Jag förstår mig inte på mig själv. När jag och min sambo blev tillsammans för snart 3 år sedan sa han till mig ofta att han tyckte att jag var söt, underbar etc. Han sa att han älskade mig och jag älskar honom, det var jag som blev störtförälskad  i början.

Jag hade svårt att tro att vi skulle bli tillsammans, trodde att han bara var en förälskelse som skulle komma och gå, att det aldrig skulle bli något. Men det blev det. Men varför har jag så svårt att ta åt mig, tror jämt att en dag hittar han någon som är bättre än mig, jag är ju så jobbig och  tjatig. Men han säger att det är bara mig han älskar, varför kan jag inte ta åt mig hans ord.

Oroar mig ständigt och jämt för att han ska lämna mig. Vi pratade igårnatt, han har svårt att tala om sina känslor, men vi pratade iallafall. Han sa att visst ibland när vi bråkar, tycker han att det är jobbigt etc, det tycker jag med. Och ifall han sett någon söt tjej på stan har det väl slagit till ihuvudet men det är bara ett ögonblick men sen sa han, att innerst inne är det mig han vill ha, han vill inte lämna det vi har.

Vi har det endå så bra och vi har hållit ihop så länge, men det är inte p.g.a vana han är kvar utan att jag är den som är närmast honom och han älskar mig.

Självklart har jag kännt ibland, att livet har blivit för vardagligt, nästan tråkigt, han jobbar, jag är arbetslös, han kmr hem, vi äter, sitter vid datorn och sen är det dags att kila i säng.

Jag vill få vardagen mer spännande, men hur? Vi har långt in till stan och här ute på landsbygden finns inte mycket servärdigheter. Varken han eller jag vill ha en tråkig vardag men vi vet inte hur vi ska bryta den onda tråkcirkeln.

För inte ska väl vardagen få första vårat gememsamma liv.

Hur gör man då?