Jag har inget svar på frågan men mina föräldrar bröt kontakten med mig för snart 2 år sedan och det känns riktigt jobbigt.

När man skaffar barn borde man väl vara införstådd med att det kanske inte blir en ängel man får, att man ska stötta och hjälpa dom i vått och torrt. Men det finns ju extremfall.

Om barnet är våldsam eller snor ifrån en förälder, tex, så förstår jag att dom inte vill ha något med sitt barn att göra

#1 Får man fråga vad som hände?

Jag kan tänka mig att man bryter med sitt barn om denne skadar någon i familjen, eller till och med dödar. Jag har ju inte barn, men som jag känner nu hade det gjort att jag tappat all kärlek. Skulle aldrig kunna förlåta.

Och om det handlar om droger förstår jag det också. Men då ska man klargöra för sitt barn att man finns där om denne väljer att försöka ta sig ut sitt missbruk. I denna situationen skulle jag inte kunna säga aldrig tror jag.

Själv är jag glad att mina föräldrar under den tiden i mitt liv då jag var en fruktansvärd människa inte vände mig ryggen, trots att jag till och med sade åt dom att dom inte var mina föräldrar.
Mitt beteende hade sina förklaringar, men usch för att ha haft med mig att göra då. Jag tror många faktiskt hade gett upp. Kram på dom, speciellt mammaliten :)

I princip är man ju inte ansvarig för sitt barn efter det fylld 21.  Har dock själv svårt att tänka mig det annat i verkligen extremfall. Tror det är betydligt vanligare att barn bryter med sina föräldrar.

#3 Mina föräldrar är djupt religiösa och lever efter bibeln. Jag råkar vara homosexuell och lever tillsammans med en kvinna sedan ca 2 år. Jag skämmer ut familjen säger de.

Det hade varit nog illa om jag bott ihop med en kille och haft sex med honom utan att vara gift. I ett förhållande ska man vara gifta och vara en av vardera kön. Så säger bibeln och gud och så ska livet se ut också. Jag har försökt säga till dem tidigare att gud nog älskar alla oavsett sexuell läggning. Detta har de aldrig velat lyssna på. Sedan jag blev sambo med min kvinna vill de inte ha mer med migt att göra men de sa att jag är välkommen att höra av mig när jag "tagit mitt förnuft till fånga"

#4 Ja, att barn bryter med sina föräldrar är nog vanligare, det är jag ganska övertygad om. Jag är en av dom.

Har dock inte hört föräldrar som brytit med sina barn, därav tror jag det är ovanligare.

#5 Vad hemskt! Att tro på sin religion mer än sitt barn!

Javisst är det tråkigt, men jag har svårt att tycka illa om mina föräldrar ändå konstigt nog. De lever efter vad de tror är det rätta, jag tror inte att de vill vara elaka mot mig. Jag hade bara önskat att de kunnat respektera hur jag lever också. Att alla inte är lika. Jag har ju faktiskt inte gjort något brottsligt

Man får aldrig överge eller bryta med sitt barn anser jag. Min son kan mörda, våldta och jag tar givetvis avstånd från hans handlingar men jag skulle aldrig sluta älska honom.

Barn däremot har inte samma förpliktelser gentemot sina föräldrar tycker jag men det är det kanske inte alla som håller med om

#9 Ja det har jag däremot svårt att förstå- Om någon gång på gång mördar/våldtar skulle jag ha svårt att älska personen även om det var mitt eget barn. Nu har jag inga barn så det är väl kanske svårt att sätta sig in i det men.

#9 Även om ditt barn mördar sitt syskon?

#11 Jättesvårt att sätta sig in i, men jag tror det.

Det skulle bli dubbel sorg så att säga. Man mister ju samtidigt två barn på ett eller annat sätt.

Ja, jag tycker att det är okej beroende på situationen att man bryter med sitt barn. Man behöver inte och har inte skyldighet att älska varandra bara för att man tillhör samma familj. För trots allt så är alla individer. Och jag hade inte kunnat stå för att barnet mördar, våldtar eller ens missbrukar. Då hade barnet få stå för det själv.

