Jag tror att det är väldigt individuellt. Jag har ett litet fåtal som jag återkommande ger en hel del tid, 2-4 just nu. En av dessa är helt åt andra hållet, hon har bortåt 10 personer som hon återkommande ger en hel del tid och jag kan inte påstå att hon känner var och en av dem sämre än jag känner någon av mina närmsta.

Jag skulle inte orka ha ett så stort antal som jag anser vara "mina närmsta", skulle bli för mycket att hålla reda på, ta för mycket energi och jag har inte heller det behovet.

#1: Ja, det är ju som du säger individuellt och själv tycker jag också det är svårt att veta om man är prioriterad hos en viss person eller inte. Då jag som jag skrev själv är sådan att jag anser att man ska prioritera kanske 2-3 personer så brukar jag tycka det är ganska meningslöst att umgås med personer som har fullt upp med så många som kanske 10 personer.

Jag tycker nog lite i stil med det du skrev där att man inte kan ha varken energi och tid att värdesätta och prioritera så mycket som 10 personer lika mycket. I mitt fall så har jag tyvärr sådana personer i min umgängeskrets som är mer av den ytliga typen och som jag till och från överväger att säga upp kontakten med just pga prioriteringsfrågan.

#2 Jag sade aldrig något om att man inte kan ha den energin och tiden, jag sade bara att jag inte har den :)

Jag har inga som helst problem att vara mycket nära vän med min vännina som har minst 7 andra mycket nära vänner vid sidan av mig. Jag får tid och engagemang så det räcker och blir över. För mig mäts inte det i minuter eller hur många gånger jag får positiva kommentarer eller något annat. Hon har ett rätt fullspäckat liv och trivs superbra med det och jag är glad för hennes skull att hon trivs så bra som hon gör. Jag skulle inte hålla en vecka med det tempot men det är ju jag. Visst händer det att hon har annat inplanerat med andra vänner ibland när jag hör av mig, men hey - jag har ju ett liv jag med och det händer att jag nekar henne umgänge för att jag har annat för mig. Vänskapen faller inte för det. Känner jag mig bortprioriterad så får jag väl ta upp det med henne, och hinner hon inte med så gillar jag ju henne ändå och då får vi anpassa det så det passar oss båda. "Allt eller inget" har aldrig fungerat för mig när det kommer till vänskapsrelationer.

Om det är en ytlig bekatnskap som håller mycket på en ytlig nivå så kan jag väl finna mig i det med. Jag har inget behov av att sortera in mina vänner i "nära" och "de andra som jag hejjar på". Det är vad det är. Är det en ytlig bekantskap som jag inte trivs med så vill jag ju inte umgås heller, men tycker jag om personen så är det helt okej för mig. Jag tror att min syn på vänskap och sådant är rätt flexibel. En nära vän kan gå till att bli en bekant av sig självt, det bara faller sig så, men jag skulle inte avsluta relationen av den enkla anledningen. Trivs jag inte är det ju en sak.. Men jag har inget maxtak för antal vänner, antal bekanta och vilka som hör till vart. Det har bara fallit sig så naturligt att jag har ett fåtal nära och en större del bekanta ikring mig.

För mig blir frågeställningen konstig.  Alla relationer är unika och jag har alldrig tänkt i banor av att prioriera den ena eller andra eller för den sakens skull funderat på hur mycket tid är jag med den ena eller andra.  Det är dessutom väldigt lika i perioder. Ett tag höll jag och en kompis på med ett gemensamt byggprojekt, klart att det då blev väldigt mycket denna kompis ett tag, nån annan period kanske jag bara träffar henne 4-5 gågnar på ett halvår.  Ett tag umgickes vi mycket med ett par som bode nära, men de separerade och flyttade och nu syns vi jättesällan.  Ha fått nya intressen och genom dess träffat nya vänner jag håller på att lära känna… men inte känner så väl än, någon av dom har jag träffat hemma, men flera andra än så länge bara när vi har något gemensamt att "uträtta".  Andra har jag känd i 35 år…

Summan av kardamumman, så är vänner för mig i hög grad nånting dynamiskt och föränderligt.

Det enda tillfället jag kan komma på att jag skulle känna mig i situationen att behöva "prioritera" är om två kompisar båda vill träffas samma tid.  Det inträffar då nästan alldrig, och då skulle jag välja antingen den som behövde det mest eller det jag var mest sugen på, eller det jag lovat först.  Beroende på vad det var.

Jag tror inte heller man kan generelisera och säga att man inte "bör" ha mer än si o så många.  Vi är helt enkelt väldigt olika vi männiksor, vissa knyter sig starkt till några få, andra knyter sig starkt till ett större antal, andra har flest ytliga kontakter, det sociala behovet varierar enormt!

