Först vill jag tacka för ditt inlägg…

Det du skriver får mig att börja reflektera över vilket som är värst… att bli sviken eller att vara den som sviker…

Man kan inte skydda sig mot någotdera, tyvärr är vi utslängda här i livet utan skyddsmundering. Ingen hjälm, inga benskydd och inget pansar kring vårt hjärta. Men Gud ska veta att ibland hade det behövts…

Att bli sviken, ja jobbigt, men det viktiga är snarare hur. Att ljuga och bedra, att gå bakom ryggen. Ett svek som gör ondare än någon kan föreställa sig.

Att bli lämnad, för att partnern vill gå vidare på egen hand, i vilken grad är det ett svek? Det vore ju att svika sig själv om man inte tar hand om sina egna känslor. Ska partnern svika sig själv för att inte svika Mig?

Det kommer flera tillfällen i livet där man stänger sin själ. I brist på näring kan den sluta sig likt en näckros stänger sina blad mot kvällen. På grund av svåra svek kan själen stängas hårt med en smäll, och för obestämd tid.

Vad väcker själen så? Människans natur är att överleva mot alla odds, och att leva utan en vaken själ under en längre tid är inte möjligt. Då skulle man bli en robot, och det var aldrig tanken när vi sattes här på jorden.

Själen kan sakta vakna till liv och tina upp, precis som våren sakta återvänder efter en karg vinter. När kylan försvinner och snön smälter, ser man fjolårets gulnade gräs under. Man börjar höra fågelsången igen. Aprilsolen blir förvånansvärt varm, bara man befinner sig i lä. Snart doftar det av solvarm asfalt och kvarlämnad sand efter vinterns sandningar. Plötsligt upptäcker man att det kommit blommor lite varstans…

Inte förrän människans inre vår har brutit igenom på allvar, förmår man att våga börja släppa en ny människa inpå livet igen. Återigen med risk att bli sårad, men utan att vara villig att riskera det, är kärleken inte mycket värd…

Man måste alltid försöka vara sann mot sig själv