Föräldrar som är taskiga mot sina barn på ett eller annat sätt (alltså inte ge dom  utegångs förbud utan mer misshandel och liknande) förtjänar ingen kärlek ifrån de liv de fört till jorden anser jag, då det va deras val och då tar man ansvar för det oxå.

Att barnet däremot missköter sig kan ibland bero på uppfostran, och som förälder ska man alltid vara stöttande.

Men som sagt, jag skulle nog ha svårt att älska mitt barn (mitt framtida barn) om jag fick reda på att den hade mördat eller liknande. Men det skulle nog behöva vara något grovt för att jag skulle backa

#13 Självklart får barnet stå för sina egna handlingar. Det är det nog ingen som säger emot.

Men att ha satt ett barn till världen innebär en livslång kärlek. Jag kan bara inte sluta älska mitt barn oavsett hans/hennes handlingar.

Ditt exempel med missbruk är ju en sådan situation där barnet/det vuxna barnet behöver ännu mer kärlek och stöd än någonsin.

Menar du att man kan ta avstånd då?

Jag tycker det är tråkigt när kontakten bryts bara för att man inte passar in i ett mönster.

Som ex jag är 40+ och separerar från mitt äktenskap för att jag träffade en ny man. Då bröt min mamma med mig. Jag mådde dåligt av det då vi tidigare pratat varje dag men lite på hennes villkor. När min relation tog slut - ja då var allt som vanligt igen.

Sånt är inte ok tycker jag.

#15 Ja, jag menar att man tar avstånd från barnets missbruk, för ställer man sig bakom det så är man medgörare till missbruket. Man blir medberoende. Om nu barnet vill ha stödet, så får h*n säga det. Men aldrig att jag skulle tjata om att h*n ska sluta eller finna ut olika metoder för att få h*n att sluta. Det är barnets beslut att missbruka samt barnets beslut att i så fall söka hjälp.

Att ta avstånd kan ske av kärlek med.

#17 Har du barn?

Jag skulle givetvis hjälpa mitt barn med alla möjliga metoder för att komma ur sitt missbruk. Jag hade aldrig kunnat stå bredvid och tycka "Det är ditt beslut" Missbruk är en sjukdom och då behöver man hjälp.

Sedan kan det visst vara så att man kanske får ge upp till slut men då ska det vara väldigt långt gånget.

#18 Jag kan inte få barn, men jag har haft missbruk väldigt nära inpå mig stora delar av mitt liv. Och vet vad vad jag talar om även om jag inte har egna barn. Dessutom så känner jag några som faktiskt tagit avstånd från sitt barn som missbrukt. Och jag tycker inte att det är fel att göra det.

En missbrukare drar med alla runt omkring sig med sitt missbruk och manipulerar hela sin omgivning. För missbruket är det viktigaste för missbrukaren. Man möjliggör genom att ge pengar, kanske köper det han behöver för att hålla i gång sitt missbruk, handlar mat, städar, tvättar, tjatar och gnatar. Man söker hjälp och information om hjälp för missbrukaren, etc. Men inget hjälper om missbrukaren själv inte vill få hjälp och vård. Och många gånger är detta en ond spiral som ofta urartar i att man i alla fall slutar med att man tar avstånd för att man inte orkar hålla igång tjatet och hjälpen.

#19 Precis som jag skrev så kanske man får ge upp till slut.

Men det ska gå ganska långt innan man ger upp sitt barn p.g.a missbruk. Den hjälpen du beskriver är ju ren missriktad hjälp. Snarare stjälp.

"Jag vet vad jag talar om även om jag inte har egna barn"

Där tror jag du har fel faktiskt och är en del av kärnan i denna diskussion.

Jag hade också en massa åsikter och tankar kring hur man skulle reagera och göra om/när man fick barn och jag lovar dig att det är hur mycket åsikter som helst som omvärderas när man väl sitter där med ett barn.

