bra där! bästa sättet att ha en bra relation

Åh, jag blir glad av att läsa vad du skriver.

Jag känner igen mig så förutom att  jag aldrig varit svartsjuk från början Jag tror det du skriver är jätteviktigt för en relation.

Så har jag och min man också haft det genom åren och det har fungerat sååå bra.

Det finns ingen anledning att oroa sig i onödan. Att lita på varandra är en förutsättning tror jag.

#1 Ja. Och väldigt verkningsfullt, dessutom.

När jag tycker att han ger mig för lite uppmärksamhet, uppmuntrar jag honom helt enkelt att ta en sväng på stan med kompisarna. ("Åh, vilken snäll flickvän du har som låter dig gå ut ensam med oss och inte ringer dig stup i kvarten för att kontrollera." Hihi.) Så låter man alla andra göra grovjobbet där ute genom att vara bitchiga, klängiga, inte särskilt umgängesvänliga och bara allmänt jobbiga (i killarnas ögon that is) - och får hem en misantropisk pojkvän som överöser en med komplimanger gör att man är "vettig". Perfekt!

#2 Men handlar det verkligen enbart om tillit? Jag är inte så säker på det, iaf inte i mitt fall. Jag har mina "trust issues", den enda skillnaden är att jag inte agerar ut dem längre. Jag litar på att jag kommer få reda på det om min pojkvän agerar på ett "icke önskvärt" sätt när han är ute med grabbarna - och jag litar på att jag agerar i enlighet med mina principer och låter ett icke-önskvärt beteende få vissa konsekvenser. Detta är han väl medveten om och blir tvungen att förhålla sig till i egenskap som pojkvän. Men litar jag på att han håller ryggen fri? Det är jag inte särskilt övertygad om. (Det beror dock mer på mina dåliga erfarenheter än på honom som person.)

Tycker på ngt sätt att det är irrelevant huruvida jag litar på honom eller ej, när jag faktiskt litar på min egen förmåga att ta itu med pojkvänner som drar en vid näsan eller överskrider sina rättigheter i förhållandet. Förstår du hur jag menar?

#4 Jo, jag tror jag förstår hur du menar. Bara det att du litar på dig själv och dina känslor är ju stort nog.

Fast jag tror nog med tiden att du även kommer att lita på honom mer och mer också

Japp!  Förstår precis hur du menar!  Och instämmer!

(och inte är det bara mannen som ska vara fri på grönbete utan lika självklart jag)

Detta ar precis det jag stravar efter :)

Dock sa ar han inte en san manniska som gar ut pa krogen med sina vanner speciellt mycket och jag maste verkligen tjata pa honom att ga ut utan mig.

Ser aven fram emot nar/om han aker ner till London for att umgas med en kompis i nagon vecka. Aven om det gnager lite (och antagligen kommer gnaga en hel del mer nar han val ar dar) sa vet jag ju att han behover komma ut utan mig, jag behover fa tid for mig sjalv och vi behover fa langta lite :)

Jag håller med dig. Man ska inte ha varandra i koppel.

Nu är ju inte min sambo intresserad av att gå ut och festa, men jag minns en gång som några kompisar tvingade med honom ut, och när han kom hem sa han "vilken himla tur jag har som har dig! Det fanns inte en enda tjej där som jag hade kunnat tänka mig!"

Jag håller heller inte på och ringer och sms-ar honom om han är iväg utan mig på något. Hans kompisar har flickvänner som ringer flera gånger och frågar "kommer du hem snart?" etc. Sånt tycker jag bara är jobbigt!

Men så är jag också en person som behöver mycket egen tid.

Jag litar på min sambo men jag litar inte vad andra t.ex singel tjejer kan göra som har fått i sig lite alkohol och det är ALKOHOLEN jag inte litar på, den kan få vilken människa som helst att göra saker dem inte gör nyktra. Var väldigt svartsjuk i början, är lite fortfarande men gör framsteg :=)

Haha! Skönt att jag inte är ensam om att låta pojkvännen åka iväg utan mig
Många av mina vänner ifrågasätter mig också hur jag vågar släppa iväg honom själv. Men varför skulle jag inte? När jag åker iväg på skidsemester med min familj i vinter, så har min pojkvän planerat att åka på solsemster med sin bästa kompis. Och det unnar jag honom verkligen. Vårat enda orosmoln i allt vi gör på varsitt håll är vem som ska ta hand om våran lilla hund. Som tur är har vi snälla vänner o bekanta som vill ta sig an honom om ingen av oss har möjlighet.

