Har aldrig varit otrogen. Har man dte tycker jag man ska berätta, tänk vad hemskt för den andra att hela förhållandet baseras på en lögn.

Jag har upplevt otrohet flera gånger tidigare och både fått uppleva att få veta det via omvägar och att han själv berättat det för mig. I mitt nuvarande förhållande har jag sagt till min kille att skulle han vara otrogen mot mig, typ att han i fyllan skulle göra någonting som han verkligen verkligen ångrar och han vill fortsätta vara med mig och aldrig göra om det, då får han inte säga någonting till mig. Det är hans börda att bära och ta med sig i sin grav. Det är inte mer okej för det men det jag inte vet mår jag inte dåligt av. Skulle han däremot göra någonting han inte ångrar så ska han berätta det och från den stunden har han förlorat mig.

Aldrig varit otrogen, avskyr otrohet.

Håller med Pernilla, vad man inte vet… inte nödvändigt i varje situation.

Har aldrig varit det. Vill inte skada en annan människa på det sättet.

Jag har väl vart det.
Dock började det med ett samtycke som gick över styr.. Så min dåvarande partner fick ju självklart reda på det..

Oavsett - Ja, man ska berätta.

Jag har det, i mitt förra förhållande, när jag var gift. Det var i och för sig när äktenskapet redan hade havererat och jag hade långtgående tankar på skilsmässa. Jag flyttade 3 månader senare. Men jag tyckte inte det var roligt att göra så, det var en plåga mentalt.

Långt senare pratade jag och exmannen om det, han sa att han hade förstått att jag gick till en annan, men tog på sig hela skulden själv eftersom han visste att han hade avvisat mig sexuellt i flera år. Det lättade min skuldbörda en smula men jag gillar inte det jag gjorde i alla fall.

Jag kan aldrig fördöma en som är otrogen eftersom det är ett utslag av mänsklig svaghet, men jag tycker inte det är det ringaste OK ändå.

Jag kan tycka att en engångsgrej vill jag inte veta om, MEN är det fråga om systematisk otrohet, alltså min partner har ett förhållande med en annan, då är det morsning och godbaj.

Jag har varit otrogen en gång. Det hände under en semester - jag kände behov av att komma bort, åkte bort en vecka själv, bodde på vandrarhem och umgicks med främlingar. Egentligen var sexbiten kanske inte det "värsta" - pojken i fråga blev som en semesterpojkvän. Vi var allmänt nära och mysiga, kanske jag behövde närhet trots att jag ville vara självständig?

Hur som så rättfärdigar jag inte min handling. Jag valde dock att inte berätta det för min dåvarande, och jag kände mig så falsk när han kom och hämtade mig på flygplatsen. Men det var min börda att bära och hantera, inte hans. Vi hade ett underbart förhållande, och jag tror faktiskt att han skulle ha förlåtit mig. Jag är faktiskt säker på det.

Något av det värsta var nog att jag dessutom var oärlig mot semsterpojken. Dagen innan jag skulle åka hem undrade han om han kanske skulle komma och hälsa på mig i Sverige någon gång, han hade funderat på att ta en sväng dit (var kanadensare som jobbade i Skottland, och tänkte passa på att luffa runt lite i Europa). Där sa jag dock bestämt nej och berättade att jag hade pojkvän.

Jag tror inte att det finns något rätt eller fel sätt att hantera det där med berätta eller inte. Man får rannsaka sig själv, döma sig själv och inte fatta beslut utefter andras fördömande.

#7 Jag måste nog instämma med dig där.

Jag har varit det en gång. En gång, aldrig mer. Det var under en period som jag mådde jättedåligt och det hände en hel del jobbiga saker under kort tid.
Jag hade precis börjat träffa en expojkvän igen och ville inte hålla mig enbart till honom på en gång då jag inte kände mig redo för ett förhållande igen, men eftersom vi varit tillsammans under lång tid innan uppbrottet föll vi snabbt in i gamla vanor och betedde oss som ett par.

Jag hade under den här tiden sex med en annan person, vilket ju inte riktigt räknas som otrogenhet då jag var öppen med att jag inte ville vara exklusiv riktigt än, men efter att det skett kom vi överens om att vi skulle hålla oss till varandra, det bröt jag dessvärre mot och hade sex med samma person en gång till.