#16 håller helt med om att det inte är ok. Om en förälder fortfarande när "barnet" är myndigt tror den är "behörig" att säga vad som är rätt o fel av "barnets" val i livet.  Klart att man som förälder kan tycka mer eller mindre bra (eller rejält illa) om de val och beslut ett vuxet barn tar, men det är bara att svälja och respektera.

Var med om nåt liknande som du första jul efter jag hade separerat från mina döttrars pappa (och träffat min nya man och var gravid med hans barn). Då skulle vi för första gången lösa hur vi skulle göra med jul för döttrarna. Innan hade vi varit varannan jul hos exets föräldrar varannan jul hos mina föräldrar.  Exet och jag var inte osams och han (!) föreslog att det skulle vara ok för honom att följa med till mina föräldrar på jul för att barnen skulle få vara med båda föräldrar på jul som vanligt.  Då var det min pappa som fick för sig att "nej, det kan man inte! fira jul med sitt ex när man har en annan mans barn i magen!" och han sa att jag var välkommen hem på jul med barnbarnen men utan exet.  Jag var altså 30 år!  Och klart jag tycker det viktigaste med jul är barnen och de vill ju vara med både mamma och pappa. Så konsekvensenn av min pappas "uppfostringsförsök" blev att exet och jag firar jul ihop hos oss själva och min mamma o pappa alldrig får barn o barnbarn på besök på jul.

Nej! färäldrar ska inte försöka uppfostra eller bestämma över sina vuxna barn!

#20

Allting är ju relativt och att säga att någon har fel. . . . Jag står för min åsikt. Och du gör ju som du känner precis som jag. . .

#22 Men du måste väl ändå förstå vad jag menar när jag skriver att jag själv också hade en mängd åsikter och tankar innan jag fick barn och hur dessa ändrades.

De tror jag de flesta med barn har varit med om. Det är inget man kan förutse.

Jag tror heller inte att man kan förutse hur man skulle reagera om ens barn mördade. Det är bara gissningar för ingen vet förrän man varit där.

Det var ett väldigt intressant program för en tid sedan på TV som handlade om mammor till mördare. Deras stora kärlek till sina barn, deras skuld och skam, deras avsky för brotten men det som lyste igenom var den villkorslösa kärleken.

21, Ja jag kan känna igen mig i din berättelse. Det tråkiga i det här var att jag och exet inte heller var osams utan väldigt goda vänner. Den nya mannen känner båda mina föräldrar genom mina bröder då det är en av deras bästa vän sedan ca 20 år tillbaka och mina föräldrar har alltid tyckt väldigt bra om honom ända tills vi blev ett par. Då började speciellt min mamma att kritisera honom för bl a att han har ganska mycket pengar. Han har ett sånt jobb där han tjänar bra men jag förstår inte varför hon helt plötsligt tyckte det var så negativt. Han hade möjlighet p g a sina pengar att hjälpa mig att få min vardag att gå ihop på ett smidigt sätt. Det var många turer och tillslut ville hon inte prata med mig om jag nämnde hans namn. Vägrade komma att hälsa på oavsett om han inte var hemma. Tyvärr slutade min historia så att relationen tog slut men inte p g a att känslorna försvann utan att jag inte orkade stå emot trycket. Alla tar parti vid en separation och eftersom det var jag som ville skiljas så var det jag som blev väldigt utsatt och ensam. Synd bara att de inte såg att han fick mig att skratta och må bra.

#23 Jag förstår din åsikt och respekterar den. Men jag trodde inte att jag skulle behöva bekräfta det då jag trodde att det var underförstått.

bumbleboo; självklart kan inte vi som inte har barn sitta och säga hur vi skulle gjort om vi hade haft barn.
Man förändras som människa när man får barn. Det hoppas jag alla förstår.

Vi kan bara säga vår åsikt som barnlösa, aldrig säga att vi skulle tänka så ävenom vi hade barn. Det vet vi inte.

