En kram till dig! Det är tråkigt att ni inte kan ha en fungerande relation, men hon är vuxen och måste ta ansvar för sitt eget liv.

Bra ändå att ni under en period har haft en bra relation. Du skriver mycket positivt om den mamma hon var när hon var nykter. Det gör att det finns gott hopp att ni kan hitta tillbaka dit när/om hon reder upp sitt liv.

Lycka till med livet med eller utan din mamma!

#1 Tack!
Ja, det hon "skyller på" är att det är hennes ansvar och hennes liv och hon gör vad hon vill. Men hon har fortfarande 5 barns liv och mående hon har ansvar över, vilket hon totalt verkar se mellan fingrarna på.
(En av hennes barn (min halvbror) är visserligen 28år men hon har fortfarande en delaktighet i hans liv om han behöver stöd och sådant, samt min syster (helsyster) är 21 men det är samma där, sen är vi andra under 20år och detsamma gäller även där).

Sen försöker hon få pappa att framstå som dålig, han var si och så förr och det klagade ni aldrig över och blabla.
Men jag har aldrig sett pappa full förutom på nyår eller vid majbrasan. Aldrig annars!
Det har enbart varit mamma som varit den som vart full.
Som jag minns det.

Ja, hon var otroligt rolig att vara med när hon faktiskt mådde bra, jag har aldrig sett henne så glad personligen.
Hon tog med mig på loppisar, vi åkte och badade i havet alla barnen och hon köpte presenter åt oss även fast vi inte fyllde år eller det var jul, bara för att ge oss något. Hon gillade det mycket!

Allt har vänts upp och ner sedan Stig kom in i bilden, det är fel att skyla allt på han med allt blev verkligen förstört när han kom in i bilden.
Ingen av oss barn får t.ex. prata med mamma ensamma utan han ska städnigt vara där, samt så kommer han med kommentarer som att det är löjligt det vi pratar om och att det är totalt meningslöst och löjligt som sagt.
Detta är dessutom om saker han inte har ett smack med att göra.
Han tar sakta men säkert död på vår relation till mamma, ingen av oss accepterar honom på grund av det han gör och detta är enbart en liten del av det han gör, på grund av att han verkligen plockade fram det dåliga i mamma, hon var nykter och glad fram tills han kom in i allt.

Tack återigen!
Jag försöker verkligen blicka framåt trots allt allt är emot mig just nu och har varit det mer eller mindre under hela mitt liv med tusen olika saker.

Håller med i det #1 skriver. Kram

Det är hemskt att du har behövt bryta med din mor pga hennes beteende! Besvikelsen blir ju även extra stor när det går som en våg, att det var bra ibland och inte ibland.

Du har ju inget ansvar över din mor, hon är vuxen. Sedan ibland så behöver ju de nära vara hård mot sin anhörig för att den ska "vakna" och förstå sitt handlande. Förhoppningsvis kommer din mor en dag förstå vad hon håller på med.

Tänk på dig själv och sköt om dig!

#3 Tack!

#4 Ja, det är en enorm besvikelse att hon låtit detta pågå så otroligt länge och att hon ibland blir bra men sen återgår till att bli ännu sämre.

Det är även därför jag brytit med henne, hon måste vakna till liv!
Dock tror jag det är så illa att alla vi barn måste bryta mer eller mindre då jag enbart verkar ha varit en fis i rymden för henne, med andra ord ingenting, så känns lite som om alla måste vara mer eller midre tillbaka dragna ifrån henne.
Min bror som nu bor hos henne på veckorna, avskyr Stig och är enormt irriterad på mamma med, men han vågar tyvärr inte säga något.
Stig har gjort att hela lägenheten luktar cigarettrök och rent ut sagt förjävligt, jag känner redan i trapphuset att det är för mycket, på tok för mycket.
Min syster är förbannad på mamma och min lillebror är också arg men på något sätt vill han ändå vara med henne, antagligen för att det är de två som varit tajtast.
Dock har han faktiskt slagit ner Stig en gång, Stig gjorde något mot min lillebror som fick min bror att agera och slog ner honom, och jag kan säga det att det krävs mycket innan min bror ska välja fysisk kontakt på det viset.
Kommer inte ihåg vad Stig gjorde men det var mitt framför ögonen på mamma och hon gjorde ingenting, varken emot Stig eller bror.
Hon bara kolla.