Det tog lite tid men han förlät mig för vad jag gjort, men trots det tog vårt förhållande slut kort därpå pga andra orsaker. Och trots att han vid upprepade tillfällen sagt att "det är okej nu" kan jag inte släppa vad jag har gjort, det svider att veta hur pass hårt man kunnat såra en annan person. Och om man hade haft möjlighet att göra det ogjort skulle jag självklart aldrig valt att göra som jag gjorde. Jag tänker fortfarande ofta på det, två år senare, jag kommer nog aldrig förlåta mig själv för det jag gjorde.

Jag har aldrig varit otrogen. Skulle aldrig göra det.

Om man har varit otrogen så tycker jag att man ska berätta det, man får stå sitt kast och vara så pass ärlig.

Tycker man ska berätta, dels för att inte förstöra den ömsesidiga "ärlighet" och så att den andra får chansen att ta ställning till hur han/hon vill agera.

Själv har jag aldrig vart det och skulle aldrig kunna vara det.
Frågar min kille om han tycker det är okej att jag kramar mina två killkompisar varav en av dem är hans vän sedan barnsben.
Jag kände de första gångerna jag kramade dem utan hans "godkännande" att jag var otrogen mot honom, hemsk!

Men han sa att han visste mycket väl att jag aldrig skulle kunna göra något sådant mot honom och han tyckte det var helt okej att jag kramade dem.
Men jag känner mig hemsk om jag kramar en killkompis (ny som äldre kompis) och frågar alltid (A) om jag får just för att jag inte vill att han ska misstänka något och jag inte ska behöva känna mig elak mot någon varken mig själv eller han.
Dessa två killkompisar har jag känt länge.

Men i mitt huvud är det såhär:
"En gång otrogen, alltid otrogen"

I mitt huvud säger detta mig att har man vart otrogen en gång så har man visat att man är kapabel till att vara det igen.
Personligen skulle jag aldrig kunna vara ihop med någon som vart otrogen mot mig eller någon annan.
Som sagt - en gång otrogen alltid otrogen.

Det är i alla fall vad jag känner.
Förlåt om det känns som om att jag hoppade på någon nu, inte det som var meningen.

Kan säga att min pappas flickvän var otrogen mot sin man  med min pappa. Och jag själv förstår inte hur han kan vara ihop med någon som vart otrogen, men det är jag det =)

Aldrig och skulle inte kunna vara det i heller. Jag tycker man ska vara ärlig och tala om det för sin respektive om man är otrogen.

# 13 Jag tycker du har fel.

Jag har varit otrogen en gång. Det var mot en pojkvän jag hade haft i två månader och vi hade setts 2 gånger eftersom han bodde så långt bort.Jag var 22 år.

Vi båda väntade på att den andra skulle göra slut, men ingen ville säga orden.

Då var jag otrogen.

Dock har jag aldrig varit det mot någon av mina andra pojkvänner och jag kommer aldrig vara det igen. Nästa gång gör jag slut direkt när jag känner mina känslor svalna.

Så nej, en gång otrogen är inte alltid otrogen.

#15 Men är man verkligen tillsammans om man träffats 2 gånger?? På 2 månader?

För mig är det inte ett förhållande alls.

# 16 Japp, vi var ihop.

# 16  Fast vi träffades på Hultsfredsfestivalen och umgicks ju där.

Jag håller med Sara, en gång otrogen alltid otrogen stämmer absolut inte. Jag har gjort mitt misstag och vill aldrig hamna där igen, dels för att jag gjorde en annan människa illa. Och dels för att jag gjorde mig själv illa. Det gör ont i år efteråt, och det går inte att bara släppa tanken på vad jag gjort.

Jag tycker heller inte att det går att säga att "jag skulle aldrig vara det". Så har jag också sagt, och trott stenhårt på att jag skulle hålla. När jag var det så var det i en skitkass period då jag tappade bort mig själv totalt och jag gjorde misstag, jag var helt enkelt sjuk under den perioden och var absolt inte mig själv. Jag mår bättre nu och är mig själv igen. Jag vill verkligen aldrig någonsin göra om det, men jag tror att man tar för lätt på att säga att man aldrig skulle göra det, man vet aldrig vilken sits man kan hamna i i framtiden, och hur man resonerar då. Med det vill jag inte "lämna möjligheterna öppna" eller något sånt och säga så för att det skulle göra det mer "okej" om jag var otrogen igen. Men jag tror att jag lärt mig mitt livs läxa gällande allt det här. Jag hoppas verkligen det i alla fall.