#9 Jag är inte så säker på att jag håller med dig vad gäller alkoholen, faktiskt. Visst, det är ett faktum att alkohol gör oss mer impulsiva och sänker förmågan till självkontroll, men det förutsätter ändå att vi vill vara otrogna innerst inne. Och vill alla det, verkligen?

Jag har själv gjort mga dumma saker när jag varit onykter, men det finns också en hel del saker som jag aldrig någonsin skulle göra oavsett hur alkoholpåverkad jag än är eftersom dessa saker inte "ligger i min natur", så att säga. Jag är övertygad om att detsamma gäller andra.

Med andra ord, ökar alkohol givetvis risken för att din eller min pojkvän är otrogen, men om han är det när han är alkoholpåverkad är jag tämligen säker på att han även skulle kunna träda över gränsen som nykter. Alkoholen gör oss inte viljelösa, bara mer omdömeslösa. En avsevärd skillnad!

Dessutom: Vad gör det om en tjej gör ngt mot din pojkvän, så länge han stöter henne ifrån sig? Så länge det inte är han som gör ngt, kan väl inte han ställas till svars för hennes beteende? Däremot tycker jag att man kan förvänta sig att ens partner säger ifrån (ibland även på skarpen!) om någon annan gör ett närmande, men det är en helt annan fråga.

#6 Oja, självklart måste det gälla för bägge parter!

#7 Synd, höll jag på att säga. Men han kanske har andra sätt att vara social på som går att uppmuntra?

Dessa tillfällen är ju en bra träning även för dig. Mitt bästa råd är nog egentligen att utsätta sig för mer än vad man tror att man klarar av - och sen hålla sig borta från telefonen. Till slut inser man att man inte kan ha kontroll hela tiden och att det faktiskt är jäkligt skönt att släppa kontrollen och låta orosmolnen vandra vidare.

Min erfarenhet är att det inte är fysiskt möjligt att oroa sig konstant och med hundraprocentig intensitet - vilket innebär att vi till slut blir avtrubbade och tenderar att "skjuta upp oron på morgondagen".

Mao: Försätt dig själv i total kaos genom att agera i totalt motsatt riktning mot oroskänslorna - och lär dig sedan att stå ut med känslan av förlorad kontroll. Först då avtar den. (Detta är egentligen exakt vad DBT - dialektisk beteendeterapi - går ut på.)

#8 Det är så värt det när man får en sådan fin kommentar från pojkvännen efteråt! *nickar*

Jag brukar själv vara rätt kass på att svara på sms när jag umgås med andra och tycker dessutom att det är oartigt att sitta och sms:a med sin partner hela tiden när man umgås med vänner.

Om min pojkvän skulle börja ringa mig varje gång han visste att jag gjorde något med nån annan, skulle jag förmodligen bli väldigt irriterad på honom och ifrågasätta varför han ringde mig just då. Det är även troligt att jag skulle sätta mobilen på ljudlöst i sociala situationer p g a att jag skämdes över hans underliga beteende.

Så länge jag inte vill bli utsatt för ngt dylikt för egen del, får jag nog leva som jag lär.

#10 Det låter sunt och balanserat, tycker jag.

(Hoppas att det ordnar sig med hunden.)

#13 Haha, nej han har ju inte det :P Han ar valdigt asocial i manga avseenden tyvarr.. Eller inte asocial, mest att det ar brist pa vettigt umgange. Och jo, visst ar det bra traning!! :)

#16 I see… Nåja, det kommer nog tillfällen för dig så småningom då du får möjlighet att öva. :)

 I vanlig ordning instämmer jag helhjärtat med Fiction!

#18 Haha! Detta måste vara anledningen till att vi (än så länge) inte stört oss på varandras besserwissertendenser.

Great minds think alike!

#0 jag hade också den filosofin, tills jag hade äran att ha en pojkvän som var systematiskt otrogen på sina "nights out". Efter det har mihn orosnivå för just sådant stigit en hel del. Grabbkvällar och sånt har jag inget problem med, men när jag vet att det är fester där det kommer att vara tjejer så kommer klumpen i magen.