En bekant till en bekant hade en (ung vuxen) son som avr nynazist. Han var en ledande figur inom rörelsen, i alla fall lokalt. Som sådan drog han med sig andra ungdomar runt på olika "evenemang" i andra delart av landet. D v s för att bråka vid demonstrationer mot invandrarfientlighet. Många gånger blev han tagen av polisen och förhörd. Ibland fick han stanna kvar ett tag. Hans mamma kom alltid rusande och betalade borgen och skyllde på än det ena och än det andra som gjort att han hamnade där. Aldrig var det sonens fel. Den stackarn blev alltid lurad!

Jag vet att jag när jag var ung (yngre ) tyckte att hon skulle ta avstånd från honom. Nu, med egna barn, är jag väl lite mer nyanserad men jag tycker fortfarande att hon kraftigt borde ha tagit avstånd från hans åsikter och framför allt hans handlingar. Men sanningen är kanske att hon höll med honom i sak…

Om något av mina barn lägger sig till med åsikter i någon viktig fråga som är tvärtemot vad vi står för så skulle det vara ett hårt slag mot mig/oss som föräldrar. Då menar jag inte politik eller liknande utan sånt som allas lika värde eller att inte stjäla eller skada någon. Då skulle jag nog, om det upprepas, kunna bryta kontakten med barnet i fråga. Men det är klart att det skulle slita hjärtat ur kroppen på en… Fast jag tror att det är väldigt svårt att när det inte har hänt säga hur man skulle göra.

Ta avstånd från, njae, inte direkt men man kan ställa krav och inte förutsättslöst acceptera allt. Jag skulle aldrig acceptera att mitt barn stjäl från mig exempelvis. Då skulle barnet (vuxen ålder) inte vara välkommen i mitt hem.

Nu har jag inte läst alla era svar…

Men på ett sätt tycker jag att föräldern har någon form av skuld i om ens barn ¨mördar eller våldtar någon, eller blir en tjuv eller av annan orsak gör något så att man själv eller andra skulle avsky denna personen.

Antingen har man missat signalerna, eller så har man inte tagit sig tid till att vara den som ens barn alltid kan kontakta i allt

Så mitt svar är att man får inte bryta med sitt barn!

Det gäller att tänka efter före MÅNGA gånger när man skaffar barn och under den tiden man har barnet…

Intressant tråd

Måste man älska sina barn villkorslöst…

Enligt mig ..NÄ!

Måste man älska sina föräldrar villkorslöst..

Enligt mig..NÄ!

Jag tillhör en sån knäpp förälder som vissa här tycker dom är som har brutit kontakten med mitt äldsta barn  under en period av 4 år.

Jag har oxå en tungt missbrukande bror som min mor var tvungen att ge upp för att inte själv gå under..

Alla människor är individer och får ta konsekvenserna av sitt handlande  och allt är inte svart eller vitt ..

Sen va det väl några som tyckte att barn är vuxna när dom är 18 i en annan tråd och då har man som förälder inte skit att säga till om oavsett vilket sällskap barnen hamnar i..

Även trygga och älskade barn kan bli något annat pga påverkan utifrån eller pga någon genetisk sjukdom..När sånt händer måste man faktiskt sätta ner foten och vara konsekvent för att själv inte gå under.Kan man inte göra mer så måste man bryta kontakten..oavsett hur ont det än gör..

Sen är det inget som säger att en bruten kontakt varar för evigt..

Ja vart ska jag börja? kanske med att säga att jag inte har egna barn men har i stort sett levt som mamma åt min brors barn i perioder.

Jag har växt upp med missbrukare, har varit tillsammans med en och har många vänner som tagit sej ur det. Jag har aldrig provat eller haft problem med droger själv men är den som alla ringer när de mår dåligt pga av sitt missbruk. Jag är den som stöttar 110% när någon vill bort från missbruket, jag skjutsar till möten och provtagningar, jag lyssnar alltid och dömmer aldrig, jag är den som släpper allt och kommer vilken tid på dygnet som helst, jag är den som vet hur det fungerar och märker när någon håller på att glida tillbaka, jag är den som vågar att sätta ner foten och gör allt för att stoppa det utan att skada, är den som kan ta den missriktade ilskan och säga visa alla känslor - imorgon är en ny dag.

