Jobbar på äktenskapsskillnaden nu. Men uppbrottet var väl så smärtfritt det kan vara.
Ingen av oss tror på svartjukan och behöver heller inte leva ut den. Klart att det fanns viss turbulens, det är oundvikligt i seperationer av alla slag. Turulensen varierar i grad, men är alltid närvarande.
Men så fort som alla bitarna faller på plats så finns det heller ingen anledning att gräla på den andre för situation.
I just denna gällde det mer praktiska skäl framför emotionella och är då självfallet enklare att styra upp i. Ett gemensamt beslut och inte så fasligt mycket övergivenhet. VI stöttar varandra från de positioner vi nu befinner oss i. Hjälper varandra nu som alltid att söka och finna lyckan.

Man får helt enkelt acceptera att man inte alltid är lyckan för den man kanske önskade vara det för. Så sedan gå vidare. Den egna lyckan blir inte högre för att sörja vad som aldrig var menat.

Var inte gift så då heter det väl inte skilt heller. Men har separerarat från mina döttrars pappa (relation i 9 år). De sista 2-3 åren vi bode ihop var tuffa på vissa sätt, gick hos familjerådgivare, läste flere meter böcker från biblioteket om relationer, könsroller mm samt ältade tillsammans det vi läst, samtidig som vi också hade en hel del positivt i vardagen, inte minst barnen. Nåt bråk var det inte, men jobbiga magkänslor, skuldkänslor gentemot barnen mm. Vi skildes som vänner och är det fortfarande (snart 9 år sedan jag köpte eget hus). Vi ses varje vecka, ibland flera gr i veckan, bland annat för att våra nya barn (båda har barn i ny relation) är bästisar och leker mycket, men det är även vanligt att vi bjuder med varandra på fest och liknande.

Ja, vi kämpar på med att dela upp oss juridiskt. Bundna tätt samman både som personer och känslomässigt kommer vi ju vara eftersom vi delar barn.

En lugn och skonsam splittring är det på så vis.. verkligen mer en skillnad än ett uppbrott.

Första gången jag skilde mig var det efter ett äktenskap som varade i två år, var 22 år då. Vi pratade inte med varandra på 20 år, men idag är vi goda vänner.

Andra gången var efter 15 års äktenskap. HAr varit tvugna att hitta en "arbetsrellation" då vi har fyra gemensamma barn. HAr inte varit helt enkelt…..

Tack allihopa!

Ja. Vi skilde oss när sonen var 1½ år. Vi prövade och lappa ihop det i säkert ett år. Köpte hus i stan osv. Men allt blev bara värre.
Så jag släppte bomben när han inte var beredd på det. Men vi skildes som vänner iallafall.

Ja, jag är skild. En gång. Vi var väl inte såta vänner, men jag håller kontakt med honom då vi har 2 söner tillsammans.

Jag skiljde mig i början o levde själv i 5-6 år. Det var en ganska enkel skilsmässa även om det var hon som ville skiljas. JAg tyckte att vi skulle försöka igen. Men det sa hon definitivt nej till. JAg har så här efteråt förstått att hon hade träffat en annan som hon blev intresserad av. Tyvärr, för henne så var intresset inte lika stort från hans sida. Men vi skiljdes som vänner och hade det väldigt enkelt med vårdnad om barn och bodelning. efter 5 så började vi så smått att umgås igen mycket för att båda var själva då. självvalt och för att vi hade roligt ihop igen. När hon sedan började prata om att flytta ihop igen så sa jag definitivt nej. Vi hade en bra relation som jag inte ville förstöra. Men Kvinnor är envisa o smarta så efter något år så bodde vi ihop igen:-) Den här gången fungerar det riktigt bra. Man visste vad man "köpte" alla tillgångar och brister var ju dom samma. Men jag tror att respekten och toleransen är mycket högre idag. Vi hänger inte upp oss på det vi retade oss på förut och vi har definitivt släppt allt vad svartsjuka heter. I alla fall det mesta. Det var tidigare ett stort gissel egentligen utan anledning. I dag skulle det vara mer befogat. Ömsesidigt alltså:-) Det kändes bra att kunna göra det här för barnen och att vi klarade av det. Vi har nu varit ihop i 10 år utan att gifta oss och det tror jag vi struntar i den här gången.

Rodney; vad kul att läsa :)

Jag skiljde mig i januari i år och vi skiljdes åt som vänner, men det var ändå mycket jobbiga känslor som har tagit lång tid att reda ut. Idag är vi dock bästa vänner men håller väl på och glida ifrån varandra då våra liv går åt olika håll - han har en annan nu och jag är fortfarande singel. Men han är min bästa vän ändå

Våran skilsmässa blev klar i augusti i år efter nästan 10 år och vi var väldigt överrens om detta. Vi har nu turen att ha lägenhetetrn ovanför varandras och våran dotter är överlycklig förstås, hon har ju två lägenheter säger hon!