Jag förbjuder honom förvisso inte, mer förklarar varför jag mår dåligt      och då kan det hända att han självmant skiter i det, eller bjuder med mig, för att jag ska slippa få ångestanfall osv.

Jag håller ju med på dina tankegångar helt, och tror det är hälosamt att få "sakna" varandra litegranna, om än bara för en kväll. Men min tillit till folk blev så otroligt trampad på, av två killar i rad, och nu kan jag inte tänka bort min oro hur mkt jag än försöker.

sådär funkar vår relation oxå..

va en hel del svartsjuka i början, men vi båda insåg att det mer dödade än hjälpte.. så idag har vi en superbra relation o gör "vad vi vill",
jag är av den tanken att om  in partner vill va otrogen mot mej så är han det oavsett om han "får" gå ut lr inte…

han har varit iväg på div resor m kompisar, o jag vet att det va besök på strippklubbar sist i milano, men jag känner mej inte det minsta orolig ändå…
men skulle bli förbannad om han köpte in privata danser…
folk frågade mej oxå, men gud.. hur kan du låta han åka iväg!?… men allvarligt vad ska jag göra åt saken… nu gör det mej inget, men jag tror ändå det inte hjälper en relation att ha massa krav på vad den ena får o inte får göra…

Haha, så sjukt. Bara denna morgon hade jag ett breakdown på grund av min egen osäkerhet eftersom att min pojkvän drar utomlands med lumpenpolarna om två veckor… så loggar jag in och den första tråden jag läser är denna.

Vad ska jag säga?
TACK för en grym tråd! 

#0 just nu är jag ju singel, men jag håller med i sak. Man måste låta den andra få göra saker på egen hand. Är man svartsjuk, så går det ändå aldrig att garantera att han/hon håller sig inom ramarna. Nån gång går ens partner t.ex. till sitt jobb, och vad händer där, osv…

Jag ger och vill ha frihet under ansvar. Den dag en partner är otrogen mot mig, eller jag mot den, så är det för att vi inte trivs tillräckligt i varandras sällskap. Och då är det kanske dags att bryta upp…?

#20 Okej, jag förstår ju att du tänker såsom du gör, men vänta nu ett tag… Tycker du inte att du lägger ansvaret för dina forna pojkvänners beteenden på det faktum att de var ute och festade?

Som någon annan skrev i tråden: Vill man vara otrogen, finns det andra tillfällen att vara det på.

#22 Tack själv för din positiva feedback!

Hoppas att tråden kan hjälpa dig med att ta pojkvännens utlandsresa med större ro.

Min sambo kan aldrig åka iväg länge någonstans. ^^Men bra text.

Jag blev påmind om en händelse tidigt i mitt förra förhållande med exmaken, när jag läste det här. Han har alltid gillat att resa, och kunde resa mycket eftersom han var sjukpensionär. Jag pluggade och kunde inte följa med. Därför uppmuntrade jag honom att åka med en kompis istället. Obs, vi var inte direkt purunga, jag var 31 och han 45.

Men första gången det inträffade så tänkte jag att jag skulle visa hur frisinnad jag var, och stack till honom ett paket kondomer och förmanade honom att använda dem, om han föll för en frestelse när han var borta, så att jag inte skulle få sjukdomar.

Kan inte redogöra längre för exakt hur jag tänkte, men … tja, så gjorde jag i alla fall.

Han for iväg, var borta 1 vecka och när han kom hem berättade han att det visserligen hänt vid ett tillfälle när de varit på en pub eller restaurang eller vad det var, att en tjej svansat runt och tryckt sig mot honom, men han trodde det var en prostituerad så han rörde henne inte och inget hade hänt.

Långt senare berättade han att just den där gesten, att få ett kondompaket i handen av mig, hade gjort att han blev både sur och sammanbiten: Hon ska minsann få se. Och han hade bestämt sig benhårt för att INTE.

Naturligtvis är det här ingen metod jag vill rekommendera, men jag antar att det råkade fungera just på honom.

#27 Haha, jag gjorde exakt samma sak med min pojkvän förra sommaren!

Jag hjälpte honom att packa resväskan inför en charterresa med killkompisarna och hade då packat ner champagneglas i plast och stuckit ner varsin kondom i glasen. När han kom tillbaka från resan, gav han tillbaka kondomerna till mig och påpekade att jag var lite knasig som hade packat ner dem.

Vilket bra inlägg!