Jag vet också att det med väldigt få undantag är föräldrarnas fel att ett missbruk uppstår.
Det låter hårt men det är tyvärr sanningen.
Det är extremt få med en trygg och stabil uppväxt som någonsin blir missbrukare.
Att bryta kontakten med sitt barn pga ett missbruk är bara ännu ett sätt att visa sitt misslyckande som förälder.
däremot ska du aldrig stödja missbruket, inte med pengar, inte med tjänster, inte med lögner osv.
Du ska lyssna och bry dej, du ska stödja vägen från ett missbruk på alla sätt som är möjliga.
Ta gärna kontakt med någon rörelse som arbetar med missbruk, försök därigenom få kontakt med en eller gärna flera "rena" missbrukare som kan tala om sina egna erfarenheter och vad de tycker att deras föräldrar kunnat gjort för att hjälpa.
Alla borde tänka på att "missbrukaren" en gång var den lilla bebisen som var helt oskyldig och sötast i världen och att du som förälder hade ansvaret att ge den rätt grund att ge sej ut i stora världen på.
Det värsta är att ALLA ångrar sej och då är det för sent, då har personen mist sitt liv på något sätt med stor sannolikhet överdos eller självmord.

Om en förälder brytit kontakten är inte chansen stor att "missbrukaren" vill ha kontakt igen när denne blivit fri från sitt missbruk.
Att en förälder väljer att bryta kontakten med sitt barn när den troligvis har det som jobbigast är så sorgligt…

vermonica; hur har man kontakt med en missbrukare som är våldsam, omöjlig att prata med och som dessutom stjäl av en för att kunna finansiera sitt missbruk? En som inte alls har några planer på att sluta, en som bara försöker utnyttja din godhet? En som hotar dig var gång ni pratar?

Jag skulle bryta med orden om att denne är välkommen att kontakta mig då denne bestämt sig för att söka hjälp.

För endel kan det nog vara svårt att förstå den fruktansvärt starka kärleken man känner till sitt barn, om man inte har barn själv (i vissa fall)
Självklart finns det väl människor som kan förstå ändå.

Men jag skulle nog alltid stå vid mitt barns sida. Och jag håller med om att föräldrarna har en stor del i hur barnet blir i framtiden.
Så neee, överger aldrig mitt barn!
Och att säga upp kontakten med sitt barn är nog inte rätt väg att få ur denne ur ett missbruk (om det är det man vill)

#33 Jag tror även att man aldrig kan förstå vad det innebär att ha ett missbrukande barn som är myndigt om man aldrig haft det..

När man bestämmer sig för att säga upp kontakten har det gått väldigt långt ,det måste man vara medveten om!

#34  Det kan jag absolut hålla med om. Nu har jag inget missbrukande barn själv.
Jag skriver bara hur jag tror att jag själv hade reagerat.

Jag tror att det måste gå väldigt långt innan man ens förstår att sitt egna lilla söta barn har ett missbruk.
Förnekelse är väldigt vanligt, och jag tror även att hela familjen lätt hamnar i den förnekelsen.

30# det va det dummaste jag nånsin har hört att det ska vara föräldrars fel att man börjar att missbruka och har man haft en bra uppväxt så börjar man inte att missbruka

vem som helst kan börja att missbruka………

har en vän som missbrukar hans enda misstag va att han träffade en kvinna som missbrukade och tyvärr gjorde det att även han började fruktansvärt tragiskt och som det ser ut nu så är han skild men fortfarande kvar i missbruket

för att återgå till frågeställningen….

jag skulle utan tveka bryta med mitt barn om han börjar att missbruka jag har levt i den världen och är så less på såna människor punkt slut och det är nåt jag tänker tala öppet om när han blir äldre att väljer han missbruk så åker han ut……

jag tror jag oxå skulle bryta med honom om han börjar att misshandla sin flickvän eller begå våldtäkt eller liknande

jag älskar min son gränslöst men jag skulle inte tveka att sätta ner foten och när han väl är vuxen då får han klara sig själv och jag tänker inte gör allt och mer därtill för honom 
hårt javisst men vem sa att livet är lätt?

