Det är en bra fråga, har ställt mig den ett par gånger med. Tidigare så såg jag mig inte vara värd bättre. Numer så är jag mer än nöjd. Visst, det finns småsaker som stör mig i omgångar, men jag är glad och lycklig tillsammans med honom, och det allra mesta jag vart missnöjd/olycklig över har vi kunnat lösa. Resten löser sig nog när den tiden är mogen.

Precis som du säger så ska man vara lycklig i ett förhållande. Är man inte det, vad är det då för mening?

Precis, i en relation ska man båda lyfta upp varandra, gör man inte det eller om det bara är åt ett håll, ja då är det dags att hitta ngn som man gör det med.

Jag tror det finns flera orsaker. Exempelvis är det jobbigt att bryta upp, att lämna tryggheten man ändå har med boende och ekonomi. Man vet vad man har men inte vad som kommer.

Rädslan för att bli ensam?

Att man faktiskt har känslor och tror att h*n kan ändra sig?

Dåligt självkänsla som gör att man accepterar situationen?

kan bara svara för mej själv..

min ex sambo misshandlade mej psykist, o även fysiskt det sista.. o att jag inte vågade lämna han berodde helt enkelt på att jag va så jäkla nertryckt.. o han hade sakta men säkert fått mej att inse att jag va så dålig, o aldrig skulle klara mej själv… det va först långt efteråt som jag börjat hitta mej själv igen o inse att inget va mitt fel…(är ca 4år sen jag lämnade han)

men tack vare en fd vän så lyckades jag allafall… utan henne hade jag nog fortf varit kvar där…

Jag fattade inte att han bröt ner mej psykiskt och gjorde mej till en annan människa jag inte känner igen.
Jag hade heller ingen aning att han slog sina barn, så FINT gjorde han det.
Vad jag vet nu efter två år är att det skulle aldrig varit vi nån gång.
Men jag SÅG inte vad han gjorde.
Lätt att vara efterklok, när man har facit i hand.
Trodde det skulle vara så som vi hade det.

Den psykiska nedtryckningen sker gradvis och dessa killar ar ofta oerhort manipulativa. Det ar inte sa enkelt att saga ifran alla ganger. Det beror bl a pa vad man har med sig fran barn och ungdom sjalv, hur man mar under den perioden man traffar killen osv.

Jag forlorade min far och nagra ar darefter min mor. Under den tiden var jag lag. De killar som jag gick ut med (dejtade) var alla manipulativa. I efterhand ar det enkelt att tycka att jag var naiv, men just da var min tillvaro i gungning och nar nagon var snall och gav mig upmarksamhet sa lat jag det betyda mer an det borde ha gjort.

Nu nar jag ar stark igen och sorgen har lakt ut skulle jag aldrig titta at dessa killar. Jag kan bara forestalla mig hur det ar nar barn ar med i bilden ocksa. Jag har stor sympati for de personer som ar i en jobbig relation.

Daremot har jag ingen sympati for de personer som ar pa jakt efter nagot battre men inte vill vara ensamma medan de letar. De som inte ar attraherade langre av sin partner och vanstrar istallet. De ar inte nojda och gnaller till sina kompisar och alskare/alskarinnor istallet for att ta itu med det. De som inte ens forsoker lappa ihop en relation utan bara forstor.

Dock är det inte endast förhållanden där det förekommer misshandel jag tänker på, även relationer där den ena varit otrogen, inte gör ngt hemma, använder folk som spargrisar etc…

Misshandel på det ena eller tredje sättet står ju utanför frågeställningen då man manipuleras och inte själv är medveten om det hela.

Men när man är medveten om att ens partner bedrar en, förnedrar en, försummar en och är less på detta men bara stannar för att man älskar, då är det en annan sak.

Jag är medveten om att mitt förhållande kanske inte är det bästa och klagar ganska mkt på det. Men blir jag illa behandlad? Nej, det tycker jag inte. Skulle jag anse att jag blev illa behandlad - fysiskt eller psykiskt - skulle jag lämna honom direkt.