#2: Ok, då missuppfattade jag dig lite när det gällde din syn på hur många man då just kan ha kontakt med samtidigt. Du är ju nöjd med det umgänget som blir och det är ju bra när situationen är sådan. För min del så upplever jag det ofta som att det är svårt att kunna bestämma med personer som redan har ett stort umgänge. Men det hänger ju återigen på vad man själv vill ha ut och hur mycket annat man själv har runtomkring utöver sina vänner.

Jag är mer av typen "allt eller inget" och tycker att personer som inte hör av sig på flera veckor och som inte hör efter en inte är den typen av umgänge jag söker. Därav min åsikt att man bör kunna prioritera och välja vilka man verkligen trivs att umgås med. Om man åtminstone lämnat tonåren bakom sig för ett tag sedan så borde man ju stå så pass säkert i värderingar och annat att man även har en fast åsikt när det gäller att välja vänner.

En bekantskap är ju av naturliga skäl ytlig till en början men om sedan bekantskapen inte utvecklas något mer pga personen ofta har andra att umgås med så ser jag det inte som ett alternativ att vara en kompis som är "bra ibland, ibland inte".

Jag kan inte se att det måste finnas en koppling mellan tonnår och hur man väljer vänner? Jag har valt vänner på samma sätt sedan jag var 15, och vet att några av de nära vännerna gör samma sak :)

Jag vill ha en vänskap som håller. Visst ska vi rå om varandra, bry oss och inte vara respektlösa, men två av mina närmsta har jag inte hört något av på en månad och det är okej med oss alla. Vår vänskap håller för det. När vi väl hörs så är det som alltid och skulle man känna sig lite obekväm så tar man upp det till diskussion. Sen ser de flesta av mina relationer helt olika ut. Det enda jag verkligen inte kan tänka mig att acceptera i en vänskapsrelation är krav, att jag måste prestera och vara si och så för att det ska vara okej. Det får mig att backa och fly, även om jag egentligen inte skulle haft några problem att prata med den människan två gånger i veckan om det bara föll sig naturligt mellan oss. Är det dock ett krav så blir det bara jobbigt och det som skulle vara kul ger istället ångest och det vinner ingen av oss på.

Jag har massor av "iblandvänner"! Sådana som jag möter och har superkul med två gånger om året men aldrig pratar med annars. Sådana som jag inte alls hör av mig till eller ens tänker på men ibland hoppar de upp i tanken och så hör jag av mig så gör vi något kul.

Flexibilitet/dynamik, spontanitet och totalt icke-inrutat tror jag sammanfattar mig rätt bra här :)

Jag har fyra jättenära vänner, den ena av dom har jag känt i två år men dom andra har jag känt 8 år och den fjärde i 10 år och det är faktiskt ganska mycket eftersom jag är 14 år själv :) Kanske ska tillläga att vi 5 är en grupp som brukar vara tillsammans i skolan och vi alla är väldigt nära och vi går dessutom i samma klass ;)

Sen har jag två till vänner som jag brukar vara med på fritiden också. Mina andra vänner är sånna som går i min klass men inte sånna jag brukar umgås med.

Jag prioterar inte mina vänner olika eller har ett speciellt schema eller nått sånt. Vi träffas när vi träffas bara.

Jag har ett ganska stort antal människor som jag kallar nära vänner, men hörs bara med en flera gånger i veckan. Jag har alltid jobbat mycket och pluggat samtidigt och har helt enkelt inte tid att lägga all min tid på vänner, att det är ett större antal är för att alla är olika och jag uppskattar att träffa nya människor och får ut olika av alla. Men de är nära ändå. Har inget behov att att höras jämt med folk. Nu doktorerar jag och då har jag ännu mindre tid till vänner, men har bra kollegor som tur är.

Nu har du inte skrivit så mycket på forumet, iaf inte som jag har sett, men av de trådar jag sett så har du en väldigt strikt uppfattning om hur relationer mellan människor ska se ut. Det är nog många som inte skulle passa in i den mallen. Många kan nog till och med känna sig kvävda av den.

En vänskap måste vara dynamisk och man måste kunna bråka, man måste även inse att alla inte har samma behov av en viss typ av relation. Några av mina allra närmaste vänner träffar jag kanske fyra gånger om året och pratar med ca 1 gång i månaden. Som mest. De känner mig utan och innan och jag dem, men det räcker som det är.

Kvalitet före kvantitet i spenderad tid…

@ Sarah #8: Något som bland annat du varit inne på är att du nämner att du och en av dina allra närmaste vänner träffas bara ca 4 gånger om året. Vad jag då undrar är lite hur den här nära vänskapen byggts upp?