#36 Det har inte jag påstått i alla fall

#32 angående misshandel som faktiskt kan vara farligt så måste man nog först veta om det är missbruket eller personen för de tillfällena där jag sett att männsikor misshandlar nära och kära så har det allt som oftast varit personen och inte missbruket även om det kan hjälp till med "mod".
Utnyttjandet är missbruket och det är så man får tänka, man kan visa att man alltid finns där utan att ge personen möjlighet att utnyttja det.
En missbrukare förstår att det blir tillits problem osv och det gör inget att man är öppen med det, allt handlar om ärlighet även om den ofta påpekar det så är det missbruket eller det dåliga samvetet som pratar.
Hoten är svårt att svara på då hot kan vara så olika. 
Förhållandet till en missbrukare kan aldrig vara som det vore utan missbruket.
Är väll lättast att säga vad jag har för regler själv.
Alla är alltid välkomna när de mår dåligt (avtändning, ångest, självmordstankar, problem i relationer, åtterfallsproblem osv osv.)
De är inte välkomna när de är påverkade eller på något sett gjort något dåligt som de är nöjda med.
INTE heller när jag har barn i hemmet.
Jag ringer ofta utan att bli tjatig bara för att höra hur det är och kolla om de behöver hjälp eller stöd med något, jag förtydligare alltid att jag alltid finns där vad det än gäller om de mår dåligt.
De vet att när tankarna vandrar åt fel håll så är det bara att ringa så finns jag där dygnet runt.

Helt ärligt tror jag många skulle må bättre av att bryta med sina barn, föräldrar, syskon, släkt.

#36 antar att du menade mitt inlägg.
Om du läser det igen och lite mer noggrant den här gången så står det inte riktigt så.
Jag har två periodvis missbrukande bröder, jag känner alla deras vänner (de flesta missbrukare eller rena missbrukare)
Halva släkten är missbrukare av olika slag.
Jag har varit tillsammans och träffat flertalet missbrukare (alla har varit rena när vi träffats men flera har fått återfall under eller efter förhållandet)
Jag har en bred grund för det jag säger.
Och för din sons skull så hoppas jag verkligen inte att han får problem i livet då du sparkar ut han om han hamnar i fel umgänge och börjar missbruka, då har han troligvis ingen annanstans att ta vägen och hamnar då i "den onda cirkeln".

Alla missbrukare jag känner har då och då förhållande och än sålänge vet jag ingen som börjat missbruka pga sin respektive utan snarare för att de då får möjligheten. I stort sett är det så att alla som är rena gör allt för att hjälpa missbrukaren ur sitt missbruk.
Inget illa mot din vän.

jag tycker de e okej att bryta kontakten med sina föräldrar eller barn.

själv hade jag bruten kontakt med min pappa på grund utav missbruk.
jag kontaktade honom två gånger efter ett uppehåll på runt 8 år.
tyvärr dog han tillslut av sitt missbruk.

jag tror inte de någonstans hade vart bättre att leva med min pappa.
jag tror de hade påverkat mig mer negativt än att ja levat utan honom, för tro mig de har även de satt sina spår.

och jag håller med sara i #39 många skulle må så mycket bättre av att bryta med sina barn, föräldrar, syskon, släkt.
och som abbis även sagt vem säger att de behöver vara för evigt?

Jag tycker följande ordspråk (eller vad det är ) stämmer:

"en förälder ska alltid älska sitt barn, men ett barn behöver inte älska sina föräldrar". Ett barn väljer inte att födas, men en mor och en far väljer att föda sitt barn och därigenom ta ansvar för barnet.

