Min mamma litar på verklilgen på. Finns inga tvivel där som tur är :) Likaså pojkvännen. Det är oerhört skönt att kunna lita på sin partner!

Har ingen som jag kan berätta allt för, dom människorna som korsar min väg sviker min vänskap genom att vända mig ryggen om det uppstår små skitkriser i relationen….

Min hund, min man, min bästa vän. Hon är mer som en syster dock.

Jag har (hade) en vän som jag sa det mesta till, och som jag trodde fanns i vått och torrt. Men jag ångrar det nu, eftersom han ibland använder det han vet för att ha hållhakar eller reta mig. Och han finns inte när jag verkligen behöver om mah inte själv har nåt att tjäna på det… Så nej, jag har ingen som vet allt, eller som jag litar på ska finnas om det händer nåt.

Jag litar inte på någon till hundra procent. Men min pappa ställer alltid upp. Min mamma är död men hon gjorde det med.

Sen har jag ett par goda vänner som jag litar på mycket.

Jag vet inte om jag vill att någon ska veta exakt allt om mig. Vem är jag då om inte bara en ppen bok. Nej, lite vill jag behålla för mig själv…
Men min mamma är den jag litar mest på. Jag tror ju dock hon berättar det mesta för pappa men det spelar ingen roll då jag litar fullt på dom båda och ger samma förtroende tillbaka.

Min bästa vän vet det mesta om mig o henne litar jag på till 200% min familj, alltså mina föräldrar o bröder litar jag tyvärr inte på alls då de har sviktit mig så många gånger.

Min sambo litar jag på till 110!

Min man, mitt ex, mina nära kompisar.  Berättar mest av "allt" till mannen. När det gäller vem som jag litar på skulle ställa upp då räknar jag även in mina bröder och min svägerska och i vissa fall (beror på vad problemet är) mina föräldrar.

Jag sager som Jossan. Finns ingen jag skulle beratta allt for, men mamma och pappa ligger hogst upp pa listan.

Mamma ställer alltid upp om jag behöver hjälp, men jag drar mig för att berätta saker för henne.

Min sambo litar jag på till 100%, samt att jag har en väldigt god vän som alltid finns där och känner mig SÅ väl :) Men det finns nog inte någon som verkligen vet allt om mig.

Mitt ex, men han förstörde mitt förtroende för honom. Så jag säger hunden och en kille som jag har typ börjat lära känna, eller ja har kännt honom lite mer i en månad nu. Han och jag är riktigt bra vänner, så jag kan känna att jag kan prata med honom om allt Och jag litar på honom…

Jag har en kompis som jag vet att jag kan berätta allt för och som dessutom kommer med bra råd.
Min sambo berättar jag allt för, men ibland är ju problemen i relationen och då behövs det någon utanför. :)

Min man berätta jag allt för. Han vet nog allt om mig.

Min bästa vän, min sabo och min mamma.

Sambon och min bästa vän kan jag lita på. Dock är sambon enda som vet allt om mig då han är enda jag verkligen vill berätta allt för :)

Min särbo, min exman och min pappa.

Inte så att jag berättar ALLT för någon av dem, men det är dem jag anförtror mest.

Noterar att alla mina riktigt närstående är män..

Mitt ex och min pappa är underbara människor.
Sen en vännina jag träffar allt för sällan.
De ställer alltid upp och jag litar på dem till 100%

Min mamma ställer upp för mig i vått och torrt, killen gör det oxå.

Men jag har dock ingen som jag litar på till 100%, jag önskar att jag hade det.

Ingen vet "allt" om mig men det finns ett litet fåtal som vet en hel del. Killen vet nog det mesta skulle jag tro och jag litar nog så mycket på honom som jag klarar av att lita på en annan människa öht.

Jag litar faktiskt inte på någon, den / det som kan få mig att gråta och som jag kan prata med är faktiskt min kompis katt konstigt nog.