Jag är just i den situationen just nu, då min pojkvän ska på en festival medsina killkompisar idag till söndag. Det känns jobbigt, men å andra sidan litar jag på honom. Det känns bra att han ska iväg med sina vänner och att han älskar mig. När han kommer hem kommer det vara jättebra när han känner att jag litade på honom och lät honom åka.

#17 Sadarja! Nu har jag nastan lyckats overtala honom att aka ner till London och sen till Ibiza pa riktig "grabb-semester" med bror sin (det tog emot, men hans bror ar en typisk partykille som jagar tjejer for jamnan och pojkvannen kan behova en riktig redig brakfylle-vecka, aven om han garna far lata bli tjejerna ). Aker han ner till London sa far ju jag semestra sjalv med mina vannner ocksa, vilket nog kan bli ratt skont som omvaxling

Så ledsen jag blir att läsa om alla människor, oftast Kvinnor som lever i relationer de inte känner sig trygga i =(

Varför är ni så rädda och osäkra?

Givetvis ska man ge varandra utrymme i en relation, egentid. Det utrymmet behöver alla för att må psykiskt bra.

Inte ska en relation bygga på krav, övervakning, kontroll, rädsla och svartsjuka. Då tar man ju dö´på varann tillslut. Vem orkar leva under en sådan press under alltför lång tid?

Känner ni verkligen varandra kan man undra? Om ni gör det, så varför denna ständiga rädsla och svartsjuka?

Ni har rätt att må bra och att få leva i en kärleksfull relation. Se till att det blir så också. Det är ju bedrövligt att läsa om alla dessa otrygga relationer. Kärleken ska ju få oss att växa och må bra.

#31, Det du skriver är så sant!

Jag önskar jag kunde tänka som du. Jag önskar att jag kunde känna mig trygg och känna att jag är värd honom, att han inte kommer såra mig. Det är så min pojkvän känner. Han har aldrig kännt sig orolig eller svartsjuk. Aldrig haft kontrollbehov eller några krav. Jag försöker verkligen göra mig själv sådan också.
Det hela hänger på att han velade 3-4 månader in på vårt förhållande, och det hänger fortf. kvar i mitt huvud. Trots att han inte velar längre så känns det inte helt stabilt för mig. Jag vågar inte ta för mig helt och hållet med rädsla om att han ska börja vela igen. Han försöker övertyga mig om att det var DÅ och att han ni vet vad kärlek är och att han älskar mig.

Nu när han är iväg känns det lite jobbigt.
Det jobbiga med dit han är nu, är att han förra året (vi hade inte blivit tillsammans innan) träffade en tjej som han blev kär i.
Det är dumt jag vet, eftersom vi inte var tillsammans då, så ska jag inte behöva vara rädd för ngt. Men det gnaver..

#32

Vi tjejer har ett stort problem som skiljer oss mycket ifrån killarna och det är att vi har så lätt för att ta allting personligt.

Din killes velande fick dig att känna dig osäker på dig själv och delvis tappade du tilliten till honom/ relationen. Du tog hans velande personligt…

Det brukar vara våran första reaktion istället för att ta ett djupt andetag och tänka till. Det kan ju faktiskt vara så att hans velande berodde på något helt annat än kärleken till dig. Det finns hundratals anledningar till att vela och det är bara han som vet varför han gjorde det.

Har han berättat varför han velade på ett övertygande sätt?

Jag tycker verkligen inte att du ska gå runt och oroa dig över att han plötsligt ska börja tveka igen. Den oron ska du inte behöva gå runt och bära på. Den gör dig illa. Meningen med eran relation ska ju ändå vara att ni är lyckliga, glada och harmoniska tillsammans och tycker om varandra. De känslorna ska dominera i en relation annars är något fel och det ska man inte acceptera därför att man förtjänar att må bra och få ha en kärleksfull relation där man känner sig trygg och uppskattad.

Sedan…inte för att lägga näsan i blöt men =)….lite märkligt ändå att han tvekade så länge som han gjorde. En del gör så för att testa tjejen och skaffa sig kontroll över relationen. Det bottnar i rädsla men gör tyvärr mycket skada.

Va rädd om dig och se till att du får det du förtjänar- kärlek och respekt.

Det kan ju faktiskt vara så att du förtjänar en bättre relation…

Det vet du bara själv, men ett tips från mig.