Så nej jag tycker inte att en förälder har rätt att bryta med sitt barn, en förälder ska finnas där och stötta sitt barn. Sedan finns det säkert undantag oxå, det gör det ju alltid :)

Ingen väljer sina föräldrar, inte heller syskon eller annan släkt.

Så som barn har man inte heller ansvar över föräldrar, syskon eller annan släkt.
Skuld är tyvärr en av de vanligaste känslorna barn till missbrukare får bära på.

Jag har som nämnt ovan brorsbarn och jag ser hur mycket min bror skador dom med att åka in och ut ur kåken och lova guld och gröna skogar sedan inte hålla det.
Mamman är tyvärr inte bättre och vi har kämpat i närmare nio år med socialen, sorgligt nog så kommer vi ingenstans och jag ser redan nu hur dom dras åt fel håll.
MEN jag kommer ALLTID finnas där för dem vad som än händer.

#42 Kan bara hålla med

#42# så sant

finns ett annat ordspråk med

Små barn - små bekymmer

Stora barn - stora bekymmer

Är man en förälder och valt att sätta barn till världen, då tar man hand om dem

Ett barn älskar en mamma eller pappa oavsett vad!

En förälder bör göra detsamma och ställa upp för de sina

Orsak till att barn hamnar snett behöver ju inte komma hemifrån, vi har kompistryck, samhället och statusjakten! Mycket bottnar i detta idag och nog försöker man göra sitt bästa

Jag har efter tråkiga omständigheter varit ensam med mina barn under deras uppväxt, det har varit kämpigt många gånger då de inte kunnat få vad de velat alltid

men

idag är de välartade barn efter en period med mycket sorg och arbete med en av mina döttrar

men ALDRIG jag skulle överge henne trots allt arbete, alla tårar, all förtvivlan, all vanmakt, all ilska, all trötthet, allt skitprat från andra!

Jag älskar dem båda lika mycket

Jag tror inte man älskar dem mindre bara för att man väljer att bryta med dem. Jag tror helt enkelt man inte orkar med att ha kontakt för den tär så otroligt på en.

Precis Sara, det tror jag med.

#46 precis! eller som i min pappas fall att han visste att de skadade mer att ha kontakt än inte.

Ja och nej vill jag svara på TS fråga då jag och min mor har ett väldigt dyfunktionellt förhållande ibland, vi har perioder där vi aldrig pratar med varandra pga av bråk, i regel bryter hon, vilka byts ut till perioder där det helt plötsligt fungerar för henne att ha kontakt med sin äldsta dotter igen. Samma bråk har förekommit med lillebror dock inte med mellansystern men som  har haft frostiga tider med modern..

Min mor  har i sin tur samma förhållande med sin mor, eller nej hennes förhållande med min mormor är ännu sämre, där återkommer hot om arvslöshet, bråk från syskon som vill få min mor att be om ursäkt till mormor och har ingen förståelse för konflikterna är konstant återkommande, utfrysning och vuxenmobbing är inte främmande.

Vi syskon i vår familj har gått tillsammans i en pakt och lovat att aldrig någonsin låta morsan nyttja oss på samma sätt, i grunden går tekniken bara ut på att vänta ut hennes anfall av isolering och sen ta det som det kommer.. Jag funderar mer och mer på om hon har en diagnos men är det värt när människan snart är 50? Det är skrämmande när man inte kan göra sig några förväntningar på sin mor pga. att man har upplevt för många svek..Det är skönt när kontaktens bryts efter hetsiga bråk, jag har slutat ta illa upp av det hela, då jag är säker på mig själv. När kontakten bryts slipper jag höra hennes åsikter kring mitt liv, som hon i grunden inte har med att göra. När den läxan gått in så återkommer hon oftast..

Ibland bryts kontakten pga jag har åsikter kring hennes liv och då får hon tid att fundera på varför jag säger som jag gör.. återkommer gör hon alltid. Och jag har inga problem med det.

Är det konstigt att man inte vill skaffa barn med det arvet i bakgrunden?

#46 håller med