefull kommentar för mig. Tack <3.
Cissi28
Jag vill bara önska er all lycka till i världen och jag hoppas så innerligt att det går bra för er. Jag och många fler finns ju här om du behöver prata av dig. Jag finns privat med om du vill.
Kramar om!
Kalendula
Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.
"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"
Om inte den stora kärleken är värd att kämpa för vad är det då? Det kanske inte kommer vara lätt alla gånger men jag anser att så länge det positiva överväger det negativa är allt möjligt. Jag håller tummarna!
Kram
Starta ny diskussion