Det här kommer att bli ett lååångt inlägg!

Kan börja med att säga att det antagligen slog rot redan när jag var liten. Det var nått som mina föräldrar, släkt och vänner sa nått om att jag inte skulle gråta. Inte menade dom att jag aldrig fick gråta. Dom såg det som en gullig grej. "Men Nathalie. Inte ska du väl gråta. Du ska väl vara glad?" Alltid när dom sa det, så torkade jag tårarna och log genom tårfyllda ögon och sa "Nathalie glad!". Guuud så söt jag var då!

Det är som om jag har ett utrymme i mig själv. Jag föreställer mig att det började som ett litet hål. Jag fick för mig att man helt enkelt inte ÄR ledsen och hur i hela världen ska man kunna gå igenom sorger utan att gråta? Vart tar det ledsna vägen isåfall? Jo. Jag samlade ihop det i det där hålet. Kan säga att det lilla hålet inte är speciellt litet längre.

Jag trodde förstås att det är så för alla!

Sen har jag inte haft en lätt uppväxt heller. Allt från småsaker till värre saker samlade jag då ihop. Olycklig kärlek. Små elaka ord från andra barn medan jag var liten, som jag stoppade på mig och fortfarande får ont i magen av att tänka på. Det är som om orden vuxit sedan skitungarna kastade dom över mig.
Sen de lite större sakerna då. Bränder. Många nära släktingar/vänner som dött. Missbruk. Ständig mobbning från broderns håll. Olyckor. Nära döden upplevelser. Dålig ekonomi. Depressioner. Två övergrepp (Ena värre än det andra).

Det var när jag började åttan som jag plötsligt mådde sämre och sämre. Egentligen förstod jag aldrig varför heller. Men jag blev så trött på skolan. Hade ingen energi längre och började skita i allt. Skolkade en hel del utan att egentligen vetat varför. Jag tyckte faktiskt om skolan egentligen. Men vart fanns energin? Jag blev jävligt negativ. Tyckte även om att skada mig själv för att tänka på annat.

I nian skärpte jag mig. Men det var knappt. Jag hade aldrig haft någon riktig pojkvän under hela mitt liv. Lågstadietrelationer räknas knappast. Självkänslan och självförtroendet låg verkligen i botten. När fan fick jag en komplimang senast? En komplimang som kändes riktig? Kan någon överhuvudtaget tycka om mig?

Kan säga att den verkliga depressionen började när vår hund Lillie vart överkörd mitt framför näsan på mig i november 2006. Det var som om jag fyllt mitt lilla patetiska hål till gränsen och sen över den. Och det hålet hade jag använt som ett försvar mot ledsamheter enda sen jag var pytteliten. Fan vad jag grät. Men antagligen inte tillräckligt.

Det är nu Johan kommer in i bilden. 15 år gammal var jag. När jag lärde känna honom var det som om "hålet" slöts igen. Utan att jag lyckats uppfatta att det fanns. Jag trodde helt enkelt att min stora sorg "bara" berodde på chocken efter Lillies död. Men som mamma säger. "Det är inte naturligt att ligga och gråta på golvet i två veckor efter att en hund dött".

Mamma berättade för mig alldeles nyligen om att jag redan i 5:an började ifrågasätta varför jag levde. Jag sa  även att jag inte ville göra det. Mamma blundade nog för det där och tog det för nån sorts period eller något.

För att göra en lång historia kortare så var Johan och jag tillsammans i 1,5 år efter olyckan med Lillie. Jag trodde allt gick bra mellan oss även om vi bråkade ibland. Men i efterhand har jag kommit på mig själv i hur fan jag har betett mig egentligen.
Min negativitet gick ut mycket över Johan. Jag behandlade honom verkligen inte bra, men han bortsåg från det hela tiden. Han visste att jag mådde dåligt. Men jag fick ju honom att må dåligt också, så till slut fick han få ett slut på det hela. Det var ett helvete för mig. Det var ju Johan som fick mig på fötter igen och gjorde så jag mådde "bra".

Efter det har det hänt en himla massa knas med Johan. Han har utnyttjat mig sjukt många gånger. Vi var även tillsammans en sväng igen, fast jag fick inte berätta det för någon(!). Anledningen fick jag veta senare. Han hade en annan tjej offentligt!

Det här med hur Johan har behandlat mig efter vårt första förhållande har verkligen fått mig att må dåligt.. Men i brist på annat fortsatte jag ändå gå tillbaks och låta mig själv utnyttjas. Hellre det än inget liksom.

Mitt uppi det där kärleksbekymret blev jag ju våldtagen också.. Av två killar på en gymnasiefest. Gick runt i en månad utan att säga någonting. Ville ju inte dra ner andra i skiten! Sen klandrade jag nog mig själv också.. Dock berättade jag om det ändå, strax efter jul. Efter det blev det polisanmälan en massa och tjofs. Orkar inte gå in mer på det.