Så varför nöjer jag mig? Det finns flera anledningar: För det första, är jag ytterst medveten om att jag själv är en väldigt svår person att leva i ett förhållande med. Jag har dessutom inte helt lätt för att falla för en annan person, så när jag väl gör det klamrar jag mig gärna fast vid den. Dessutom inbillar jag mig själv att förhållandet går att göra bättre över tiden - det finns ingen som är perfekt och jag tror att man kan lära sig av varandra hur man skall bete sig i relationen.

jag blev främst psykiskt illa behandlad, men innan  äktenskapet fick ett slut, så hade jag även blivit fysiskt misshandlad. Och innan jag levde i detta, så sa jag alltid, att JAG skulle ALDRIG låta en man göra sådant mot mig! för jag skulle lämna han DIREKT! men så blev det inte! vi var gifta i nästan 15 år!! då var det kortare av brott emellan. då han mordhotat bl a. Jag var så ner i skitan att jag kalarade, eller vågade egentligen inte, göra slut på vårt äktenskap helt. jag hade till sist planerat hur jag skulle klara det! med en kompis…jag for hem till vänner (en familj) och därifrån, ringde jag och sa hur jag ville ha allt!! och då han ville träffa mig, så åkte jag till han i huset med 2 män som var gifta med mina väninnor. dom ställde verkligen upp!

det var mycket strul från hans sida. men då han ändå förstod, till sist att han kunde inte fortsätta som han gjorde, så gick han med på att vi flyttade isär och sedan sökte skillsmässa…tack, vare den kvinna han då hade haft som älskarinna i ca 6 månader. så kunde allt reda ut sig!

hon är fortfarande en mycket god vän till mig! och mycket tråkiga otäcka saker har varit…men kan som inte dra allt!! men i kort version så blev det så här. men jag vågade inte!! han bröt ner mig så totalt att jag varken vågade eller orkade göra slut!!

jag fick hjälp med mediciner och måna samtal efteråt. det gick i perioder då jag sökte hjälp med detta, genom samtal. jag fick djup depression och panikångest. som nu är bättre. men inte borta!

Ja..det handlar oftast om låg självkänsla….man är "inte värd bättre"…..just nu har iaf jag kommit till insikt om att jag faktiskt är värd bättre…..tänker inte bli behandlad respektlöst längre…nu får det vara nog!

Jag har haft både gräsliga förhållanden (=psykisk misshandel), och andra där det har varit bekymmer med tillit, men utan misshandel. Orsaken till att jag nöjer mig är inte bara, men mycket, att jag tänker att jag måste vara glad när nån faller för mig. För det är inte så många som gör. Då håller jag hårt i den personen även om jag ser att det går åt skogen, ända tills det bara inte går mer, eller tills han/hon gör slut. Det är bara en gång som jag har varit den som dumpar.

Så, orsaken till att jag nöjer mig om jag har hittat nån, är att jag inte känner att jag kan ha så stora krav. Jag är nog själv inte så lätt att leva med, och vem är då jag att ställa krav på andra? Dessutom är jag naiv och tror längre än alla andra att det som är dåligt i relationen kan bli bättre om jag anstränger mig lite mer för att vara till lags.

Man älskar ju det man ser, även om man blir nertyckt och psykiskt och/eller fysisk misshandlad på ett sätt som man inte själv ser eller känner. Men en dag så ser man plötsligt och då är man inte den man var. Och att ta sig tillbaka från en sån hemsk situation är väldigt jobbigt, om man ens kommer tillbaka helt till sig själv igen. För allt det som man plötsligt blivit medveten om ligger kvar i bakhuvudet väldigt länge.

Så jag förstå att en del stannar i olika former av rädsla att bryta upp från en dålig eller destruktiv relation.

Som sagt- blir man misshandlad i förhållandet är det ju en helt annan femma..

Så som du beskriver det Sarah har jag också undrat över!

Jag har hängt kvar för att jag inte riktigt vågat ta steget och såra den jag brytt mig mycket om.. Men jag har alltid tagit steget!
Av de personer som jag har lämnat har jag aldrig haft problem med otrohet eller andra saker.. Mest att jag har tröttnat på våra liv tillsammans och att vi plötsligt inte velat samma sak med resten av våra liv. Och att vi inte peppat upp varandra- snarare dragit ned varandra.

Jag har också märkt att det finns dom som klagar och klagar och klagar men aldrig gör något åt det.. Klaga och sucka kommer inte göra att någon mår bättre!

jag tror det kan handla om dåligt självförtroende. Speciellt om man varit ihop några år, det har ju varit ens liv under flera år. Är man då inte på topp så kan det vara väldigt svårt att ta det steget. Att börja om sitt liv igen, man förlorar den "tryggheten" man haft i ett fast förhållande.
Det kan hända att man ger nya chanser om och om igen istället. Intalar sig själv att det kommer att bli bättre.

Men man kan konstigt nog älska personen fortfarande trots otrohet och att personen inte hjälper till nåt hemma osv. 

Jag förstår mig inte på hur man kan stanna egentligen, men det är lättare att säga innan det händer. När man väl sitter där och behöver ta beslutet så är det inte fullt lika lätt.

