![[RussinsMusli]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Vad vill han egentligen?
Hej.
Jag har en pojkvän sen lite mer än 2 år tillbaka. Vi är båda 18 år och har ett distansförhållande.
Vi har alltid haft det bra och sådant, våra intressen är helt olika - han älskar bilar och sådant och jag gillar djur, hästar och sådant. Det har aldrig varit ett problem.
Tills han fyllde 18 och skulle ta körkortet. Han puttade bort mig helt och hållet, han gick in det och mådde dåligt över det för att han var orolig för att han inte skulle klara av det. Jag stöttade honom självklart, och fanns där trots att han inte pratade med mig så mycket om det. Han klarade iallafall körkortet och det vart bra igen… Ja, tills han skaffade bil. Han köpte en bil som det tydligen var en del problem med. För höga avgasvärden och massa annat. Han mådde återigen dåligt över det och stötte bort mig återigen. Han fixade bara med sin bil hela tiden, sket i mig. Och jag stod ut med det, igen. Klart det var hårt för mig när han stöter bort mig, men jag vill inte förlora honom. Sen vart det bättre, igen.
Men han började höra av sig mer och mer sällan, tillslut nästan aldrig, svarade inte när jag hörde av mig. En dag berättade han att han var förvirrad och inte visste vad han ville med sitt liv och framtiden, han var trött på distans förhållande (det är 15 mil mellan oss). Det gick några dagar och han gjorde slut. Dagen efter blev vi tillsammans igen, för jag vill som sagt inte förlora honom. Istället för att prata om det låtsades han som om inget hade hänt när vi träffades och han ignorerade det ämnet. Jag hade efter det väldigt svårt att lita på honom, osäker på honom hela tiden. Men det vart bättre.
Nu är bilen återigen trasig. Och han mår dåligt.. och hör inte av sig som förut. Jag vet inte hur mycket mer av det här jag orkar. Han vill inte heller prata om det.
Han är också väldigt svartsjuk, så jag har börjat umgås mindre med mina killkompisar, för hans skull. Men han vet att jag är bisexuell och är då också svartsjuk när jag umgås med mina tjejkompisar. Speciellt mot dom jag umgås ofta med. Han smsar då hela tiden och frågar frågor som "tycker du hon är snygg?" "skulle du vilja ha sex med henne?" "va gör ni då, hånglar eller?" och sedan säger han "jag skämta" fast jag vet att han inte alls gör det.
Förra sommaren blev jag inlagd på psyk då jag har en del problem med mig och mitt liv, för att byta medicin. Jag gick upp från 57 till 95 kg och jag mår skit över det! Han säger att han älskar mig som jag är, men när jag tar upp något om att banta så blir han jätte glad, han vill heller inte umgås med sina vänner tillsammans med mig efter att jag gick upp. Typ som att han skäms över mig..
Hur mycket borde jag stå ut med? Vad ska jag göra?
Jag är så förvirrad och vet inte alls vad jag ska göra. Jag vill inte förlora honom, för jag älskar honom det gör jag verkligen. Men jag vet inte vart jag ska sätta mina gränser.
Vet inte alls vart jag ska lägga det, ni får flytta den om den ligger fel.
Tacksam för svar och förlåt för lång text.
Fågan är ju hur mycket du orkar och hur bra du mår av detta förhållande.
Jag skulle bli förtvivlad om min pojkvän höll på såhär!
Uppenbarligen så finns du där när han behöver det, men han finns inte där när du behöver honom. Vad får du ut av relationen igentligen? Är du säker på att du verkligen älskar honom fortfarande?
Du gör precis som du vill, men jag tror nog att du kan hitta något bättre, någon som är värd dig!
Ja jag älskar honom. Men jag vet inte vart jag ska sätta mina gränser :(
I en karleksfull relation kanner man sig lycklig och respekterad. Man kanner sig stark och vacker. Mycket av magin i ett forhallande bygger pa hur partnern far en att kanna sig, inte bara pa ens egna kanslor for partnern. Jag har sjalv varit i relationer nar jag var yngre dar jag efterat insett att jag egentligen ville att han skulle alska mig inte att jag alskade honom sa himla mycket. Tog ett tag att bena ut.
Om man sjalv inte ar pa topp sa ar det latt att acceptera att en partner beter sig illa eller med likgiltiget. Man soker efter halmstran. Dar har jag varit. Man gor helt enkelt inte alltid sa smarta val av vanner och partners.
Vad galler vikten sa behover det inte vara sa att han skams utan att du tror det for att det ar en negativ tanke du har sjalv. Att han blir glad over att du pratar om att ga ned i vikt ar helt naturligt - bra for din halsa men han ser kanske ocksa hur daligt du mar sjalv och hoppas att det steget skall gora dig gladare. Du kan valja att antingen tro pa det han sager nar han sager att han alskar dig som du ar eller valja att tro det varsta. Jag skulle valja att lita pa honom - ett mycket mer positivt val.
Att han funderar pa vardet av en distansrelation ar naturligt. Det ar svart att fa att funka, speciellt om det inte finns ett datum nar man ska flytta till samma stalle. Man ar liksom bunden men far inte fordelarna med att faktiskt ha en relation - narhet/omhet/mysig vardag. Lattare att missforsta varandra. Ni kanske borde prata om hur ni ska ha det med framtidsplaner?
Det har vi gjort. Jag ska gå klart skolan här, 3 år kvar, sen ska jag flytta till Linköping och plugga vidare där.
När jag säger till honom att jag är rädd för att han ska tröttna och lämna mig säger han "jag ska försöka att inte göra det", och det känns inte heller så bra.
OK, det forstar jag. Later som ni borde ta en paus tills ni hitar tillbaka till varandra. For badas skull. Luckligtvis ar det inte sa svart eftersom ni inte bor ihop. Hor inte av dig pa ett tag.
Okej. Tack för svaren!
Jag tycker absolut inte att det är ok att säga "jag ska försöka att inte göra det". Det är väl det uppenbaraste att det är något som är fel… Du borde ha ett allvarligt snack med honom, försöka ta reda på vad han IGENTLIGEN vill. Fungerar inte ett förhållande nu så gör det inte de om 3 år heller
Jag får försöka prata med honom igen
Starta ny diskussion