Jag gick in i 2-3 konstiga förhållanden efter all skit med Johan. Jag hade aldrig några riktiga känslor och kände mig tvungen att ha sex (är kanske besatt?) trots att det sög med alla utom en. Det var som om jag tog "första bästa" kille. Mest för att "ha" nån.. Slippa vara ensam..

Jag gick runt i ungefär två-tre år och var fruktansvärt less på allt. Livet i helhet kan man säga. Det fanns inte ett tillfälle då jag kunde luta mig tillbaks och känna att jag mår bra på riktigt. Jag kände ingen livsglädje alls. Jag hade ingen. Jag ville inte ens leva. Jag kunde inte ens förstå varför jag klampade vidare trots att jag kände som jag gjorde. Jag ogillar verkligen självmord.. Det är fegt. Men nog kändes det jävligt lockande ibland! Inte bara ibland.

Det var en period då jag försökte kämpa mig igenom all skit jag samlat i det där "hålet" jag pratat om.
Kan lova att det var jäkligt tufft att ta sig igenom!

Detta skrev jag i ett dokument tidigare:

"Det känns som om det är ett stort "tryck" som pressar på så fort tårarna rinner. Jag måste hålla andan och pressa tillbaks allt vad jag pallar när jag känner det. Det växer fram. Och de senaste gångerna jag gråtit har det blivit allt svårare att hålla det tillbaks. Jag anar att det är ett jätteutbrott som måste ut. MEN DET GÖR SÅ ONT! Så fort jag känner det där trycket så känner jag en fruktansvärd jävla smärta. Hela mitt inre känns totalt raserat och jag är jävligt glad att någon fanns med när jag inte kunde hålla tillbaks första gången. Jag skrek medan jag grät.

Detta ska alltså föreställa mitt liv fram till i våras då något hände. Jag försökte ta livet av mig. Tänkte hoppa från en bro. Dock blev jag stoppad. Polisen ringdes och jag slutade på "tian" den kvällen. Psyket här i staden. Skulle jag få hjälp nu?

Jag var där i en vecka och fick in viktiga rutiner med mat, sova osv. Kan säga att jag mådde betydligt bättre när jag väl kom ut! Fick även prata med en psykolog, men bara en kort tid.

Om jag säger såhär, så lycklig som jag var efter tian hade jag aldrig varit! Det var som om jag la av världens alla problem från mina axlar då jag steg innanför dörrarna där. Ni kanske kan föreställa er vilken lättnad det är när man egentligen aldrig mått bra, och plötsligt tror att man är världens lyckligaste? Dock varade inte denna lyckokänslan förevigt.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

För att komma till nutiden då.. Jag har fortfarande ingen livslust.. Vet inte hur jag ska göra med någonting! Har lyckats slänga bort skolan i tre år nu. Tre års gymnasium (olika linjer, praktik osv) och jag trampar på samma eviga ställe. Ingen energi, ingen lust på nått och ingenting. Jag kan inte se nått i mitt liv när jag blickar framåt. Jag har ett sånt problem med att göra nånting!

Nu till exempel när jag ska till arbetsförmedlingen. Kallsvettas nästan bara jag tänker tanken! Speciellt då jag missade en tid den här veckan. Hade inte ens sett brevet eftersom jag inte är hemma.

Vart fan är kraften? Livslusten? Jag vet inte vad jag ska göra! Pank, arbetslös och utan utbildning. Mår så fruktansvärt dåligt över det. Speciellt med tanke på att jag har en räkning som snart går till kronofogden. Vadfan ska jag göra?! Nitton år och redan kronofogdstämpel!

Jag halvt bor hos min underbara pojkvän. När jag är med honom mår jag inte lika dåligt. Men grejen är det att när jag är här så gör vi inte mycket mer än sitter vid våra datorer och "wow-nördar" kan man säga. Tiden bara flyger förbi och mitt liv rinner iväg och jag vet inte hur jag ska göra för att styra upp det! Klarar ju fan inte ens att gå på arbetsförmedlingen :S

Sitter här helt ensam med en ångestattack nu när karln min är och skjutsar en kompis. Första gången jag gråter på länge.

Behöver verkligen några peppande ord eller vad som helst! För det här orkar jag inte mer… Första gången jag ens tänkt på det där med att inte leva mer, sedan jag var inlagd nu.

Usch. Jag hade inte levt nu om det inte vore för min Olle <3 Vadfan skulle jag göra utan honom?

Förlåt för ett så långt inlägg.. Hoppas att någon orkar läsa iaf.