Du har nog egentligen bestämt dig, men vågar inte ta det slutgiltiga beslutet.

Därför lägger du ut frågeställningen här.

Det är min gissning i alla fall.

När man inte ännu orkar / kan / vill / vågar ta ett beslut så hoppas man att någon annan fattar beslutet åt en. Man är också rädd för det okända, hoppa ut i en rörig tillvaro och en turbulent period.

Men du är ju inte nöjd som jag förstår det.

Då finns det bara två vägar att gå: antingen förbättrar ni det ni har, genom att förbättra samlevnaden vare sig ni delar bostad eller ej, eller så går ni skilda vägar.

Ha det seriösa samtalet och se till att du har klart för dig dina olika alternativ tills dess. Var även beredd på att han kanske rycker ifrån dig initiativet och säger att HAN vill separera. Sådant har hänt förr.

Jag önskar dig lycka till hur utfallet än blir.

tycker #1 säger det väligt bra.

Men tror du han skulle va redo för en förändring i stora drag som ni antagligen skulle behöva (vad ja tycker de låter som)?

Jag måste också hålla med om det #1 säger.

Jag har varit i en liknande situation som du, egentligen hade jag redan bestämt mig att jag ville gå vidare, men vågade inte inse det (framför allt när jag insåg att jag tittade efter andra killar). Men själv tycker jag det var svårt beslut. jag ville inte såra honom. Jag tog mod till mig och sa vad jag kände tillslut. han tänkte efter och tillslut blev det att vi gick skilda vägar. det var något av det bästa jag gjort måste jag säga. det kändes som en tyngd hade lyft sig från mitt hjärta och jag kunde börja leva igen. Det är inte så att jag tycker illa om honom. tvärtom. därför kändes detta väldigt jobbigt, men man kan inte heller fortsätta i ett förhållande bara för att personen i fråga är snäll mot en. Jag upplevde främst in i det sista att jag blev väldigt bitter och sur. något som jag också fick dåligt samvete över.

Jag tycker iaf att du ska prata med honom hur du upplever föhållandet och om det finns en möjlighet att ändra till det bättre.

I ett färhållande ska båda personerna trivas, och om man inte gör det så är något fel.

Jag hoppas det löser sig hur du än väljer att göra. men jag tycker du ska följa ditt hjärta, annars kommer du ångra dig senare.

Han kanske behöver en rejäl kalldusch för att kunna ändra sig? Många gånger så värderar man ju inte det man har förräns man förlorat det, eller är nära att göra det. Och först då är en förändring möjlig.

Tycker det dem andra har skrivit är väldigt bra :)

Jag tycker att det dom andra har skrivit är bra tips och råd. Man ska ju inte gå omkring och må dåligt i en relation. Man är ju tillsammans för att man älskar varandra och vill vara med varandra, och har en tex inte tid pga jobb och hobby så att man sällan ses i alla fall. Ja, då får man ju säga ifrån om hur man känner och ställa saken på sin spets och lösa problemet. Även om det kan hända att man går skilda vägar.

Kram och lycka till!

Oj herregud, du kunde lika gärna skrivit om mig! I vårt fall har det visat sig att en depression som kommit smygande legat bakom hans totala brist på engagemang men i övrigt kunde lika gärna jag skrivit din text.

Hur ser det ut för oss i nuläget då?

Jag ska inte dra hela våran historia för detta handlar ju inte om oss, och orsakerna bakom min sambos beteende och din sambos beteende är troligtvis inte likadana, men det kanske kan ge dig något.

Min sambo har alltid haft svårt att prata om känslor eller saker han gått igenom, tuffa tider, misshandel, svek av olika slag. Det gör han inte med någon, varken vänner eller familj. Lägger alltid locket på och hoppas att det ska försvinna av sig självt. Har vi bråkat någon gång vil han aldrig reda ut vad det berodde på, bara vi ber varandra om ursäkt och går vidare som om inget hade hänt.

