Om det här tycker jag massor!

Jag är av naturen öppen, pratsam och gladlynt. När jag börjar på en ny arbetsplats eller träffar nya människor så är jag alltid mig själv. Jag har inga hemligheter utan bjuder gärna på mig själv, och pratar gärna vid fikabordet.

På flera arbetsplatser jag varit, upplever jag samma sak som du menar i ditt inlägg - från att ha haft en tyst, stel och konstig stämning på arbetsplatsen, så lyfter den efter att jag varit närvarande ett par veckor - plötsligt samtalar alla, fnissar och släpper loss. Jag VET att detta beror på mig, helt och hållet. Skämten haglar över bordet och de flesta är glada.

Jag anser att man behöver de här pauserna i vardagen, att bara sätta sig och fika är inte tillräckligt. Vi måste skratta och ha roligt med. Det är jag bra på, tycker jag.

Jag vet också att det finns en hel del människor som tycker att jag är konstig, i alla fall inledningsvis. Just för att jag är så öppen och frispråkig från första stund, jag följer inte den svenska mallen att vara sluten och stängd för att kanske sakta tina upp enligt egen godtycklighet. Nänä, det där är inget för mig, jag har ärvt den finlandssvenska frispråkigheten från min mor, och den gemytliga danska öppenheten från min far.

Jag är stolt över vem jag är. Jag tycker om den jag är. Och den som inte kan stå ut med mig, får väl helt enkelt låta bli att vara i min närhet, om jag nu är så jobbig. Jag vill ju ha rätt att få vara jag. För jag är inte den som är elak och trampar på andra, jag vill alltid vara snäll och omtänksam. Jag skulle aldrig vilja sätta någon annan i en situation där de känner sig osäkra eller far illa. Det mår jag inte bra av.

jag tycker att visst skall man få bli lite personlig med sina arbetskollegor. Inte är det ett dugg trevlig att jobba tilsammans med trädockor! men jag drar en gräns för egen del.

Visst kan jag muttra lite över nåt gräl jag haft med Demonen, men inte om jag berättar detaljer ändå.  Jag tycker det räcker med att säga "vi grälade om en dum bagatell bara" och tillägga att "vi fixar upp i det sen när vi inte är på jobbet". Vissa saker hör till privatlivet, inte mina kollegor, och VAD vi grälar om jag och gubben är en av dessa privata saker.  Jag berättar inte för ALLA mina kollegor, utan dom jag kjänner jag får nån kontakt med alls.

Vi är 240 anställda på min arbetsplats. Säger sig själv att inte alla kan kjänna till alla, vi är 4 nationer, och fördelat på två olika lokaler på var sin sida av köpingen. Men vissa får man mer kontakt med enn andra. När man är en sådan liten klick här i sverige som vi 50-70 norrmenn är så lär det ju bli så att man går på varandras fästar, ut på fika och lunch tilsammans o dyl.
Dock har det aldrig varit så på andra arbetsplatser jag har varit. Inte har man blivit personliga där inte.

När jag nu en gong i framtiden byter jobb hoppas jag att man kan bli liiiiiitegrann kompisar. Inte skall man behöva va bästisar nödvändigvis men litegrann borde man va kompisar tycker jag. Det är lättare att samarbeta om man kjänner varann litegrann, vet vad man kan skämta om och vad man absolut inte säger, så inte samtalerna blir stela av rädsla för att trampa tår.

Jag har kanske missuppfattat frågan, för sådär jätte PERSONLIG vet jag ju inte om jag blir på min arbetsplats. Inte så att jag skulle gå och berätta om jag har det dåligt hemma, att jag har grälat med SeaHawk.

Däremot är jag öppen och pratar om mig själv på andra plan.

Var sjutton sätter man gränsen för när man är för privat? *vimsig*

Jag t r o r att det kan vara så att man inte berättar om alla negativa saker, att man liksom  inte sitter och babblar om saker som är av känslig natur.

gränsen är ju olika från person till person :) Det går väl knappast gje en facit på vad som är och inte är att va privat.

Om du frågar mig så skulle jag vika ut privatlivet med att prata om vad jag och gubben grälar om till folk på jobbet. Riktiga orgier kunne man ju haft med att vika ut sexlivet med. Medan jag tycker att gränsen går vid att erkjänna man inte sprudlar lika mycket den dagen för att "jag och gubben hadde et litet gräl om nåt fjant på morgonen" för min egen del.

men frågar du tex finnarna på jobbet här hos mig så är det att va öppen det att man säger hej till varann på jobbet. Att berätta man har en fru och barn då är man riktig intim. Och skall man värkligen fira orgier i att vika ut privatlivet så kan man ju även va frampå och erkjänna att man inte BARA har råsa moln i livet med sin fru, och att man kanske har liiiiiitegrann smalare ekonomi denna månaden pga en reparation på bilen.