Jag kan nog lugnt säga att vi har nog inte haft det så bra som vi har det nu,  på många år! Vi har aldrig slutat att älska varandra, tvärtom om så älskar vi varandra mer nu än innan, hur nu det är möjligt!

Vi har känt varandra i 22 år så känslorna är väldigt starka och kommer förhoppningsvis att förbli så, vi kunde bara inte leva ihop. Kan nog säga att vi är särbo nu istället och skulle inte vilja ha på något annat sätt heller just nu.

Vi är soulmates!

#11 Låter som en perfekt lösning

Vår skilsmässa gick igenom i februari i år. Vi hade varit gifta i 4 år när han träffade en ny. Vi har ingen kontakt med varann.

Jag har inte skilt min någon gång. Jag är lyckligt gift sedan många år.

Jag har varit tillsammans med min man sedan 1987 och vi har varit gifta sedan 1992. Jag hoppas att så förblir.

Trodde jag var lyckligt gift sedan förra året och min man och jag har vart tillsammans i snart 5 år. För någon timma sedan fick jag reda på att han ville skiljas och att han inte haft riktiga känslor för mig på flera år. Man kan lugnt säga att jag levt lyckligt i 4 år i en lögn. Sanningen gör ont, jag gråter, vägrar äta och sover dåligt sedan min man flyttade till en vän i Söndags.

Vi kommer att skiljas som vänner, och fortsätta som vänner. Men det gör rent ut sagt jävligt ont att veta att jag inte kommer få barn med honom eller bli gammal tillsammans med honom som jag drömt om. Mitt livs kärlek!

Hade hoppats på att jag aldrig skulle behöva uppleva en skiljsmässa, men nu ser det ut att bli så ändå

#15 Så himla tråkigt RuiXue! Stackars vän!

Jag skilde mig för drygt 4 år sedan. Vi hade då varit gifta i ca 8 år och tillsammans i 11 år. Känt varann i nästan 23 år. Det var en del tjafs och bråk de sista månaderna, men när vi väl hade bestämt oss för att separera och skiljas har det varit väldigt friktionsfritt.

Och vi är de allra bästa vänner idag. På ett sätt står vi varandra lika nära som alltid. I vissa fall vänder jag mig hellre till honom än till min särbo, helt enkelt för att han känner mig bättre och sedan så lång tid.

Men jag vill absolut inte ha tillbaks honom som äkta man. Däremot kan man säga att jag älskar honom som människa och vän fortfarande. Det är dock inte känslor som på något sätt hotar min kärlek till min särbo. De är helt väsensskilda.

RuiXue; vad hemskt :( Men du tar dig igenom detta!

Ansökte om skilsmässa i nov -09 efter 18 år tillsammans p g a att jag träffade en ny man. Vi hade det rätt smärtfritt och mycket kontakt. I maj 2010 blir jag så stressad av den nya livssituationen. Omgivningen var inte problemfri även om mitt ex inte var ett problem. Han anpassade sig till sitt nya liv och började hitta på saker vilket han aldrig gjort tidigare. Jag fick nog panik att han skulle träffa någon annan. Vi bor ihop igen. Trodde allt skulle bli så bra men livet tog vid där det slutade, en bra vardag men ett trist liv på nåt sätt. Vi har blivit som bästa kompisar under de sista 10 åren. Jag kan inte riktigt komma över den andre kärleken. Klarar inte heller av att ta steget i från min man e gång till så här tätt inpå. Låter nog rätt snurrigt och det är det också. Vet varken ut eller in så jag har börjat träffa en psykoterapeut för att se om jag kan bli nåt klokare.

Jag ligger i skilsmässa nu. Det är galet tufft, speciellt med tanke på vem det är jag skiljer mig ifrån och att jag väntar barn. Mycket oro.
Jag är mest bara glad över att det gick så fort allting. Att jag fick reda på hur han var så pass tidigt i äktenskapet. Det höll inte längre än 3 månader. Även jag har levt i en lögn.
Skilsmässan går igenom i slutet på december - början på januari.

Då, när vi sa att vi skulle skiljas hade det varit ett bråk. Ett rejält bråk.
Vi fick betänketid och skulle väl ta den tiden till att försöka få det bra igen. Men det lyckades inte och det är jag glad för.
Nu vet jag inte om vi är vänner eller inte. Jag försöker hålla mig på god fot med honom. Vill inte att han börjar bråka med tanke på bebis.

Det har alltid blivit bråk och osämja när jag skiljt mig eller separerat från en relation. Och kontakterna har brutist tvärt. Ofta för att han inte vill eller kan kommunicera eller vill lösa problem som uppstår.