Jag tror egentligen de bara vill ens bästa. Jag har ingen sån i mitt liv just nu.

Vad man gör med dem? Antingen låter man dom hållas eller så tar man avstånd. (förutsatt att man talat om hur man känner)

Jag dömer inte eller förstår mig påar inte så länge inte folks beteende skadar någon annan. Folk får vara hur olagliga, suputer, knarkare osv osv. Det är deras liv och inte min sak att döma.

MEN om deras beteende går ut över mina vänner eller barn så kan jag höja min röst och säga ifrån.

Förstå sig påare i allmänhet brukar jag inte ens lyssna på. Det är mitt liv och jag gör det som känns bra för mig. Jag lever mitt liv på mitt sätt och folk som inte kan acceptera det har inget i mitt liv att göra. Dock lever jag efter mottot att jag inte ska skada någon på något sätt. Jag kanske inte alltid lyckas men jag försöker.

Jag blir grymt irriterade över dem människorna och säger till dem att hålla käft tills dem har fakta, sen går jag därifrån. Tycker dem kan läsa på sin fakta, för oftast har dem fel, och skaffa sig ett eget liv.

#3 Syftar du på en viss människa i en viss diskussion i nån sajt?

#4 Du är inte dum! Den personen du syftar på är ju alltid sådan och det gör mig så irriterad att hon inte kan lära sig något någongång i siit "liv".

Jag brukar säga ifrån att du gör på ditt sätt och jag på mitt, resultatet blir ju bra ändå

Att ge goda råd är inte fel men vissa kan inte lägga fram sina goda råd så bra :) Vissa vill ju vara mer delaktiga i allt nån annan gör och så brukar de kunna en massa om allt o lite till. Jag slänger på dövöra, kan säga ifrån om det behövs. Alla är vi olika och om man ger tips på rätt sätt så lyssnar jag gärna o lär mig inte annars :)

Orsaken till att dom beter sig så är för att dom troligtvis inte har något liv, tyvärr finns de mycket  av sånt , speciellt på forum.  Allt ifrågasättande sker oftast för att dom inte vill acceptera att man har en annan åsikt. Vad man gör med dom, tja enklast är om man struntar i de för vad man än säger så blir de ändå fel. Det går liksom inte att diskutera .

Min lillasyster är tyvärr sådan och detta är en stor anledning till att vi inte umgås särskilt frekvent i dag. Hon tror att hon förstår sig på precis allt och vet hur jag bör leva mitt liv, men problemet är att hon aldrig tar hänsyn till vem jag är och att hennes råd alltid utgår ifrån hennes egen person. Det blir väldigt frustrerande att försöka ha en fungerande relation med en sådan människa i längden.

9 haha det är syskon :) tyvärr lär du få ha det hela livet. Har en storasyster som har sina förbaskade tips på livet o allt annat med.

#10 Ja, jag antar att du har rätt… Lillebrorsan och jag är dock mer samspelta på det viset. Även om han också har åsikter om saker och ting, klarar han av att lyssna på det jag har att säga.

I min familj är det ombytta roller, där jag som äldst i en syskonskara på tre knasigt nog har fått "lillasysterrollen".

#9 Anledningen till att jag startade tråden är att jag har en väninna som beter sig just så. Du satte huvudet på spiken: Hon tar inte hänsyn till vem jag är och hennes råd utgår alltid från hennes egen person, utifrån hur hon själv vill ha det. Men jag kommer att säga till henne att hon får behålla sina råd och åsikter för sig själv i fortsättningen, annars vill inte jag umgås längre.

Jag vet en sådan människa som alltid vet vad man har gjort fel, när man gjorde och hur man skulle gjort för att det skulle ha blivit rätt. Men hur ska det gå när skadan redan är skedd?

Nej, jag försöker inte ens låtsas att jag förstår andras problem om jag inte själv suttit i samma sits. Jag kan ge min syn utifrån den fakta jag har, men jag kan inte säga exakt vad man ska göra eller hur man ska lösa situationen. Där emot så finns det ju alltid människor som är väldigt bra på klaga och som hela tiden kräver hjälp och stöd, men som tycker att man är en förstå sig påare om man ger det… Den sorten finns ju alltid också.. :S
Kanske är det så att den sorten själv är förstå sig påare!?

Hahahah…jag känner igen.

Har nyss börjar på ett nytt arbete.
en dag hade jag såååå ont i huvudet så vid fikat vid nio så käkade jag en sån där dammsugare. Fick då kommentaren från förståsej-påaren: "Det där är väl inte så nyttigt till frukost?"
Och sen kom en lång harang vad man borde äta till frukost.

Men jag gav svar på tal och berättade om min huvudvärk och att en bit socker brukar hjälpa.

Han lägger sej i våra samtal om vad som helst….och börjar då med : "Bara så ni vet så….."

Hahahah.

Jag nonchalerar hans uttalande om han inte kan komma med annat.

Svärmor!

-och jag vet inte vad som driver dem..
Åsikter kan man ha, men till en viss gräns.. och absolut När man ska uttrycka dem.. Det finns tid och otid och jag tror att det är bara människor som har erfarenheter, och tycker efter eget lynne.
Det kan bli fel om man inte kan tänka åt fler håll än ett..