Svaren på dina frågor är just de, dåligt självfötroende och beroende (med många år ihop kan man tyvärr bli det)

Det är inte så lätt när man sitter i situationen och oftast måste man gå igenom samma procedur själv för att förstå.

Det handlar inte om att dom "nöjer sig" eller för att dom "klagar", innerst inne är det hjälp och stöd dom egentligen söker.

#16 Men om dom får både hjälp och stöd men inte gör något åt det utan bara fortsätter att klaga som om deras partner var den värsta människan på jorden, vad kan då det bero på?
Dålig ekonomi? Lathet?

Jag vet folk som klagar år in och år ut men som aldrig gör något för att förbättra sin egen situation. Enligt dessa människor är situationen ohållbar, men den har fått fortskrida i flera år ändå…
Är man så pass missnöjd borde man gjort något åt saken för länge sedan. Då räcker inte vänner och bekanta. Då räcker det inte med att "peppa" personen i fråga, för vad man än säger så är även det fel, jobbigt, och ohållbart. En ond cirkel som inte går att bryta kanske? En ond cirkel baserad på irritation och gnäll…

Jag tror att vissa manniskor inte alls har daligt sjalvfortroende som hindrar dem att avsluta relationer. Det finns en viss typ av manniskor t ex som alltid skyller livetstrakigheter pa andra - det ar samhallets fel att de inte far jobb, det ar arbetsgivarens fel att de ar deppade (inte det kraschade aktenskapet eller sonens drogproblem eller 40arskrisen), det ar kompisars fel att vanskaper rinner ut i sanden for de hor inte av sig osv osv.

Att viktimisera sig sjalv sa att man standigt ar ett offer for omstandigheterna eller andra manniskors ondska ar ju en ganska bekvam position att vara i for da behover man ju inte ta nagot ansvar sjalv. Det ar aldrig bara en persons fel att en relation kraschar. Jag ar ocksa trott pa folk som klagar over sina andefattiga relationer. Och det dar med att halla ihop for barnens skull medanman ser ut som ett askmoln hela tiden ar ju bara vansinnigt.

Jag har all sympati for riktigt allvarligt angripna Kvinnor (de maste ha egna problem ocksa) som fastnar i en dodsdans med valdsamma partners och inte kan ta kraft att bryta sig ur. Eller som ar radda for sitt eller sina barns liv om de bryter upp.

Men vardagsgnall om och om igen fran manniskor som ar uttrakade och lata och inte vagar vara ensamma…urrk. Och som kompis eller bekant sager man da nagra ganger att de kanske ska separarera da om det ar sa javligt. Och de sager att de ska tanka pa saken. Var och en maste ta ansvar for sina liv.

Dessutom ar jag innerligt trott pa manniskor som kanner sig uttrakade och vill ha spanning i sina liv och i sina relationer. Och loser det med att ljuga och prassla. Har det blivit en mansklig rattighet att inte vara uttrakad? Har vi ansvar for att se till att manniskor i var omgivning inte ar uttrakade?

#17, "borde" är ett vanlgit ord som förekommer allt för ofta, har man inte varit där själv är det som sagt svårt för andra att förstå, stöd kan man behöva i många år, det viktigaste är att finnas där, det behöver inte betyda att man alltid drar upp det "missnöjda", personen måste själv inse det oxå och det kvittar då hur många som påtalar hur korkat det är att stanna kvar, det är vid sånna tillfälle man vet vem som verkligen är ens vänner.

#18 Amen!

#19 Ja, personer jag har tanken vet jag inte om jag någonsin har hört något "nöjt" ifrån, utan mer eller mindre endast missnöje från dag ett..
Men visst är det så att endel behöver verkligt stöd och hjälp att komma ur en relation, men jag tror det finns en hel näve folk som bara är lata och tycker det är smidigt att vara kvar. Det funkar bättre ekonomiskt.. Och har man riktigt tråkigt kan man ju alltid ligga med någon annan…

#20, Ja sånna människor är bara bekvämma i så fall o går dom isäng med nån annan så hade jag satt ultimatum mot den som gör sånt trams. Men det är ju inte "pepp och stöd" dom behöver då, det är en spark där bak.

Jag paratade om allvarligare relationer, jag kanske missförstod ts men i så fall ber jag om ursäkt.

#21 Vad man anser som allvarlig relation är ju väldigt individuellt, men bor man ihop sedan flera år så anser jagd et vara en allvarlig relation..

#22, Möjligt men "allvarlig" relation är inte samma sak som seriös enligt mig, (flera års förhållande ser jag som seriös, ej allvarlig), jag definirerar (osäker stavning) de olika. men det är ett annat ämne antar jag.