Så ser man skillnaden ;) Man har sin egen gräns, och sen måste man nosa äfter kollegornas gräns. finns dom inte intrecerat av att veta huruvida jag och gubben grälar i bland eller inte så är det ju inte nåt jag MÅSTE trycka i nyllet på dom heller typ :D

Nä, jag brukar inte heller berätta detaljer och hänga ut min familj, men jag pratar gärna om mitt liv utanför jobbet. Jag kan berätta om maken när han får för sig att borra hål i väggen och fastna med fingret i hålet och vi får riva halva huset för att få ut honom ur väggen, t ex.

Men visst underlättar man arbetslivet genom att bjuda på sånt? Och det gör min man också, om inte annat märks det när man ringer till hans jobb och någon annan svarar… Heeeeej, hur äääär det med förkylningen, typ…

Eller som när vi skulle ha barn och jag körde till hans jobb på min lunch med värkar och allt för att vi skulle till BB och både han och jag var jättesura för att vi egentligen inte hade tid att åka till BB just då - sånt pratar dom fortfarande om på hans jobb fast det är tio år sedan!

Jag är sjukt social och det kan nog skrämma folk, eftersom jag är ganska ivrig med att lära känna nya människor kan det ibland missförstås.

Jag ser mig som en ganska bra social person som ändå kan känna av hur och vad man ska säga iaf.

Jag är nog ganska lätt att lära känna men intensiv, ogennerad och lättsam brukar mina vänner beskriva.

På mitt gamla jobb är vi alla bästa vänner och umgås på fritiden därför vart det lite av en chock när jag nu insåg på mitt nya att det inte är så lätt som förut att knyta nya kontakter.

Sedan kan jag känna: Phu jag har så många vänner kom inte in i min svär och försök sno tid jag inte har åt de jag redan har..

-Svårt att balansera ibland.

MVH Linda..svammel fia..

jag är med social, gillar att prata om alla olika saker.
men ibland finns det gränser.
jag kan berätta om nått kul som hänt hemma, nått roligt som vi har gjort, men…
jag har en på mitt jobb som ger mig sår i öronen, hon har dagligen i sju månader pratat om sin pojkvän.
VARJE dag. vi vet vad han äter, vi vet hur han sover, vi vet hur det gick på hans tenta, vad hans kompisar heter, vad dom äter, hur många öl dom dricker, vi vet vad hans kompisars flickvänner heter, var dom bor, hur länge dom varit tillsammans, om dom bråkat, om nån varit otrogen, vi vet ALLT.

så just nu pratas det mest hästar, och där händer det ju oftast nått nytt. gud vi är nog rätt tråkiga.  haha

Alltså, kanonbra juh…. om man skulle vara singel då.. då vet man ju vilken kille som är bäst!!

haha. :)

Jag önskar ibland att jag kunde vara personlig på jobbet, men det fungerar tyvärr inte för mig. Jag vill helt enkelt inte visa mina svaga sidor och ser därför bara till att vara trevlig, glad och kunna kallprata och vara uppriktigt intresserad av mina arbetskamrater. Dock inte tala så mycket om mig själv.

Om jag ska vara ärlig så har jag märkt att folk som öppnar sig, märker inte alltid att motparten inte gör detsamma, och liksom tror att de haft ett utbyte i samtalet. Trots att de bara talat om sig själva.

Jag har arbetat främst som personalchef, då blir man tyvärr lite "tvingad" att ställa sig utanför gruppen.

Jag är också en av dom som är väldigt social och pratglad av mej, men som sagt, det finns gränser…Vad som är offentligt och vad som är privat. Jag jobbar i affär, och jag märker att vissa kunder söker en mer personlig kontakt till mej som säljare… men också till mej privat.. Det är lite struligt och olustigt när killar kommer med sina tafatta försök att charma mej… Jag har ju då inte min ring på mej.. ;D eftersom den är lite i tajtaste laget. Och det verkar vara en grön signal till dom.. får väll sätta ett gummiband runt fingret istället som en symbol att jag är tingad.. ;D

Det beror på hur man trivs på jobbet. På mitt nuvarande jobb är det inga problem att vara privat. Men på mitt förra, där jag inte trivdes något vidare, föredrog jag att inte vara privat alls.

Jag är väldigt blyg och det tar ett tag innan jag vågar öppna mig, men när jag väl gör det då kan jag prata om allt.

På mitt jobb brukar jag vara väldigt privat, jag kan prata om precis vad som helst, sen händer det ju att man till och från möter på människor och då får man ju givetvis va tyst en stund, men tack o lov så brukar det inte vara för långa stunder man behöver vara social.

Du skulle prova att prata när någon lyssnar också! Det kan bli en intressant upplevelse…