Han har engagerat sig i sin hobby för att vara så upptagen som möjligt, slippa tänka eller känna. Han håller på med en hobby där det i samband med den ofta (alltid) dricks en hel del alkohol och festande och han behöver inte bry sig om något verkligt eller jobbigt. Inför dessa tillfällen är det mycket arbete och planerande och han sitter vid datorn eller i telefon jämt. Han begraver allt. Han har trott sig behöva denna verklighetsflykt, att han mår bättre av det, när det i själva verket är tvärtom och det håller på att kosta honom hans förhållande. Känslor måste ut och eftersom han inte får ut dem har han ofta ångestanfall och mardrömmar.

Eftersom man i ett förhållande alltid måste vara engagerad och ta ansvar och hålla elden vid liv, ha samtal om känslor, ta itu med konflikter osv så har han hellre hållt på med sin hobby så att han slipper detta. Det har resulterat i att varje gång han är med mig vill jag diskutera detta vilket slutat med att han ALDRIG vill hitta på saker, han undviker mig.

Han går på samtal på ett kriscentrum (som jag övertalade honom till då han verkligen accepterade att han har saker att ta itu med) och då har han börjat rota i känslor, allt kommer till ytan och vad händer? han får en känslomässig kollaps (han har ju aldrig lärt sig bearbeta känslor och nu blev det mkt på en gång). Han låg helt utslagen i sängen i två veckor, utan att äta eller prata. Detta har tagit oerhört hårt på mig och mina känslor och jag har fått göra allt hemma och samtidigt vara ett stöd utan att få något tillbaka eftersom han är mitt i en depression…

SÅ vad gjorde vi? JO jag tvingade honom tillslut att flytta till sina föräldrar på obestämd tid tills han mår bättre och där han kan vara utan att det ställs krav på honom. Jag får en välbehövd "semester" och kan vila mig från allt detta. I vårt förhållande höll alla mina negativa känslor mot honom, ilska, sorg, frustration, besvikelse, på att döda all kärlek och positiva känslor mot honom och även om vårt förhållandes utgång är oviss pga detta så är chansen för överlevnad störst om vi får lite utrymme. Kanske kan det vara lösningen för er med?

Jag har precis som du, under detta, börjat fantisera om hur det skulle vara att vara med någon annan. Eller ensam. Jag vill det inte egentligen men när man har det så här och allt hänger på att den andre engagerar sig, då börjar man ställa in sig och förbereda sig på ett liv utan den här partnern. Speciellt när det man säger  och tjatar om aldrig resulterar i något.

Min sambo slutar med sin hobby i november. Jag vet inte om vi har något förhållande kvar då för allt han försöker med sker i elfte timmen. För att han skulle förändra sig krävdes en mycket stark reaktion från min sida. Jag började söka egen lägenhet och jag fick ett utbrott på honom där flera månaders missnöje spyddes ut. Jag var så arg och han bröt ihop men för första gången insåg han allvaret och förstod hur jag kände mig. Kanske är det det du behöver göra oxå? Vi har även en tid till familjerådgivningen i oktober, kanske det kan ge ngt.Har ni funderat på det?

Vissa människor måste man vara hård mot, tyvärr. Förhållanden handlar till stor del om att möta sin partners behov och om han inte vill göra det så får du hitta någon som vill det. Många människor vill leva som de gjorde när de var singlar fast i ett förhållande och det funkar inte, speciellt inte om den andra partern inte vill ha det så. I vårt fall har jag två långa förhållanden bakom mig, jag är hans första seriösa. Jag har försökt ha visst överseende eftersom jag har gjort många misstag tidigare som han gör nu med mig och låtit honom ha lite utrymme för det men någon gång måste man ta ansvar för det man gör och tänka på hur ens handlingar påverkar den andre och vad de har för konsekvenser.

Jag hoppas att du når fram till honom och att det inte behöver gå så långt som för oss, men självklart finns det andra om det inte fungerar med den här killen. Du får känna efter hur mycket energi du vill lägga på detta och om du verkligen försökt allt. Personligen ger jag inte upp förrän jag känner att jag provat allt, men det står såklart i proportion till mina käänslor för den personen. Det har jag gjort nu. Till min sambo har jag sagt att om han vill vara med mig är det upp till honom att vinna mig tillbaka och hans tur att slåss för mig. Framtiden får utvisa om han gör det.

Lycka till!

Kram