Jag kan förstå hur #13 tänker men jag håller inte med till fullo. Alltså allt beror ju på omständigheterna och hur man är som person. Om man t.ex hade varit otrogen men aldrig blivit påkommen eller partnern inte reagerar så starkt och man varit som, tex en bekant till mig som festar jämt och hela livet går ut på att hinna göra så mycket som möjligt av egoistiska skäl, så kanske det inte hade satt så djupa spår. Särskilt om man inte hade ett särskilt jätteseriöst och långvarigt förhållande. Men är man tillsammans med någon som man verkligen bryr sig om och är empatisk av sig och det sker en engångshändelse och partnern reagerar starkt så skulle det ju definitivt sätta spår i en.

Jag skulle försäkerhets skull aldrig vara tillsammans med någon som jag vet varit otrogen förrut. Särskilt om det skett flera gånger. Men jag vill för den sakens skull inte dömma ut honom som en person som kommer att vara otrogen.

Jag tror att ALLA är kapabla att vara otrogna! Hur empatisk och omtänksam man än är så kan vad som helst hända i livet och vad tusan, alla fattar dåliga beslut någon gång.

Ja, skulle vi resonera lika om andra saker som många tycks göra kring otrohet (en gång otrogen, alltid otrogen) så skulle vi ha ett samhälle fullt av "dömda".

Hur många har inte dragit en lögn, om än liten? Ni ser, alltid lögnare. Hur många tog något som inte var deras, nu eller när ni var små? Ni ser, alltid tjuvar. Hur många har inte råkat ha sönder något? Ni ser, alltid slarviga och oaktsamma.

Det fungerar inte så. Jag tror på förbättring, på medmänsklighet. Folk är inte mer än folk och folk begår misstag av alla de slag. Det rättfärdigar absolut inte misstagen eller gör dem mer okej men en person ska inte behöva hamna i kylan för alltid och dömas av alla för en fortkörning, en plockad godis, ett sårande ord, en vit lögn eller ett hångel på krogen.

Jag tror att om man har varit otrogen en gång så är det lättare att vara otrogen igen.

#22, det tycker jag beror på vad man lärt sig av det. Och vad man lär sig av det beror på omständigheterna kring det. Blev det en dålig eller en bra upplevelse?!

#15 & 20 Som sagt enbart mina tankar =).
Förstår mycket väl att mina tankar kring detta kan anses som lite själviska eller idiotiska och felaktiga, men det är som sagt enbart mina tankar och hur jag fungerar kring detta med otrohet.

Sen så självklart bara för att man vart otrogen en gång så betyder det inte att man är det igen, det finns tusen olika orsaker till att vara otrogen, en som någon nämnde var att man helt enkelt inte orkade/ville säga orden "det är slut" eller liknande.
Dock är det en fråga som kommer upp i mitt huvud då, varför vara tillsammans när man inte kan säga orden?
Förr eller senare kommer stunden och inget blir bättre av att vara otrogen, snarare sämre.

Men som sagt mina tankar.
Alla är vi olika =)

#23 om man kom undan med det så är det lätt att vara otrogen igen, och om man inte har dåligt samvete.

#24, jag förstår som sagt hur du tänker. Absolut. Självbevarelsedriften är det starkaste och det är klart att man vill skydda sig själv från onödigt lidande. Tror man lätt missförstår meningen i ditt inlägg "en gång otrogen, alltid otrogen". För du menar väl inte riktigt så tror jag, eller? Alltså i den meningen läser man gärna in att du tror dig veta att en sån person kommer att vara otrogen igen. Medan jag själv tänker att en sån person skulle kunna vara otrogen igen. Men å andra sidan är risken lika stor med en som aldrig varit otrogen. Om man vänder på tankebanorna lite skulle man kunna påstå att risken är ännu större med en som aldrig varit otrogen…?! :P

#25 Ja precis. Det är det jag menar att det beror helt på hur upplevelsen av det blev.

Man kan ju fundera sig avig på risker kring sånt här men i slutändan måste man nog ändå bara gå på magkänsla och kanske hellre våga än förkasta.

Kan säga så mycket för min egen del som är alldeles totalt definitivt och det är att jag aldrig aldrig någonsin skulle bli ihop med någon som varit otrogen flera gånger. Någon där man ser ett återkommande mönster.