Är det så att ni känt varandra under en lång period och setts väldigt sporadiskt men ändå byggt upp denna nära vänskap?

För mig låter som ganska svårt att ha vad jag skulle kalla nära vänskap med personer som man bara träffar några få gånger om året. Möjligen skulle jag kunna ha den typen av umgänge om jag exempelvis gått i samma klass som en person och under några år umgåtts mycket och att man sedan flyttar till olika orter och därför inte kan träffas. Då har man ändå en viss grund att ugtå ifrån när man väl kan ses. Sen vad nära vänskap innebär skiftar såklart från person till person.

Du nämner också att du själv är en sådan person som har ganska mycket att göra och då är situationen en annan än för mig som inte alls är så pass upptagen utan gärna spenderar både vardagar och helger med vänner. Då menar jag inte varje dag eller varje helg men inte sporadiskt lite då och då.

Det har ju också att göra med hur många man umgås med och jag som jag skrev tidigare har ett ganska litet umgänge och med dessa personer vill jag att det ska finnas en kontinuerlig kontakt.

Har man samma värderingar kring vänskap så är det ingen part som behöver känna sig kvävd men har man motsatta värderingar är det klart att saker och ting krockar.

Prioritera eller bortprioritera? Jag tänker faktiskt inte så. Alls. Jag tar snarare chansen att träffa mina vänner/bekanta när deras tid och ork sammanfaller med min tid och ork. Vilket blir att jag träffar i snitt två vänner per månad, sällan mer.

#9 Det bästa kanske då vore att hitta kompisar med liknande behov som du själv, och som vill umgås lika mycket.  Det är kanske inte så jätteenkelt men att förvänta att andra ska passa in i din önskan blir nog lätt till besvikelse, för dom flesta har nog inte lika mycket ledig tid/kompistidbehov som du beskriver.

Det Sarah beskriver med att vara mycket nära vänner fast man ses några få ggr /år känner jag igen. Så är det för mig med.  En reste jag i Indien med i 8 månader då vi var 18 år. Det betyder att vi delat dubbelrum i 8 månader, varit förfärligt magsjuka ihop, åkt vilse ihop, varit rädda ihop, haft löss ihop, haft tid att berätta om våra barndomar..  Numera bor vi 60 mil isär, det var 24 år sedan vi var i Indien! och det kan gå 3-4 år mellan att vi ses, men när vi ses så dröjer det max 5 minuter innan vi är helt nära igen.

En annan av mina näraste vänner har växt fram på ett mycket långsamare sätt.  Vi har träffats då o då.. och då och då i många år och sen har saker hänt ivåra liv. Jag gick genom en separation, då fanns hon där och "kvalitetslyssnade", några år senare miste hon sin mamma och jag var där o "kvalitetslyssnade" och efterhand som vi varit nära och pratat om riktigt viktiga saker allt fler gångar så har vi blivit nära.  Båda har vi fullt up med annat och många andra människor omkring. Det händer att vi ses 2 ggr på en vecka, men lika vanligt är att det kan gå 2 månader.

Kanske är det "människor omkring dig" du saknar?  Om du inte har familj och känner att det är svårt att få tilräckligt med tid av dina kompisar.  Kanske går det att hitta sociala sammanhang på annat sätt?  Flytta i kollektiv?  Engagera sig i nån förening eller ideel verksamhet?

Jag har några få vänner som jag skulle säga att jag ägnar dom alla lika mycket tid. Men alla bor inte i samma stad så det komplicerar ju det hela. Jag prioriterar dem efter vem var det jättelängesen jag umgicks med på riktigt? Vem behöver stöd just nu? Exempelvis, om jag har planerat att träffa A, men B hör av sig och vill ses och vi mgås inte särskillt ofta, då prioriterar jag att träffa B utan att A känner sig dumpad. Om det nu inte är så att alla träffas samtidigt :) Det går i peioder vem man träffar eller snackar mest med.

@ #10 Fiction: Ja, i ditt fall låter det ju som att både du och dina vänner trivs med det umgänge ni har och det är ju så man vill att det ska vara. För mig är det i princip alltid så att jag kommer med förslag och gärna vill ses medan de jag umgås med för det mesta ska fundera och hålla saker öppna. Ungefär som att sitta och vänta på "ett bättre erbjudande". Då blir det liksom ingen jämvikt i umgänget.

@ pyromanen #11: Ja, absolut vore det det bästa om det gick att hitta kompisar med mer lika behov men tyvärr är det svårt. Det jag märkt när man söker nya vänner är att båda brukar vara ganska eniga om att man känner sig ensam, att man vill ha mer nära kompisar men när man sedan ska börja umgås så är det ofta ändå så att personen har mycket annat den vill prioritera.