Ja, de finns overallt de dar besserwissrarna. Vissa tror jag drivs av ett behov att bekrafta sig sjalva och sina egna livsval t ex det ar bast att vara gift, sjalvklart vill alla ha barn, att man ska vara tradsmal, att man ska vara vegetarian osv

Jag forsoker undvika dem. Om man konfronterar dem sa sager de alltid att de vill ens basta. Och varfor kanns det inte som om deras kommentarer kommer fran hjartat?  Och varfor sitter jag och blir forbannad i sa fall? En bekant borjade dilla om tough love dvs att hon var tvungen att "ingripa" for att jag inte fattade sjalv. Och nu undrar hon varfor jag aldrig hor av mig och vill traffas…

min mamma e sån.. kommer med sina råd hela tiden fastän jag inte vil ha dem och tror hon vet allt.. hon driver mig till vansinne ibland..

Lägger dom i pappaerkorgen!

Dom har för länge sen passerat bäst före datum tycker jag!

Bort med dom.
Dom tar bara kraft och energi!

Jag har heltklart vissa besservizzer-tendenser, fösöker allt jag kan för att få ordning på dem. Tyvärr går jag direkt i försvar om jag blir ifrågasatt, spelar ingen roll i vilken situation. Jag tror det beror mycket på min Aspegers, jag är lite trög i tankarna och hinner helt enkelt inte tänka på vad jag ska säga om något oförutsett händer. Tar personen jag pratar med det lugnt så jag hinner samla tankarna brukar allt gå bra.

Om någon annan försöker besservizza mig kör jag oftast över dem för att "hämnas". Omoget jag vet, men det är också något jag jobbar på

#19 Det där med att stressade situationer gör att jag uttrycker mig ofördelaktigt känner jag igen mig i (har förresten själv AS-drag). Jag är visserligen väldigt medveten om att jag kan uttrycka mig lite väl hårt och bestämt ibland och därför försöker jag alltid förekomma andra genom att tillägga att jag inte menar ngt illa. På ngt underligt vis, lyckas jag för det mesta balansera och hålla mig på rätt sida i de flesta sammanhang. De som känner mig väl, brukar dessutom lära sig att uppskatta att jag är så rakt på sak och säger sådant som andra bara tänker men inte vågar yttra. Det är lite av mitt signum: "Hård, men rättvis."

I vilket fall som helst, tycker jag nog inte riktigt att detta är detsamma som att köra över sina medmänniskor. Även om man uttrycker sig bestämt och är övertygad om att man har rätt, kan man vara öppen för diskussion och låta andra göra sig hörda, fastän man inte håller med dem i sak.

Som aspergare har man kanske en ton som uttrycker Besserwisser-tendenser, men som "förstå sig på-are" är man snarare ointresserad av att individer fungerar olika och har endast sig själv som måttstock. Det har ingenting med funktionsnedsättning att göra; det tyder endast på ovilja tillika ointresse för omgivningen. Skillnaden här kan tyckas vara hårfin vid första anblicken, men jag anser faktiskt att den är värd att poängtera. - Eller hur ser du på saken?

#20 Ahh, det har du faktiskt rätt i. Jag har bara tänkt hur annat folk uppfattar mig för jag känner att jag själv hade tyckt att jag hade varit jobbig att umgås med, men som du säger så finns det ju faktiskt en skillnad.

Som jag fattar av det du skriver: En riktig besservizzer bryr sig inte om att h*n kör över folk, du och jag är medvetna om att vi kan göra det och då räknas det inte som riktig besservizzer?

#21 Ja, nånting åt det hållet. :)

Ja, fast for den som blir utsatt for besserwisseriet ar det val ingen storre skillnad pa om det kommer fran nagon med Aspergers eller inte. Jag blir lika forbannad anda.

#23 Förbannad eller ej - våra känslor har vi naturligtvis rätt till. Det borde dock göra en väsentlig skillnad, när du väl lyckats lugna ned dig ett par hekto. Kan man tycka.

Beror pa graden av symptom och sjukdom skulle jag saga.

Ar man tillrackligt mycket om sig och kring sig for att agna sig at social interaktion i en miljo dar jag befinner mig - pa arbetet, pa restaurang, i en bar, pa ett hotell eller om man ar tillrackligt social for att t ex blogga aktivt om det och vet att man har problem….finns det nagon anledning att vara oforskamd da? Och nar man da ar tillrackligt medveten om sitt problem, finns det da en anledning at inte be om ursakt?

Vad jag menar ar att de riktigt sjuka ursaktar jag men de som ar otrevliga och sedan skyller pa att de har " lite Asperger" eller "nog, kanske lite ADHD" ar jag mer tveksam mot.

#25 Jag tycker inte att man kan avgränsa problematiken på det viset; alla människor - oavsett om de har ett funktionshinder eller ej - måste naturligtvis få vara delaktiga i en gemenskap/i samhället, sina svårigheter till trots. Hur skall man annars kunna utvecklas? Eller - för den delen - leva?

Är man inte medveten om att man sårar den andre, vilket ofta är fallet när det gäller AS, är det naturligtvis även svårt att be om ursäkt för ngt man inte vet om att man har gjort eller sagt.

Därmed inte sagt att man aldrig skall be om ursäkt. Den som blir sårad, får således se till att föra en rak dialog med den andre och meddela att den känner sig sårad p g a det som sades och att den önskar en ursäkt. Får man ingen ursäkt trots detta, kan man börja ifrågasätta saken. Men först då.

Ömsesidig respekt och förståelse, kallas det.