Viktigt tror jag att kunna skilja på snedsteg och "ovana"….

Nej, jag har inte varit otrogen på ett sådant sätt att jag gjort något fysiskt med någon annan eller liknande. Det närmsta otrohet är att jag vid ett tillfälle med ett ex till mig, märkte att en kille var förtjust i mig och jag gillade verkligen honom. Det var en vecka på festival…
Jag berättade aldrig för honom att jag hade pojkvän men vi gjorde heller inget annat än trivdes i varandras sällskap…
När jag kom hem tog det en vecka sen gjorde jag slut med honom jag var tillsammans med. Det blev aldrig något med den andra killen, trots att vi hade mycket kontakt över internet (minst 15 timmar i bil mellan oss), men det kändes ändå skönt att avsluta det jag hade då jag under festivalen hade insett att det inte var honom jag ville spendera resten av mitt liv med.

Och jag tror inte heller på "en gång otrogen alltid otrogen". Absolut finns det dom som passar in perfekt i den mallen. Precis som att det finns dom som har ett "behov" att stjäla eller skaffat sig andra dåliga vanor som inte går att komma ifrån. En del får en kick och fortsätter medan det för andra är den värsta upplevelse dom haft och skulle aldrig göra om det.

#26 Självklart menar jag inte att bara för att man vart otrogen en gång så kommer man vara det igen, det jag egentligen syftade på var att som #22 säger så kan man lättare vara det igen.
Kände nu i efterhand att jag borde ha formulerat mig lite mera i det där inlägget =).

Det beror också på, som du sa, vad man lärt sig av det.
Dock så gick jag också efter hur de varit bland de jag umgåtts med som har haft otrogna förhållanden, då har de fortsatt vara otrogna också just på grund av det här att de vet hur de fungerar och hur det är.
Av de jag känner som vart i ett förhålande där någon av de varit otrogna så är det enbart 1 av 4-5 otrogna som slutat efter en gång, de övriga 3-4 personerna har fortsatt strula runt.

Det jag vill komma fram till är just det här att man kan ha mycket lättare för att vara det igen samtidigt som man kanske aldrig skulle klara av det en gång till och då pratar vi om det som #21 menar - förbättring.
Liksom allt annat kan en förbättring men även försämring ske och detta gäller ju också såklart även otroheten.

Precis, risker finns med allt, mer eller mindre =).
Dock tror jag att de som varit otrogna vet vad det handlar om och därmed kan i värsta fall göra det igen men även i bästa fall lärt sig något och inte upprepar det.
De som aldrig varit otrogna kan även vara, som i mitt fall, rädda för det här med otroheten, samtidigt som en del kan se det som en "spännande" sak att göra och därmed gör det.
I mitt fall så är jag livrädd för att göra något som kan anses som otrohet =P.

#24/28

Jag förstår absolut hur du tänker, och jag tänkte mer på så vis för ett par år sedan, då allt var lite mer svartvitt, men har med åren lärt mig se gråskalorna också.

Håller med Pernillaa att det är skillnad på snedsteg och ovana, ett snedsteg begår man förhoppningsvis bara en gång, sen har man lärt sig den läxan, och det gör on att lära sig. Sen finns det ju självklart dom som gång på gång gör om samma sak, i det här fallet är otrogna.
Jag tror att det är en medkänsla-grej också, kan man sätta sig in i en annan persons situation och känna empati så vill man inte göra om det misstaget. Medans de som gör det om och om igen har problem på det planet, att känna och förstå varför det sårar, utan agerar impulsivt och ogenomtänkt, eller så skiter de helt enkelt i följderna…
Så jag tror att det är viktigt att skilja på personer som gjort ett misstag, och personer som är "vaneförbrytare" so to speak, om jag blev tillsammans med någon som berättade om sin otrohet och förklarat hur det gick till och visade ånger skulle jag inte vara så snabb att döma. Skulle det däremot vara en person som gång på gång i förhållanden är otrogen skulle jag tappa intresset totalt.

#29 Det jag funderat på angående de som fortsätter att vara otrogna, t.ex. detta:

I detta förhållande är det killen som är otrogen i de flesta förhållanden, i detta förhållande är han otrogen och flickvännen mår jätte dåligt och gråter, men sedan kommer det fram att även hon varit otrogen i detta förhållande - killen blir rasande.