Det du beskriver om den vän du reste med i 8 månader, då har man ju en ganska ovanlig och stabil grund att stå på. Då kan jag mycket väl förstå att man när man väl träffas har ett nära umgänge även om man kanske inte setts på länge. Men någonstans måste ju detta byggas.

Du berättar om att du och en annan vän lyssnat på varandras problem och det är ju bland annat detta som är just äkta vänskap. Vad jag då undrar är hur ni byggde ett sådant förtroende för att kunna dela sånt här. Det är ju liksom inte det första man gör utan ett visst mått av seriös vänskap måste ju föregå sånt.

Jag får rätt ofta rådet att söka mig till föreningar och visst, det kan vara en väg att gå. Vissa ekonomiska hinder finns ju och sen ska det ju finnas något man är intresserad av. Dock är det inte så lätt att ta sig ur ensamhet och jag har också gjort många andra saker för att komma ur ensamheten men då många gånger blivit besviken.

@ ChristineL #12:

Ja, om dina vänner inte tar illa upp att du kanske först lovar en och sedan ändå umgås med en annan så är det ju helt ok. Själv skulle jag anse att detta vore att bortprioritera en person oavsett vilket skäl man har till det. Det är ju en sak om det händer något akut som en sjukdom eller liknande men att först lova en person och sedan bestämma om, det hade jag själv aldrig gjort.

Jag säger inte att det är fel så som du gör men om jag upptäckt att någon av mina bekanta gjort så hade det nog kunnat vara grund för att säga upp vänskapen. Jag hade resonerat så att även om personen blivit kontaktad av någon som den inte haft kontakt med på länge så hade de i sin tur kunnat bestämma en annan dag. Speciellt om det nu redan var så att det gått länge sedan de sågs. Detta med undantag om kompisens kompis i fråga var sjuk, det hade skett något allvarligt som ett dödsfall eller liknande.

För mig är det lojalitet och ärlighet det handlar om i en sådan fråga, de man väljer att umgås med väljer man inte bort när man känner för det utan att tänka på hur den utelämnade personen känner sig. Det är mitt resonemang och jag förstår att du och dina kompisar har ett annat sätt att se på saken som ni trivs med.

#14 Hur vi byggde förtroendet…. hmm  vi hade ju känd varandra i flera år, bjudit med varandra på kalas, pratat politik, haft byggprojekt ihop. Men mest tror jag det handlar om att vara på "våglängd", att passa ihop och förstå varandra, och nån sorts ömsesidig vilja att prata om sånt som är viktigt, inte "tomprat". Och en ömsesidighet i pratandet/lyssnadet så det bli balans.

Ser ju omkring mig att alla är olika. Jag fungerar nog så att jag tycker bäst om att göra saker ihop. Då får man gemensamma erfarenheter och upplevelser. Funkar för mig bättre än bara att träffas/prata/fika.  Hjälpa nån att måla om hallen, bokcirkel, stickcafé, resa, åka på festival tillsammans?

Jag skulle aldrig kunna betämma mig för hur jag ska ha det, det blir som det blir.Tvång på att umgäs si eller så mkt skulle ge mig ångest och ytterliggaren en sådan källa är det sista jag behöver. Vänner är till för att finnas till och stötta, vissa passar somd et och stannar kvar, andra gör inte det och då blir dom inte långvariga som nära vänner.

Jag har en vän som jag vill kalla nära vän, som jag umgås med till och från, ibland flera gånger i månaden men oftast bara några gånger om året. När vi träffas så har vi alltid fullt upp med att gå igenom allt som hänt sedan sist eller så har vi fullt upp med att prata djupa känslor (tex något som nyligen hänt och som man behöver stöttning med). Vi lärde känna varandra genom gemensamt intresse. Vi har alltid, redan från början, träffats sporadiskt men relationen har byggds upp mer och mer efterhand från att från början kännas sådär pirrigt och lite jobbigt att åka hem till varandra till att uppleva det som mest självklara i världen.

Har just nu en annan väldigt nära vän om jag känt en vlädigt kort period (2 år). När vi lärde känna varandra bodde vi 5 timmar från varandra och träffades extremt sporadiskt, men vi fann varandra direkt. När hon sedan flyttade närmare så blev det tätare kontakt och nu har vi hästarna i samma stall och träffas nästan varje dag. Förut kunde det gå någon eller två månader mellan tillfällena, men vår relation har varit på samma nivå endå hela tiden.

Jag har en annan nära vän som jag inte alltid vet om jag ska säga 'nära vän' eller bara 'bra vän' om. Det pendlar lite fram och tillbaka, inte så mkt beroende på hur ofta vi träffas utan på helt andra saker. Det känns som om det är något helt annat som avgör hurivida vi är nära vänner och pratar om djupa saker eller har en mer ytlig relaiton. Men det är endå en människa som står mig nära.