#5 Sedan är ju du i en sådan fas i livet att du måste tänka på dig själv. Du kan inte lösa hennes problem. Visst vet ni alla i syskonskaran att hennes beteende inte är erat fel? Att hon sjävl har "valt" sitt handlande.

kan det vara så att din lillebror vill "se efter" er mamma? Hur gammal är han? Nu vet inte jag hur det fungerar, men det känns som att ni borde kunna få hjälp med detta. Om jag skriver vart så chansar jag, så jag skriver inget "förslag". Den där stig borde flytta, han verkar inte alls vara något att "hänga i julgran" efter vad jag har läst.

#6 Vi är väldigt självstöndiga och tänker mycket på oss själva och vet när vi kan "tänka på andra lite mer" eller hur man ska säga, men det känns så fel att bara sitta och kolla medans hon förvandlas till en himla alkoholmissbrukare som väljer relationen med alkoholen framför sin familj som hon råkar ha.

Han är 15år, jag 17, äldre bror 19, äldre syster 21 och äldre halvbror (mammas sida) 28.
Ja, jag känner jag med att det måste finnas hjälp att få någonstans, jag pratar på BUP så om de kan göra något så tror jag nog de gör de också.
Verkligen inte, han är inte alls bra för någon av oss barn eller för mamma. Han är dålig för oss av den anledning att han verkligen inte accepterar att vi råkar bry oss om vår mor och inte tillåter oss att prata i enrum med honom.

Jag skickade ut han från lägenheten en gång för jag skulle prata med mamma ensam. Han sa då; Ursäkta? Det där hörde jag inte! Och klampade på in i lägenheten, då bad jag han ändå väldigt snällt "Skulle du kunna lämna oss ifred en liten stund?", men efter det bemötandet som inte är den första gången så sa jag bara; Nu går du ut på en gång så jag får prata med MIN mamma ifred!!!
Då gick han och var förbannad.
Min pojkvän stod utanför med respekt för att jag ville prata själv, Stig ställde sig och pratade lite med Robin som han heter.
Efter en stund hör jag att det blir tyst ute i trapphuset och efter 5min kommer Stig in stormandes och säger; Sådant här vill inte grannarna höra!!
Jag och mamma pratade allvarligt men i normal samtalston så det kunde omöjligt höras ut i trapphuset.
Robin berättade att det inte hördes någonting ut, absolut ingenting med att Stig stått och tjuvlyssnat på vårt samtal och yttrat sig om hur löjligt det var och sen stormat in.
Blir rent ut sagt förbannad på den mannen!

#7 det är bra att ni tar hand om er själva, det är nog även bra om ni pratar med varandra så att ni vet vart ni har varandra. Men borde inte BUP veta vart du kan vända dig? Eller att kanske något av dina äldre syskon kan ta tag i den saken, så att inte du tar på dig allt själv.

Det är som lite konstigt att han inte försöker skapa en relation till er i stället, det brukar ju annars vara ganska normalt. Nu har han i för sig ett beroende, men det ursäktar igenting och att tjuvlyssna när du pratar med din mamma är ju bara sjukt. Det är väl självklart att du har rätt till egentid med din egen mamma.

Jag bröt oxå med min mamma…. Även där var alkoholen boven i dramat…

Vet hur illa det kan kännas… Men blicka framåt och tänk på dig. Din mamma har ett eget vuxet liv och det du kan göra bäst är att ta hand om dig själv.

Men för gusd skull glöm inte det bra ni har haft! För någonstans så har ni haft detbra och det kommer du minnas mer och mera ju längre tiden går, och mindre och mindre av det dåliga.

Jag bröt med min mamma för 12 år sen… och nu börjar de bra sakerna att komma igen…

Tyvärr så dog min mamma för 10 år sen så jag kan inte ta igen någon tid… men jag har lite bra minnen kvar… ( och tyvärr massa dåliga, men nu är det mest de bra jag tänker på)

Lycka till i ditt liv… och skriv gärna en rad om du vill prata av dig…

Hon låter som en typisk missbrukare och den här Stig har tagit fram det ännu mer i henne. Vet din mamma om att hon har problem med alkohol, eller avfärdar hon det du säger som trams? Min pappa är alkoholist men jag skulle aldrig kunna säga det rakt ut till honom. Har försökt påtala det några gånger men han kommer alltid med ursäkter och undanflykter, och ingenting är någonsin hans fel! När han mår dåligt så måste han dricka, och det aldrig hans fel att han mår dåligt och det är heller inte hans ansvar att se till att börja må bra igen. Och han har mått dåligt ända sen han och mamma skiljde sig. Det är bara ungefär 18 år sen, men han tycker ändå synd om sig själv för att mamma lämnade honom.