Det jag vill komma fram till är då varför blir de otrogna förbannade om den de är tillsammans med gör detsamma mot de?
De leker ju själva med andras känslor men accepterar inte om den andre partnern gör desamma.

Känner att det blev lulligt det här, men hoppas och tror ni förstår avd jag menar.

#30 Känslor är väldigt irrationella. Det är den enda förklaringen jag har. Har ett par goda vänner som varit just i den situationen. De gick vidare, flyttade och fick så småningom 2 barn.

Även jag har varit i den sitsen.

Jag och min exman hade varit tillsammans i 2 olika omgångar innan vi till slut slog oss ihop på allvar.

Under en semester i Grekland uppdagades det att han hade strulat med en granntjej under 1:a omgången vi var tillsammans, jag hade haft 2 engångshistorier för mig under samma period.

Han blev jätteupprörd över att det var TVÅ olika för mig, jag blev jätteupprörd över att han SYSTEMATISKT hade träffat den här andra.

Inte särskilt rationellt va? Men människor ÄR inte logiska.

Håller med Pernilla i #2.
Aldrig varit otrogen men har dock bara vart i ett förhållande en gång (mitt nuvarande) 3.5 månader - Men avskyr otrohet och skulle aldrig kunna göra det, inte ens på fyllan för det är ingen ursäkt att vara berusad!

Sen så kan man undra varför vissa väljer att vara otrogna. Att skylla på att man är full är ingen ursäkt enligt mig, för att man väljer ju ändå att vara otrogen. Man har ju ändå fortfarande egen vilja, även om man är berusad/full.

#33 Indeed! :o

#33 Håller med dig! Så atetiskt att skylla på att man var full, skulle dte bli bätrtre då eller? Knappst, en full otrogen människan står inte med på min vänlista.

#30

Förstår vad du menar :)

Som Bergspuma säger, känslor är inte alltid logiska eller rationella (…rättare sagt, det är himla sällan de faktiskt är det :P), att bli sårad gör ont, oavsett vad man själv gjort. Att jag gjort något dumt betyder ju inte automatiskt att jag är immun känslorna om min pojkvän skulle göra likadant mot mig. Typ som att om jag slår någon kommer det göra lika ont om jag själv får ett slag tillbaka. Klart det är skillnad på fysisk och psykisk smärta, men ändå.

Sen är ju människor olika också, har diskuterat med flera vänner och även pojkvän/dåvarande pojkvänner, om hur hårt man skulle ta om ens partner var otrogen.
De flesta svarar att de självklart skulle bli ledsna och sårade. Vissa säger att de aldrig skulle förlåta det t.o.m. Medans vissa säger att det är klart att det inte är "okej", men att det egentligen inte är en så stor grej för dom. Vissa skiljer på sex och kärlek, medans andra tycker att är man kär så håller man sig till den personen sexuellt.

Jag tror att det generellt sett inte går att peka rätt och fel bara sådär, det är upp till varje par att reda ut vad som är okej i just deras förhållande, och jag tror att det är rätt viktigt att faktiskt ha den konversationen när man är tillsammans med någon, uppfattningen om vad som räknas eller inte räknas som otrohet är väldigt individuell, och för att inte riskera att såra någon i onödan/av misstag kommunicera med varandra.

om man ska berätta är väl kanske beroende hur situationen ser ut.

jag har själv vart otrogen en gång, mot mitt ex, vi hade de otroligt dåligt och hade bråkat ute på krogen den kvällen, ja gick hemåt ensam och min kille sket i mig, jag var aspackad och min pojkväns kompis följde efter mig, kramade mig och jag följde me han hem för att han bodde närmast och jag ville bara sova.
jag vaknade på natten och han låg och höll om mig, och jag vet inte hur egentligen men vi hade sex.
de va verkligen inte för att hämnas eller såra min pojkvän, de lixom bara hände. 
jag gick upp på morgonen ringde min pojkvän och sa att de inte funkar längre, vilket han höll med om, jag tog beslutet att inte säga nåt och jag pratade aldrig mer me hans kompis heller.

sen har jag vart med om tvärt om med, min nuvarande sambo var otrogen, ja egentligen med mig.
vi gjorde slut när de kom fram men efter några månader så hittade vi tillbaka till varandra genom olika orsaker.
i de fallet så var de bäst att berätta allt lixom.
och vi är förlovade och lyckliga nu :)