Har massa fler vänner av olika slag. Men jag är nog en sådan person som inte orkar lägga massa energi på att hålla igång relationer, så relationer som inte fungerar av sig självt dör snart ut. Jag hade svårt att acceptera detta förrut, men nu har jag kommit underfund med att riktiga vänner behöver man inte anstränga sig för att ha kvar, utan det går av sig självt.

Gör-svår fråga, för de vänner man inte prioriterar, betraktar man verkligen dem som sina vänner? Det kanske är så att man har färre vänner än man tror och att bara de man prioriterar högs är ens riktiga vänner? Bara en tanke…

#18 Men vad innebär då att prioritera? Det måste ju nog isf definieras. Läs gärna mitt inlägg ovan (#17).

Jag prioriterar nog mig själv framför allt. Jag glädjs åt mina vänners framgång, jag vill lyssna när min vän kommer och behöver lätta hjärtat, jag vill prata om mina tyngsta bekymmer med mina vänner. Men den vän jag inte längre känner så för då är det inte längre en nära vän. Det är inget jag bestämmer mig för, utan jag följer min känsla för vad JAG vill. När JAG vill umgås med en person, när jag mår bra av en person då är det en person jag vill ha runt mig. Uppfylls mina glädjeämnen med den personen så är det nog troligtvis en nära vän - just nu iaf.

@ pyromanen #16: Ja, det med balans som du nämner tror jag är viktigt. Finns en balans som man skapat gemensamt så finns nog också en prioritering av vänskapen som ser likadan ut från bådas sidor.

I de fall där jag känner av att jag prioriterar vänskapen mer än vad mina kompisar gör har det också varit så att vi haft en del gemensamt, framförallt genom att gå samma utbildningar. Men i mitt fall verkar det mer som att det var något av en falsk vänskap från den andra personens sida då det verkar som att det krävdes yttre faktorer för att vi skulle upprätthålla kontakten. Dvs att vi hade ett gemensamt schema, gemensamma studieprojekt och liknande.

När vi nu befinner oss i olika situationer så finns samma grad av prioritering kvar från min sida medan den andra personen tycks prioritera annat.

@ CelciusT #17: Du skriver att du inte skulle kunna bestämma dig för hur du ska ha det men du gör ju samtidigt ett val när du exempelvis väljer att umgås med den ena eller andra personen. Det blir ju en form av prioritering även om du kanske inte planerar att göra på ett visst sätt flera dagar i förväg.

Jag anser inte att det finns något tvång i att vilja umgås om båda personerna har samma syn på vänskap. Däri ligger just det här med prioriteringar och hur man prioriterar eller inte.

Jag håller helt med i att det även är andra saker utöver hur ofta man ses som gör om man ser en vän som nära och en vän som man prioriterar och som prioriterar en. Däremot ser jag att om man verkligen gillar att träffas och har förutsättningarna för det, dvs bor inom rimligt avstånd, i mitt fall bor jag och mina bekanta i samma stad, så är man också angelägen att ses relativt ofta.

Om man inte undrar över hur ens vänner har det, om man låter det gå flera veckor utan att ens skicka ett sms och fråga hur den andra personen har det så förstår inte jag vad vänskapen isåfall består i. Det kan ju hända allt möjligt och det kanske inte alltid är så att ens vän hör av sig om det har hänt något jobbigt utan det kanske är ett ömsesidigt intresse och en regelbunden kontakt som krävs istället. Det är min uppfattning. Även om det inte alltid behöver innebära att man träffas utan att man kanske bara ringer varandra.

Hur du menar att en relation ska fungera av sig självt förstår jag inte. Självklart måste man ju underhålla en relation, man kan ju inte förvänta sig att den lever sitt eget liv. Om du aldrig ger något tillbaka utan förväntar dig att andra ska höra av sig och se till att relationen hålls igång så är det ju ingen äkta och ömsesidig relation. Nu vet jag inte vad du exakt avsåg men så tolkar jag det hela.

Att exempelvis ringa, föreslå saker osv är ju att anstränga sig och visa sitt intresse för att upprätthålla en kontakt, hur ska den annars leva vidare?

@guraknuger #18:

Jag tycker att din fråga är huvudet på spiken i den här diskussionen "de vänner man inte prioriterar, betraktar man verkligen dem som sina vänner?"

Det anser jag inte att man gör. Sen vad prioritera exakt är varierar ju säkert från person till person men att inte prioritera eller att bortprioritera till förmån för andra vänner är inte äkta vänskap.