#32, Tack för ditt givande inlägg.
Det du skriver stämmer verkligen.

Han velade då det var hans första relation. Det började med att han inte kunde säga att han älskade mig, trots han hade sagt det innan.
Sen sa han att han inte visste hur han ville ha det. Det var/är hans första förhållande och han visste inte riktigt hur han ville ha det.
Men efter ett tag märkte han att han älskade mig och att han ville fortsätta. Dock kan han fortf. ha lätt för att vela.
Med hans velande kommer min osäkerhet och jag vet inte vart jag har honom. Jag övertygar honom ofta hur mycket jag älskar honom och att jag är rädd att det ska ta slut.
Han är ganska omogen, trots att han är 20 år. Men jag älskar honom och vill verkligen att det ska fungera.
Jag vill verkligen inte behöva känna den oron. Hade jag sluppit den hade jag inte haft några problem med att han åker iväg på saker utan mig. Men istället känner jag mest oro.
Jag mår bra när jag är med honom, oftast. Men så fort vi bråkar så tar jag åt mig allt, även sånt jag inte borde. Men jag vet att jag inte är någon ängel heller, eftersom jag är svartsjuk och har lite kontrollbehov. Men det kom ju i samband med hans velande. Vilket han vet. När han märker det eller när jag säger det försöker han övertyga mig om att det var då, och att det inte kommer hända igen. (Han menar nog att det inte kommer hända på det sättet isf).

Jag vet att han är bra för mig, för det mesta iaf.
Han är en sådan person jag behöver, dvs lugn och stabil, när allt är bra utan bråk iaf.
Vi bråkar ganska ofta pga min osäkerhelt och dåliga självförtroende.

Nu på måndag ska han flytta. Vi har bott ihop. Det kan bli bra, vilket han verkligen tror. Medans jag känner mig jätte rädd och gillar det inte alls. Känner mig övergiven och tar det som mitt fel, att han inte vill vara med mig. Medans han menar på att det är för att han behöver mer tid för sig själv, han vill ha ngt eget och att han vill att vi ska ha lite avstånd pga bråk osv.

Oj, långt inlägg. Har så mycket i mina tankar. Skönt att skriva av sig.

#34..

Osäkerhet och låg självkänsla förstör en relation, fräter upp den innifrån.

Det är något man måste jobba på att komma över för sin egen skull för annars kan man aldrig få det lyckliga förhållande som man så gärna vill ha och förtjänar.

Nu när ni snart har flyttat isär så ta chansen att hitta din egen styrka. Utveckla din självrespekt och självkänsla så får du se vartefter hur det blir med eran relation, hur den utvecklas. Det viktigaste är ju ändå att du mår bra med dig själv, för ingen annan kan få dig att göra det.

#35, Det är sant.
Har bara så svårt för hur jag ska bygga upp min självkänsla. Kommer jag bara till ro med den så är jag rätt säker på att osäkerheten kommer lägga sig också. Just nu handlar det ju mest om att jag inte tror på mig själv och ser mig själv som en nolla, och därmed gör jag allt värre.

 #36

Det är alltid svårt att ge tips om hur man ska bygga upp sig själv. Vi alla fungerar ju så olika.

 Men man ska alltid vara medmänsklig mot sig själv. Det är viktigt.

Ha respekt, förståelse , värme och ödmjukhet till dig själv. Säg snälla,positiva och uppbyggande  saker om dig själv. För så behandlar man ju en vän som man tycker mycket om.

Man ska behandla sig själv som sin allra bästa vän.

Lätt? Nej, inte alls men övning ger färdighet.

Och det är ju helt osannolikt att du skulle vara en nolla. Du är inte mera nolla än någon annan.

Tänk medmänklighet. Man kallar inte en annan människa för en nolla, allra minst sig själv. Det är respektlöst och elakt. Var inte en översittare mot dig själv.

Det är något vi tjejer ska tänka lite extra på. Så ska vi vara medsystrar åt varandra. Inte fiender.

Ops. vad konstigt det kan bli. Först var det ett intressant utbyte mellan tjejer som diskuterade svartsjuka på ett öppet och kreativt sätt. Där man till och med, skulle jag vilja påstå med (kvinnlig) list, förmedlat budskapet: "Jag skulle inte gilla om du var otrogen men om du nu skulle vara det så skydda dig". Således ta ansvar för båd dig, mig och andra. Sedan kommer Smaragda in och "är ledsen" för att tjejer har dessa relationssvårigheter. Det blir faktiskt lite märkligt med den fortsatta "Terapeutiska dialogen" mellan två som snarare handlar om egna behov och projiceringar. Nåväl.

