Skitsvår fråga för vi är ju alla så olika.

Jag och min man har varit tillsammans i 30 år och jag har aldrig upplevt det du beskriver som "sparlåga". Visserligen är man inte vilt passionerat förälskad hela tiden men den där genuina kärleken finns där hela tiden. Han är den bäste Jag har aldrig upplevt att jag inte känner något för min man.

Tack bumbleboo!

Jag o min särbo var tillsammas i 1 år när jag var 15 o han 17 år. Vi träffade i vuxen ålder igen o blev väldigt förälskade i varann! Detta hände hösten 2006. Tiden från år 2006 fram till nu detta år har varit hit o dit med  vårt förhållande. Varit ihop, tagit slut som jag skrev i inlägget. Sambolivet klarade jag inte av pga att han kvävde mig med sitt klagande över småsaker t ex var hushållssaker skulle stå, vilket pålägg som skulle köpas, hur jag skulle hänga hans tvätt, ja det avlöste ena saken efter den andra. Vi grälade till slut så tog jag steget att flytta o det har jag aldrig ångrat.

Han har väl (tror jag) ändrat el insett lite grand, men i det stora hela så går nog inte rändern ur.. Han är petig för att vara en man. Jag har svårt för det. Vi har svårt att få vardagen att fungera. Han tycker att vi träffas för sällan, blir nån el några gånger under veckan, på helgerna sover vi tillsammans från fre-sön. Kan nämna att jag har 2 döttrar 17 o 19 år som fortf bor hemma. Han har 4 st utflugna söner, en dotter 12 år som bor hos sin mamma och träffar honom varannan helg. Vi har svårt många gånger att enas om vad vi ska göra el hitta på. Det liksom haltar, jag vill kanske bara hem till mig o fixa mina bestyr när han vill att vi hittar på nå. Han blir sur o konstrig då.

Hans hälsa är inte den bästa, har en nackskada typ Whip-lash sedan många år vilken ger honom smärtor o sömnbesvär. Dessutom op för hjärtat (ballongspränging) sedan 2 år tillbaka.

Han är trygg o snäll. Jag känne mig trygg i hans sällskap. Det jag saknar är sprallighet. Han är låg i sitt humör, visst skämtar han o skojar oxå. Dels är han låg i sin personlighet, men hans dåliga hälsa gör honom låg tror jag..

Mina tankar o funderingar om oss tar energi oxå.  Jag vet inte hur jag ska ha det..

Tyvarr ar det sa att karleken sinar lite nar man blir kritiserad hela tiden. I en relation maste ju karleken underhallas fran bada hallen efter ett tag. En del av ekvationen ar ju hur man mar i den andres sallskap dvs hur alskad man sjalv kanner sig. Inte bara det man kanner for den andra personen. Kanner man sig konstant kritiserad sa tynar karleken bort.

Ta upp det med honom om du kan.