Jag känner helt enkelt att jag inte kan prata med folk om något, för alltid är det någon som ska berätta det , och sen får man en massa medlindande och tråkigheter. =/

Jag önskar jag kunde skicka riktiga vänner till alla osm behöver det!

Hera.

Dom kommer nog , det gäller bara att jag ska välja rätt.

Efter många svek av "vänner" så har jag i mitt inre nog valt att inte ha vänner. Men man får prova många skor innan man hittar det perfekta paret ;D

Min mamma, min syster och två av mina närmsta vänner. 
Men jag berättar långt ifrån allt, och det jag berättar för mina föräldrar så säger jag alltid om det är något dom inte får säga.
För det blev en period där jag var tvungen att söka ekonomiskt stöd. Det var inget jag var stolt över, och jag vet hur folk ser på det. Och strax före det hade jag även misslyckats med en kurs jag läst, och jag åkte då på att betala tillbaka till csn.
Men mina föräldrar ser det inte på samma sätt och tycker inte det är något att skämmas över. Så helt plötsligt får jag höra från en av mina vänner att hon hört vad som hade hänt, trots att det enbart var min familj som visste om det. Dom hade då berättat det för sina vänner som då berättat till min kompis då. 
Just då skämdes jag och kände mig sviken av mina föräldrar. 

Men tyvärr har jag väldigt svårt att lita på människor, och det är väldigt få jag litar på till 100%.

Min pojkvän, mina närmasta vänner och familjen :)

Fast visst, ingen kan man inte lita på till 100%. Alla tabbar sig någon gång.

Det skulle vara min mamma isf, fast hon vet inte allt hon heller.

Min pojkvän och en nära kompis som jag känt i två år, tyvärr så träffas vi inte ofta då vi bor på hela olika ställen i landet men pratar i princip dagligen via telefon och messar nästan jämt.

Min ena storebror, absolut.

Jag hade en gång en vän, eller jag trodde i alla fall att hon var det.
Vi har känt varandra sen lågstadiet och jag litade på henne till 110 %, ställde upp för henne i vått och torrt vilket hon också gjorde, i början.
Efter att hon gift sig och fått barn så blev hon som "förbytt". Hon hade aldrig tid att prata i telefon (vilket jag kan förstå är svårt då man har småbarn), men hon hade verkligen ALDRIG tid. Ringde jag och grät så sa hon: Jag är ledsen, men jag har verkligen inte tid att prata nu… ringer dig senare, vilket hon aldrig gjorde.

Hennes föräldrar bor ca. 2 km. från mina och när hon är där och jag hos mina så har hon aldrig tid att komma förbi.
Idag har vi ingen kontakt alls. Hon har lovat mig sååå många gånger att hon ska hälsa på och att hon ska ringa tillbaka, men när de väl kom till kritan så hade hon/hennes man aldrig några pengar, några dagar senare fick jag höra (av henne själv) att de köpt hund, katt, ännu en hund, en ödla, ett akvarium, skaffat barn, köpt hus etc. etc…
Jag orkar inte bli sviken av henne fler gånger.

De personer som jag litar mest på och som vet mest om mig är
min fästman och min pappa. De vet inte allt om mig och jag vet inte allt om dem, men tillräckligt mycket för att vi ska kunna lita på varandra och ha en hälsosam relation.

Inte vet han allt men min man är den som vet absolut mest om mig, den jag litar på och den jag vänder mig till.

Min man som jag tidigare skrivit om, min son och min bror och svägerska.

Finns ingen som vet allt om mig heller, är enbart mina djur jag pratar med, man vet att det stannar där och även om dom inte svarar så förstår dom

#33 Så sant! Djuren finns där för en i alla vädrer, oavsett vad som händer!

Min man allra mest men sen är det min mamma. När min svärmor levde så kände jag också att jag kunde lita på henne väldigt mycket. Vi kunde prata om det mesta.

För att få riktiga vänner att lita på måste man bjuda till genom att lita och ge av sig själv med!

Jag litar på min man, mamma och en väninna. Fler behöver jag knappt :))