Svartsjuka är absolut ett svårt problem både för den som lider av svartsjuka och den som drabbas av orimlig svartsjuka från sin partner. Själv förlorade jag som omogen sjuttonnåring en jättefin tjej på en klumpig och dum svartsjukeyttring och beslöt mig då för att "aldrig mer"! Senare träffade jag min blivande hustru och vi har varit tillsamman i 42 år. Jag har aldrig varit sotis. Tvärtom agerat ungefär som tjejerna diskuterat innan Smaragdas inhopp. Varken människor eller förhållande utvecklas av kontroll och svartsjuka. Tvärtom.

#38…

jaså, förstörde smaragda tråden för dig?

jag tycker verkligen att det jag skrivit hör till här.

svartsjuka och kontrollbehov förstör relationer och det är tragiskt. jag är ganska säker på att de som läser mina rader håller med.

du får gärna skriva till mig iställer för över mig…

jag är inte den som surar utan är öppen för en rak och ärlig kommunikation.

Nej då Smaragda du förstörde inte tråden. Du lämnade den. Svartsjuka och kontrollbehov har de före dig redan avhandlat på ett personligt sätt. Ditt nedlåtande svar mot de som tog upp ämnet och din nedlåtande ton mot mig är inte särskilt fruktbar. Så tack för mig

#40….

Det är fruktansvärt tragiskt och bedrövligt att många lever i relationer där svartsjuka och kontroll spelar en så dominerande roll. Att osäkerheten ska ta över och skymma kärleken.

Inte är det nedlåtande att tycka så.

Du är fri att tolka min text hur du vill. Men det är tråkigt att du ska välja att vantolka den så mycket.

Det är bättre att vi försöker vara glada och trevliga mot varandra. Ett inlägg går alltid att diskutera och misstolka. Då är det bra att den som skapat inlägget kan berätta vad det egentligen betyder…

Ha en fortsatt bra kväll.

#31 läste även jag som nerlåtande och dömmande av de som faktiskt jobbar med sina "sotisproblem".

"varför är ni så rädda o osäkra" och "känner ni verkligen varandra kan man undra" tycker jag inte är konstruktivt att skriva till några som är öppna med känsliga problem, som de faktiskt jobbar med och försöker hjälpa o stötta varandra med att hantera.  Lite som att slå på nån som ligger ner.

Att det inte är bra med svartsjuka och för mycket kontrolbehov var vi nog överens om från början, det var ju just det som tråden handlade om.

#42….

Nej, nu får det räcka med tokerier tycker jag.

Det börjar i allvarlighetens namn bli löjligt och ganska pinsamt det här.

Hur du väljer att tolka mina texter det rår jag inte över.

Vad du väljer att läsa mellan raderna säger mera om dig själv än om mig.

För om den här diskussionen skall fortsätta får man nästan ta och öppna en ny tråd på ett annat forum. För det här handlar inte längre om svartsjuka, det handlar om mig, mina texter och hur de skall tolkas…

Nu får vi visa lite vettighet mot varandra och inte göra en höna av en fjäder.

#43 Smaragda, hur är det med självkännedomen? I #38 skriver du så här: "jag är inte den som surar utan är öppen för en rak och ärlig kommunikation."

När du får sådana svar då skriver du så här #43:" Det börjar i allvarlighetens namn bli löjligt och ganska pinsamt det här."

Sedan dräper du till med: "Nu får vi visa lite vettighet mot varandra och inte göra en höna av en fjäder."

Ja visst är det du startat upp en annan tråd. Om du rannsakar dig själv så kan du gärna undersöka vad en nedlåtande ton leder till. Jag föreslår att du öppnar ett nytt ämne med: - "Varför blir jag missförstådd?"

#44…

Det räcker nu BPrett.

Maila mig istället så kan vi ta diskussionen där om mina texter och reda ut alla missförstånd och frågetecken.

Om du inte vill det så tycker jag att vi en gång för alla sätter punkt nu.

Att förgifta trådar ligger inte inom min intressesfär.