@ CelciusT #19:

Ja, i ditt fall så verkar du ju ha just såna vänner som du kan vara förtrolig med och där frågan om prioritering egentligen inte är aktuell. I min situation så är det så att personer jag uppfattat som ärliga och som mer nära vänner inte längre verkar vara det. Här handlar det mer om att vara bortprioriterad.

Jag håller med dig i det att en vän som man inte kan prata med om även svårare saker är inte en nära vän. Jag hade gärna varit denna vän i de vänskapsrelationer jag har/har haft men har på olika sätt märkt en bortprioritering och därför hamnar relationen automatiskt på mer av en "bekant-nivå".

Såklart måste man själv må bra av en relation för att trivas i den men lika viktigt är att vara medveten om vad andra behöver och kunna ge det till de människorna även om man själv kanske för stunden inte känner att det var det allra bästa tillfället. Det är ju ganska givet eftersom vänskap är att ge och ta. Vänskap är enligt mig inte att känna efter om man själv "känner för" att engagera sig. Det är inte att strunta i att svara för att man själv känner att man kommit på fötter och hittat "roligare" kompisar. Då har man från början inte varit ärlig om man från ena månaden till den andra "byter umgänge". I sådant fall bör man vara öppen med sin nya prioritering av vänner och helt enkelt säga hur man känner.

#9 Mina närmaste har jag känt i många år. Någon har flyttat från Stockholm, jag har flyttat till landet. Visst är det svårt att bygga upp en nära vänskap med en ny person utan att spendera en del tid ihop, de vänskaper jag har har byggts upp under många kvällar med öl :) efter ett tag finns en bra grund att stå på och man vet att den andre finns där då det behövs. Precis som du säger. Men för mig bygger den nära vänskapen på att man kan prata om allt. Inte hur ofta man gör det. Sen går det i perioder beroende på hur man mår och hur ens vänner mår vem man hörs mest med.

#20 Vem har sagt att jag inte bryr mig? Att jag låter vänkapen leva sitt eget liv innebär at tjag inte anstränger mig för att den ka leva vidare. Antingen så fungerar man så bra ihop att man med jämna (eller ojämna) mellanrum VILL höra av ig för att man saknar den andra, inte för att man borde anstränga sig för att hålla igång relationen. Fungerar man inte så bra ihop att båda vill träffa varandra spontant (inte för att man anstränger ig för att hålla igång relationen) så är det enligt mig inte en relation jag vill ha i mitt liv. Jag har haft flera sådana relationer och trodde att det var så det gick till i livet, till jag fick en vän om jag inte behövde anstränga mig för att relationen skulle hålla, båda ville endå, då insåg jag att det är sådan vänskap som är värd någonting.

#23 DU har verkligen en helt annan uppfattning än jag =) När jag trivs i en relation och tillsammans med en mönniska så VILL jag lyssna när denne kommer, känslan i kroppen blir att det är viktigare än annat. Blir inte känslan det i kroppen på mig då är det inte en vän som jag kommer att utveckla till en nära vän. För mig är det inte givet att jag offrar min tid, för mig är det givet att välja det som jag mår bäst av och när en nära vän kommer och vill prata så VILL jag lyssna, känner jag att jag måste offra mig så har jag numera slutat att offra mig, det är inget jag mår bra av och det blir aldrig relationer som är bra för mig i längden.

Jag byter inte vänkrets ofta, och jag skulle aldrig sluta att svara, därremot kan jag ärligt säga till en vän att jag inte känner för att träffa denna. Jag lovar inget jag inte håller. Jag ser inte varför man skulle vara ojyst bara för att man inte jobbar på att hålla igång alla relationer. Skulle jag antränga mig att hålla igång relationer som inte fungerar av sig själva så skulle jag inte ha tid över, då skulle ju alla vänner vara nära vänner?

Det där med vänskap och hur man ska prioritera, är något jag haft anledning att fundera på senaste tiden.

Ju äldre jag blir, desto viktigare blir det med fullständig acceptans från mina vänners håll. Jag vill inte bli fördömd av mina vänner. Det finns flera jag sågat eller slutat umgås med för att de klankat ned på livsval jag gjort.

Just nu befinner jag mig i sitsen att en nära väninna som jag känt i mer än 35 år, klagat en gång för mycket på mitt förhållande med min särbo sedan drygt 1,5 år och oombedd levererar riktigt kränkande åsikter om hur vi "borde" göra, uttrycker förvåning över att vi inte flyttat ihop och jämför oss med sitt eget förhållande, trots att vi har helt olika situationer och är helt olika personer.

Droppen var när hon jämförde vårt förhållande med en KK-relation. Då blev jag rasande. Och jag överväger att "prioritera bort" henne, dvs. fimpa henne.

