Ett jävla sätt rent ut sagt att bete sig sådär. Du ska säga precis som du känner både till din kille och din s.k. "kompis" Mycket dåligt av dem att inte ta med dig i gemenskapen mer och behandla dig med respekt. Du kan ju vänta ett par dagar tills du känner dig tillräckligt stark att ta upp det  med dem. Men ingenting blir bättre av att tiga. Du mår bara ännu sämre själv.

Löjlig känsla? Kanske. Onormal? Absolut inte! Precis som du själv säger så blir det ju som att han inkräktar och tar över det enda som du har som ditt eget. Man behöver en privat sfär och det innebär ju inte att man inte alls kan ha med sig sin sambo eller att de inte får ha kul när man umgås men det är en fin gräns som jag tycker att han klampar över.

Det kanske inte är någon tröst men jag tror ju inte att det är av illvilja det blev som det blev. Kanske tom. tvärtom, han ansträngde sig för att komma bra överens med din vän för din skull. Men det fråntar ju inte dig din känsla och din rätt till den.

Däremot så skulle jag kanske inte påstå att så mycket är din kompis fel. Hon frågade ju dig ett par gånger hur det var och jag kan själv tänka mig att jag inte skulle snäsa av en väninnas pojkvän som är trevlig eftersom det kanske kan såra min väninna. Om det nu var så, det kan jag ju inte svara för.

Exakt hur du ska lösa det vet jag inte, men jag tror inte att det är bra att bära så stora känslor inom sig. Släpper man inte ut dem själv riskerar man punka. Kanske kan ni prata om det i lugn och ro, och att du funderar ut konkreta saker. Kanske är det helt enkelt så att han visste men inte riktigt begrep exakt hur och därför inte såg gränsen? Eller att han glömt? Eller visat sig inte fatta alls? I vanliga fall med hela människor kanske det hade varit över efter att man muttrat lite över det, men med tanke på hur det ser ut för dig nu så borde han kunna låta dig och din vän stå lite i rampljuset en sådan gång. Visst får han ha kul, skämta och skratta, men inte glömma att du är faktiskt där du med. Du vill också synas lite, finnas och vara med. Sådant är viktigt för folk och alla är inte sådana att de tar för sig och kämpar för sin rätt att synas.

Tycker att det är jättebra att du försöker ta steget ut och vidga dina vyer lite. Det är inte enkelt alla gånger men det kan ge så mycket. Du är en smart, trevlig och insiktsfull tjej med en enorm empatisk förmåga - ett rent kap som vän om jag får säga min mening.

Tack för era svar. Jag har redan löst det. Grät mig till sömns klockan 4 imorse och klev upp halv åtta så är helt slut idag. Men försökte hålla mig lugn och inte agera på all ångest utan att tänka lite mer och inte känna så mycket. Tänkte igenom situationen och skickade ett sms till honom att jag ville han skulle komma till mig så vi fick prata. och han var snabbt hit. Jag berättade hur jag hade upplevt det, grät och förklarade ännu en gång hur otroligt ensam jag är och hur viktig den här kompisen var för mig. inte alla orkar med en människa som jag som mår dåligt hela tiden men hon mår också dåligt och hon förstår och accepterar mig för den jag är, oavsett hur jag mår. Jag passar inte in i de normala sociala mallarna, som han gör. Jag har ingen naturlig plats där jag får bekräftelse överhuvudtaget, förrutom av honom. Det här var ett första steg mot ett eget självständigt liv vid sidan av honom. Jag vill ju att de ska känna varandra men igår blev han för full och tog över. Det gick totalt överstyr och han glömde bort mig. Ett mänskligt misstag och inte alls av elakhet, det vet jag. Men det tippade över gränsen och jag blev lidande. Försökte vara med där i början men med migrän, dålig mage, nacke och käke som värker, feber, mensvärk och ont i halsen så blev det svårt att hänga med i deras tempo. Jag sa att jag tyckte det var bra att dom umgicks och att han hade roligt och så men han borde ha backat lite när jag blev dålig. Berättade precis allt det här hur jag kände och att han måste ha förståelse för att jag är en trasig människa. Jag bad honom att backa några steg nu och låta mig få umgås med henne utan honom lite. Bad honom att inte hålla på att sms:a med henne. Bad honom ge mig utrymme. För jag klarar inte av konkurransen efter allt jag har varit med om. Jag behöver min tid att känna mig säker och avslappnad i en relation. Jag känner mig mindre värd och blir nervös och är rädd att dom inte tycker om mig.
Han förstod precis och var väldigt ledsen för att det blev som det blev. Han gjorde det i all välmening men den sista timmen innan vi for så spårade han totalt. han blev så uppslukad av all uppmärksamhet. Han blev jätteledsen och ångerfull över hur det hade blivit och han förstod att det blivit fel. Jag är inte arg på honom men det här var tillräckligt för att jag skulle hamna i en svacka. När jag bestämmer mig för att försöka komma mig ut i den sociala världen så samlar jag på mig mod under en väldigt lång tid innan. Försöker skaffa mig lite självförtroende om än falskt. Det är svårt för mig att göra en sån här sak. Och han störde mitt flöde. han blev en käpp i hjulen för mig. Nu orkar jag inte fortsätta med den afrikanska dansen jag börjat för att komma ut och få känna mig som människa. Borde dansa ikväll men jag har bara sovit ca 3 timmar inatt och är fortfarande dålig i magen och missar jag ett enda tillfälle så kommer jag känna mig ännu mer som en outsider i gruppen. Första tillfället stod jag nästan och grät mitt i dansen och var jättenära att springa iväg därifrån. Som tur var så såg kursledaren det och gav mig en uppmuntrande och lugnande blick så jag stod kvar åtminstone och så småningom försvann klumpen i halsen och jag kunde försöka koncentrera mig på dansen. Nu tappade jag allt det här modet som jag byggt upp för att ta mig över det här fartguppet så jag har skickat en avanmälan vad gäller dansen. Jag orkar inte.
I mitt förra förhållande hade jag några klasskompisar, och de var de första vänner jag haft sen…ja jag vet inte hur många år, före våldtäkten när jag var 16 tror jag…. De kom hem till mig en gång och från den stunden förlorade jag dom. Min dåvarande pojkvän konkurrerade ut mig med fritterade bananer och intressant kunskap om diverse grejer. jag blev bara en trasig människa i ett hörn av soffan. de kom för hans skull. När vi seppade så övergav dom mig. Det har hänt så många gånger i mitt liv i tidigare förhållanden så det här skrämde slag på mig igår. Jag är rädd att historien bara upprepar sig. Och nu efter allt jag varit med om så har mitt försvar blivit att backa, att gömma mig. Gud vad komplicerat det är. Önskar att jag fungerade som andra människor men jag är så skör…. Jag har så mycket känslor som bara tar över som dom vill och när dom vill.
Jag passar inte in i den normala sociala mallen….