Släppte med sambo på "grönbete" idag, Han åkte på en heldag med sin pappa & storebror :) Dem skulle bada, kanske bowla osv. Känns lite jobbigt att han ska vara på badat då det finns många tjejer där och vissa tjejer går inte att lita på, dem tar som en "utmaning" att ta andras killar. Vilket jag tycker är tråkigt. Men jag litar på min sambo. Han älskar mig och skulle aldrig göra något.

Jag har några "små"…, hmm, principregler kanske man kan kalla dem. Vet inte om jag använder rätt ord. Hur som helst så innebär dessa "regler" att jag försöker att alltid se till att behandla andra så som jag själv vill bli behandlad. En liten gyllene regel som funnits länge och den fungerar väldigt bra :)

T.ex. Mitt första lite seriösare förhållande var väldigt besvärligt då pojkvännen blev svartsjuk bara jag stod en meter från en annan kille även om jag inte ens hade med den killen att göra. Ibland kunde han drömt ngt konstigt att jag var otrogen mot honom och då fick jag inte prata med andra killar utan väldiga reaktioner. Jag var aldrig svartsjuk gentemot honom, kände ingen anledning till det och kände inte att jag gav honom en enda anledning till att vara det. Han blev sur när en av mina vänninor kramade mig :S Och jag fick inte umgås med mina vänner för det betydde att jag sket i honom och massa sådant där.

Efter det förhållandet så bestämde jag mig för att aldrig vara svartsjuk för så ville jag absolut inte bli behandlad igen "/ Hans svartsjuka utvecklades till ett rejält kontrollbehov som nästan blev skrämmande.

Det jag tror jag vill komma till iaf är det att när det känns så där jobbigt, klump i magen osv så kan man fundera på om det finns någon vettig anledning till att känna den där oron och ha den där klumpen i magen eller om det är ens egen osäkerhet som gör att klumpen och oron smyger sig inpå. Ta sig en funderare över hur en själv skulle känna sig i en situation där ens partner är väldigt svartsjuk.

För även om jag har bestämt mig för att inte vara svartsjuk, såvida det inte finns en riktigt vettig anledning, så betyder ju inte det att jag aldrig varit det. Jag förstår hur det känns med den där oron/klumpen och det är just det plus den tidigare upplevelsen som gjort att jag bestämt mig för att praktiskt taget träna bort svartsjukan. Det är liksom inte enkelt och jag hade en annan partnet som var otrogen vid två tillfällen och som sänkte mig ganska rejält.

Jag har aldrig haft särskilt bra självförtroende eller självkänsla så jag har kämpat med att intala mig själv att även jag är värd kärlek och att jag inte är typ värdelös eller ovärd min partner. För man kan ofta känna sig typ allmänt kass, som en nolla som en av er nämnde i ngt inlägg ovan. Det kan få en att fundera i det tankebanorna att "Tänk om det kommer en annan tjej/kille som min partner anser mycket bättre än mig"

Det jag gör då de tankarna har dykt upp är att jag tänker över hurvida det finns anledning eller ej att vara svartsjuk och finner jag ingen anledning vilket jag sällan gör så skakar jag bara av mig tanken och intalar mig själv att han älskar mig ju och jag litar på honom.
Tillit är för mig en VÄLDIGT viktig del i förhållandet och jag ser inte riktigt så stor framtid i det utan den. Är det något i förhållandet som rubbar tilliten så får man helt enkelt försöka bygga upp den igen, tillsammans.

Och det som fått mig att "träna" bort eventuell svartsjuka är just det att jag skulle inte vilja att min partner var svatsjuk gentemot mig oc jag skulle vilja att han litar på mig. Då ser även jag till att lita på honom och att inte vara svartsjuk :)

Det här är en metod som fungerat för mig och gör att jag ger full frihet till in partner. Alltså att han får umgås med vem han vill och att han får göra vad han vill, typ. Alltså inte sådant som kommer till otrohet då vilket är ganska logiskt om man lever i ett sådant för förhållande :)

Nu blev det kanske lite rörigt och flummigt men se det som ett kanske användbart tips till er som kämpar med svartsjukan och resten som ett "Jag håller fullt med #0 och fungerar ungefär lika.

Sorry för längden :P

jag över förväntan väldigt bra när min pojkvän var i spanien, var knappt orolig :) *stolt*

(Y) Låter ju skit bra ^^