Prioritet nr 1 om vi ska prata prioritet, är att mina vänner accepterar mig och det jag tar mig för i mitt liv! Naturligtvis får man fråga och ha åsikter, men det är till syvende og sidst mitt liv och mina val. Och dem förväntar jag mig respekt för.

#26 Har du testat säge ifrån tydligt? säga att du känner dig kränkt av hennes sätt att dömma (fel) om din relation?

Annars förstår jag dig helt om du vill "fimpa" henne. Accept och ömsesidig respekt går inte att kompromissa bort!

Har én gång i mitt liv "fimpat" en kompis, annars har mindre bra vänskap slutat av sig själva helt odramatiskt/runnit ut i sanden.  "Fimpningen" gjorde jag förra sommaren, just på grund av  (upprepat) grov brist på respekt.  Då hjälper det liksom inte att man känd varandra sedan man var barn.  "Hur kan du göra så mot nån du känd sedan du var barn" sa hon. "Att jag känd dig sedan vi var barn innebär inte att jag måste fortsätta umgås med dig livet ut oavsett hur du behandlar mig".  Sedan dess har vi inte haft någon kontakt alls.  Ush, nästan lite som att göra slut.

#27 Naturligtvis kommer jag att vara rak och säga ifrån om detta, hon får på det sättet en chans till. Men vill hon efter det inte ta reson och backa, så kommer jag inte orka med henne längre.

Precis, håller med dig, det är som en separation från en partner!

hmm, jag har några få nära vänner. Skulle väl säga att det är typ 4-5 st. Dessa har jag väldigt olika mycket kontakt med.

Jag tänker inte på hur jag prioriterar mina vänner. Jag gör inte såna val medvetet. Allt beror på tillfällen skulle jag säga. Varje tillfälle kräver sin person.

@ CelciusT #25:

Ja, så länge det finns ett sådant ömsesidigt intresse så fungerar ju vänskapen och de nära vänner du har har du ju på något sätt valt och väljer nu också indirekt eller direkt att prioritera på olika sätt.

Att anstränga sig för en relation är för mig inte något negativt och jag menar inte att det är det samma som en uppoffring. Att anstränga sig är att visa intresse, att höra av sig och att ha den andra personen i åtanke. Det är kort och gott att inte vara egoistisk. Dock menar jag inte att man ska upprätthålla relationer för relationens skull utan man ska såklart även gilla att umgås. Men för mig är att prioritera det samma som att gilla att umgås. Att inte prioritera och lägga mer tid på andra personer är att antingen inte alls gilla att umgås eller att ha ett ganska svalt intresse av att umgås.

Jag tycker heller inte att det i sig är oschysst att välja andra att umgås med så länge man är ärlig och öppen med det. Jag har erfarenhet av personer som ungefär ska vara "hemliga" med vad de ska göra och inte ärligt kan säga ja eller nej till ett förslag just för att de inte vill avslöja huruvida de egentligen är intresserade av en vänskap eller inte. I ett sånt läge menar jag att man ska vara öppen med sin prioritering och att istället på ett rakt och ärligt sätt säga om det nu är så att man hellre umgås med andra.

@ JossanH #29: Intressant synpunkt. Skulle du då säga att dessa 4-5 st vänner är lika nära och lika bra vänner? Beror det på avstånd eller annat som gör att det varierar i hur mycket tid du spenderar med dina olika vänner?

För mig är det som en självklarhet att de man gillar bäst, säg 2 st umgås man också alltid mest med, man känner dessa personer bäst och man har en ömsesidig lojalitet som man inte bryter. Händer något som gör att man vill byta umgänge så säger man det rakt ut. Jag säger inte att detta är det enda sättet men förklarar bara min syn på det hela.

#31 Dom är nära men på olika "avdelingar" kanske man ska säga. Jag har ju inte exakt samma relation med någon.
Skulle dom bo närmre skulle jag nog träffa några av dom betydligt mer än jag gör nu (bara några ggr per år oftast).. Men med dom det gäller avstånd har jag haft möjlighet att umgås mycket under kortare perioder eller som i ett fall då vi bodde ihop i 5 månader. Vi är alltid på samma nivå och vet vart vi har varandra om det så är 5 månader i streck eller 2 dagar på ett år.
Sedan beror det ju inte bara på avstånd. Som sagt har varje vän sin tid och plast. Ibland kanske jag vill umgås mycket med vänner men är extra inne i mina djur och deras liv och då passar ju inte alla vänner in där. Då vill man ju helst umgås med den person man här bäst utbyte av för den situationen. Vill jag hänga framför TVn finns det vänner jag aldrig skulle bjuda hem då för dom är inga tv-tittare.. vissa veckor kanske jag umgås massor med en person för att sedan knappt träffas veckan efter.
Det handlar inte om prioriteringar. Det handlar om vad vi känner för. Jag prioriterar aldrig bort en vän i den bemärkelsen. Jag ställer upp om jag utlovat något men ibland vill man bara vara ensam också. Varje vän, och jag själv, har sin tid och plats. Man måste inte välja bort något medvetet och värdera alla relationer man har. Det kommer sig liksom naturligt vad som passar för tillfället.