Jag vet inte om jag har något konkret att komma med egentligen, förutom att jag vet hur det är att ha en förälder som dricker för mycket. Jag har inte brutit kontakten med honom, men jag har liksom accepterat att det är sån här han är. Spriten kommer alltid vara viktigast och han kommer aldrig kunna ta ansvar för sina relationer till andra människor.(Den kontakt vi har sker på mitt intiativ eftersom han aldrig hör av sig, men han har ändå mage att anklaga mig för att inte ringa om det har gått för lång tid sen sist) Utifrån det har jag lärt mig att umgås med honom, även om det är jobbigt ibland.

Har brutit med min mor även jag, fast vi brukar skicka julkort och födelsedagshälsningar 1 gång om året.

Men ibland kan det vara så illa att en av ens absolut närmaste kan vara en människa man mår väldigt dåligt av att vara i närheten av. Då måste man tänka på sig själv.

Skulle kunna utveckla det här mer, men just nu har jag inte riktigt tid

#8 De har inte sagt något om detta, var jag kan vända mig och så.
Han verkar inte alls vilja försöka göra en relation till oss, snarare förstöra som de ser ut nu.
Jag blir rent ut sagt förbannad att han inte accepterar någonting att vi vill ha egen tid med vår mamma, han tycker det är löjligt!
Han är far själv, men kan verkligen inte se att det är en självklarighet med ensam tid med sin förälder!

#9 Det är synd att alkohol ska förstöra så enormt mycket.
Jag har mycket mycket få positiva minnen av min mamma, det är ärligt enbart två minnen jag har som är positiva med henne.
Tiden då hennes x´s hund hade valpar, då var jag och mamma mycket med varandra.
Och veckan hon var med mig på lasarettet, då pratade vi och hade trevligt trots mitt tillstånd.
Så dessa tänker jag på ganska mycket, samtidigt som jag tänker; Vad hände?

Jag har alltid varit den som tänker på andra i första hand och jobbar fruktansvärt mycket att försöka sätta mig främst för en gångs skull.
Jag har kommit en liiiten bit men det är fruktansvärt långt kvar.

#10 Stig har tagit fram det sjukt mycket, det märktes ingenting förren han kom in i bilden. Innan det var hon nykter, nu kom han med sitt drickande och då kom även hennes dåliga sida fram som även bara blir sämre och sämre.
Hon är nog medveten om vad hon gör, dock kanske inte tillräckligt mycket. Hon avfärdar och kommer med ursäkter och försöker få pappa, som jag sagt, att framstå som dålig.
Hon skyller på pappa att han minnsann var lika förr men då accepterade vi det och blablabla, men vi har inget minne av pappa som dricker flera gånger i veckan och han var sällan full!
Hon försöker försvara sig själv hela tiden.
Samt säger att jag ska bli mig själv igen och allt.
Hon inser inte vad som har hänt utan fortsätter som om ingenting skett.
Hon skickar SMS till mig och svarar jag så är jag mycket kort för jag är verkligen förbannad på henne.
Då får jag till svar att jag må ta och skärpa mig, men vem ska skärpa sig egentligen? Hon, hon må iaf se till att försöka skaffa hjälp men det anser hon inte går för de "tar henne inte på allvar" och då har hon (enligt hon) vänt sig till psyk.

#11 Mamma hör knappt av sig till oss, knappt ett godjul/grattis SMS. Inget annat.
Men vi, vi köper presenter till henne och hon säger knappt tack, jag har gjort tårta åt henne i 2-3år medan jag själv knappt fått ett SMS. Nu har jag slutat då jag tycker hon är respekt och hänsynslös med sitt bemötande mot oss angående allt.

Tro mig, jag försöker verkligen tänka på mig själv - därmed bröt jag. Men jag tänker fortfarande mycket på henne och vill ha tillbaka det som var, jag vill hjälpa henne.
Tyvärr är jag så som person - tar alla framför mig själv.