![[SharpMissy]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Relationen till våra barn
Jag kan säga det med en gång.
Jag är en urusel förälder. Emellanåt.
Vad jag menar med detta är, att jag inte alltid är den förälder jag skulle vilja vara egentligen. Jag skulle vilja vara en tålmodig och inlyssnande mamma som alltid uppmärksammar och bekräftar mina barn.
Idag lyssnar jag ofta med ett halvt öra. Man är stressad, man kommer hem från jobbet, tvättmaskiner ska fyllas, mat ska lagas, läxor ska läsas. Man mumlar jaha, nähä och okej men OJ då har ni gjort det idag? Men lyssnar jag verkligen? Jag vet inte. Ibland kanske.
När allt är överstökat vill barnen se på teve. Och då går jag till min dator, min tillflyktsort, mitt intresse och mitt andningshål. Jag umgås inte med barnen. Men de vill ju se sin teve, och jag är inte ett dugg intresserad av att se på teckade filmer. Och de vet ju var jag finns, jag är ju här i min stol, där jag alltid är.
Ibland ligger vi och gosar, jag försöker göra det en liten stund nästan varje dag i alla fall. Kramas. Jag pussar och kramar dem så ofta jag kan. Men är det tillräckligt? Kommer de växa upp med ett skriande behov av bekräftelse, för att de aldrig själva blev bekräftade i sin barndom? Är det därför jag själv har ett så stort bekräftelsebehov? Min mamma fanns tillgänglig ibland, jag visste var jag kunde hitta henne i huset, men hade hon nånsin tid med att sätta sig med mig så mycket som jag kanske hade behövt? Jag anklagar henne inte, hon hade fullt upp med hemmets göromål. Men hon gjorde mer saker än jag gör. Jag bakar inte mitt eget bröd, jag stryker inte alla kläder eller manglar några lakan. Jag har inte fyra ungar, jag har tre. Jag har inget stort hus och har inte riktigt samma krav på att ha det städat som hon hade, även om jag har det städat så är det inte kliniskt rent.
Vad vill jag säga med det här? Att jag bör ge mina barn mer av min tid. Idag har vi varit i simhallen, det ska vi börja göra oftare.
En läsvärd artikel i ämnet hittar ni på:
EXAKT så är jag oxå, läskigt…
Skönt att höra, även om det är trist att det är så både för dig och för mig. Men som vanligt, är det skönt att veta att man inte är ensam i världen.
Jag tror man bara MÅSTE bestämma sig för att prioritera barnen lite mer. Det handlar inte om att man inte känner tillräckligt med kärlek för ungarna, för det gör man ju, över allt annat. Men ändå.
Jag me! Precis likadant!
Dessutom känner jag hela tiden hur min mellankille "glider runt" mer än de andra två. Den store behöver tid och börjar bli vuxen, mycket man måste ventilera då. Den minste är så liiiiiten, behöver massor av tid! Mellankillen… Han bara är, liksom…
Fast jag tror ändå att jag gör något rätt för jag tror inte att man måste prioritera sina barn 24 timmar om dygnet, har själv bevittnat hur sorgligt det kan bli då.
Jag gillar att mysa med mina ungar men avskyr att sitta på golvet o leka, det e inte min grej, lika så titta på ungarnas tv..Men i dag sa min lilla gumma: Mamma, du e sååå fin, finare än alla andras mammor!--ÅHHH vad jag var kär i min dotter då!
-ÅH lilla du, du e finare än alla andras ungar var jag då tvungen att svara..
Känner mig så stolt efter att ha bevittnat riktigt vilda (Och skit jobbiga barn..) så är jag stolt öcver att jag iaf lyckats uppfostra dem ganska bra, har inte jobbiga barn som vissa i av mina vänner trotts att de sitter på golvet o leker och smörar för sina barn..
Mår man själv bra så mår barnen bra:)
Ja men är det inte så, mittenbarnet bara flyter med. Det är nog både på gott och ont. Men jag känner ibland, jag känner ju inte mitt eget barn?? Jag frågade henne häromdagen vad hon är intresserad av, vad hon brinner för, vad hon gillar mest av allt? Ja, jag skäms för att jag inte har koll. Men till min stora uhmm… glädje ska jag väl inte skriva, men det visar sig alltså att hon faktiskt inte vet själv. Så det var därför inte jag visste det heller. *s* Hon har liksom inga särskilda intressen, bara glider med, ritar lite ibland, leker lite med barbie, ser på teve.
=)
#4
Men visst är det väl underbart när dom säger nåt sånt!!! Min fyraåring är dödens allvarligt jättekär i en flicka på dagis, och han har bestämt att han ska gifta sig med henne. Häromdan sa han att Mamma, du har ju ljust hår precis som Elin (tjejen på dagis). Jaa, säger jag. Du, det är så vackert, det är därför jag ska gifta mej med henne för hon ser ut som du i håret!
#5
Nä, tänk, så har jag också funderat. Jösses, vem är ungen egentligen, vad gör han. Ibland får jag såna där ångestattacker och börjar "MNLSBM" (mitt nya liv som bättre mamma, ej att förväxla med MNLSBM mitt nya liv som bättre människa eller MNLSSM mitt nya liv som sundare människa) och så frågar man honom; finns det något du känner att du skulle vilja att vi gjorde, bara du och jag, ska vi åka nånstans eller hitta på något?
Ungen funderar ett tag och säger;Nä, jag vill vara hemma och läsa Harry Potter… Hepp!
Men! Då kommer min nästa ångestattack! Är det mitt sätt som dålig mamma som trubbat av honom så att han inte längre har någon önskan? Har han gått här och önskat och önskat men aldrig blivit hörsammad, och nu är han helt utom Räddning?
Hur man än gör känner man nog aldrig att man är så bra man skulle vilja vara är jag rädd…
*asg* #6 Det är säkert så, att hur man än gör så har man ändan bak. Jag tror aldrig man godkänner sig själv som mamma ändå.
#4 Du har alldeles rätt! Jag är av den åsikten att man inte är lekkamrat till sina barn i första hand, man är Mamma. Och kan man ändå inte fostra sina barn till att uppföra sig, då spelar det ingen roll hur kärleksfull man varit mot dem. Man gör barnen en björntjänst om man låter bli att fostra dem till att uppföra sig, för ingen gillar ouppfostrade barn, egoistiska barn. Det slutar med att de inga vänner har i skolan längre, för de är vana att få som de vill för morsan o farsan. Kompisarna i skolan vill ju inte göra som en ouppfostrad unge beordrar dem. Detta vet jag för det finns ett sådant "case" i vår närhet.
Och jo, jag är en skitbra mamma. Men jag borde ändå ägna mig liiite mer åt dem än vad jag gör. :-/
Starta ny diskussion