Allt beror ju på vad jag OCH mina vänner känner för. Är det varandra eller är det någon annan just den dagen? Jag ser mig inte som en sämre vän för att någon inte vill vara med mig hela tiden eller om jag känner att någon träffar en annan vän oftare än mig.

#30 Men för mig är det en relation som lever av sig själv, dvs jag behöver inte aktivt bry mig utan jag gillar personen så mkt så att jag själv vill höra av mig, träffas, undrar hur det är.

Jag har inte haft sådana relationer förren jag blev vuxen. När jag var yngre så upplevde jag alltid att jag måste tänka på att komma ihåg att ringa och fråga hur det är och se till att det inte går för lång tid mellan gångerna (för då hade man plötsligt ingen vän längre).

Jag fungerar så att ibland går det lång tid innan jag hör av mig för mitt liv går vidare, jag har inte stort behov av att ha massa vänner som jag underhåller hela tiden. När jag får känslan av att vilja träffa den personen så hör jag av mig, äve om det gått ett halvår, vissa vänner stannar så länge och det fungerar, det är dom vänner jag ännu har kvar. Vissa vänner vill träffa mig oftare och hör då av sig, vill jag då träffa den personen så gör jag det, annars så säger jag nej. Jag väntar inte långa perioder med att höra av mig för att jag inte vill träffas, utan för att jag just då inte har orken att lyfta luren, inte vill så mkt att jag själv väljer att lyfta luren, men för det å kan det endå kännas kul och inspirerande när peprsonen ringer.

Jag tar inte så allvarligt på det här med vänner längre, jag lever mitt liv och vänner kommer och vänner går, andra består. Sålänge man är ärlig så är jag nöjd (själv kan jag inte ljuga och jag kan inte förstå när någon ljuger för mig så då blir det ofta stora missförstånd)

#33 Jag förstår precis hur du menar. Så kan man nog samanfatta mina vänskapliga relationer också.

och mina med

Jag skiljer nog som manga andra pa vanner och bekanta. Jag gillar bada, men om det kniper ar det vannerna jag vander mig till for att prata eller for att ge goda nyheter. Men bekanta ar ocksa himla bra. Jag har bekanta som delar en del av mina intressen som inte vannerna gor t ex opera, testa roliga barer eller resa.

Jag tror detta ar helt omsesidigt och att det inte ar nagra missforstand om var vi star. Det ar naturligt. Nar jag eller de har mycket pa gang med jobb och sjukdomar och annat sa maste jag prioritera den lilla tid jag vill och kan umgas.

Att folk ibland inte hor av sig beror ibland pa allvarligare saker sasom sjukdomar, dodsfall, olyckor, sparken fran jobbet, ekonomiska problem. Vill de prata sa finns jag dar. Vill de inte prata och behover tid for sig sjalva sa ar det ocksa OK. Jag ar sjalv sadan att jag behover tid ensam for att smalta trakigheter som har hant mig i livet. Jag ar inte ssdanatt jag ringer alla vanner och vill prata. Maste bearbeta sjalv forst.

All mannsikor maste prioritera ibland.

#31 byta umgänge och då säga det rakt ut… men bara för att man inte känner för att umgås med en viss person under en viss del av  sitt liv så betyder det inte att man vill byta umgänge. Man har inte att prata med alla pesoner jämt.

Ett ex: en av mina närmaste vänner som jag kännt i 12 år orkar jag inte med just nu och hon orkar inte med mig. Vi vet att den andre finns om det skulle behövas, men vi har inte umgåts på 1,5 år. Hörts ngn gång då och då bara. Men, om ett år kanske vi känner för att umgås igen. Under den här tiden har jag kommit nära en annan vän och vi hörs ofta, men, vem vet hur länge vi kommer höras så ofta som nu? Ibland hörs vi varje dag och nu några gånger i veckan, sen kanske det blir tre gånger om dagen, allt går i vågor och cykler.

Så, bara för att det inte är en period i ens liv då en viss person passar så betyder det inte att man vill säga upp vänskapen. Vissa vill man inte festa med och man kan vara inne i en festperiod själv, andra vill man göra utflykter med och under en period känner man inte att utflykter är vad man vill ha. Få vänner kan uppfylla alla ens behov under alla ens perioder i livet.

#37 Jättebra skrivet!! Håller helt med dig!