Jag tycker inte det låter som ni passar ihop. Han har mer behov av att vara fri och umgås med sina vänner. Du har mer behov av att umgås med din partner. Är det värt att fortsätta då? Isåfall måste du respektera hans sätt att vilja leva. Det kanske du inte kommer göra i längden då ni är så olika

Det hade kunnat varit jag som skrivit detta.. Jag känner igen mig väldigt mycket! Mitt ex tog inte vara på "vår" tid. Jag tycker att det är bra att man kan ha tid för sig själv och för sina vänner i ett förhållande men det handlar om prioriteringar. Jag pallade inte att komma i andra hand hela tiden, gång på gång. När jag ansträngde mig och ordnade något bara för oss kände jag att han hellre varit med kompisar. Datorn gick oxå nästan alltid före mig och förhållandet. Detta höll inte och trots att jag älskade honom väldigt mycket gjorde vi slut. Jag satte mig ner och funderade, vill jag ha det så här resten av livet? Är jag lycklig? Kände mig inte glad.. Antingen så väljer jag att fortsätta ha det så här men då ska jag inte gnälla heller utan då har jag valt detta. Eller så gör vi slut och jag hittar någon som är mer som mig själv. Nu några månader senare inser jag att det var rätt beslut att gå skilda vägar.

Lycka till, vet att det inte är lätt..

Det är viktigt att man i ett förhållande känner att partnern ser en som nummer 1. I ett förhållande vill jag vara det viktigaste för min partner.

Förstår att du varken vet ut eller in. Han verkar ju inte vilja gå vidare med förhållandet. Är du beredd att stanna, på hans vilkor?

Så där ska man inte behöva ha det i ett förhållande.

Absolut ska man kunna vara nr 1 för sin partner. Känna sig prioriterad, viktig. Ett förhållande ska inte vara på endast en persons villkor. Då har inte din kille förstått hur ett förhållande ska vara - en ömsesidig förbindelse där bägge trivs och har utbyte.

Om han inte är villig att ändra sig, och du inte har lust att acceptera de villkor han lägger fram finns nog ingen annan råd än att du lämnar honom, så att du blir fri att hitta en man som har samma inställning som du.

Kanske har ni liksom förstärkt olikheterna hos varandra. Om du drar åt hållet att ni ska spendera mer tid ihop än han har lust med då känner han sig kvävd och drar sig till mer frihet och då saknar du ännu mer att ni ska vara mer med varandra?

Kanske kan det var nyttigt med en paus, där båda kan känna efter och fundera.  Saknar han dig och längtar eftet att vara mer med dig om ni inte träffas alls på 2 veckor och du inte "drar i honom" alls under denna tid?   Om han får all frihet han verkar vilja ha, kan han då få dig att känna dig som nr 1 när ni ses?

Som jag skrev i det andra inlägget om egentid så förstår jag din kille. Man har behov av egentid. Visst finns det saker ovan som är mindre trevliga, men inte jättestora i mina ögon. Om han dessutom säger att du är mer än välkommen att följa med på hans tid med hans vänner förstår jag inte vad problemet är helt ärligt. Att han dessutom i förväg måste boka in de dagar han vill umgås med vänner och därmed inte kan umgås med dem två dagar i veckan någon vecka är oxå konstigt.

Att vara nr 1. Att kräva att vara nr 1 tycker jag är att kräva att personen ska välja om kärleken eller vänskap är viktigast, i mina ögon är det omöjligt. Om du ska tävla med hans vänner så kommer du förlora. just för att du gör det till en tävling, inte för att han tycker mindre om dig. '

Jag antar att du vill höra att folk håller med dig här, men jag tycker att du har helt fel syn på hur en relation ska vara och hade jag varit din kille hade jag stuckit den dagen jag insåg att jag var tvungen att boka in en vändag i veckan och dessutom redovisa att det ska vara utgång varannan och bio varannan.

Jag och min kille ses 1-2 dagar i veckan, ibland mer ibland mindre, jag träffar vänner nästan varje dag då jag jobbar med flera av mina närmaste. Vi går ofta ut och tar en öl efter jobbet och går jag ut i uppsala där jag jobbar så sover jag hos en kompis och spenderar ofta delar av dagen efter med dem. Killen och jag bokar saker några/ någon dagar i förväg beroende på hur vi känner. Han spenderar flera kvällar i veckan med sina vänner han med. Dessutom spenderar vi en del tid tillsammans med gemensamma vänner och varandra.

Nu spenderar vi ofta midsommar med gemensamma vänner, men skulle killen föreslå skansen på midsommar hade jag högaktningsfullt sagt att det fick han göra själv. Jag vill spendera midsommar med familj och vänner.

#6 Låter som ni har ett mycket märkligt förhållande. Hade jag fått träffa min pojkvän bara 2 dagar i veckan, ibland mindre skulle jag inte fortsätta Känns inte som ett riktigt förhållande. Jag prioriterar helt klart kärleken före vännerna tidsmässigt. 80% med den jag älskar. 20 % med vännerna.

En biokväll och utgång varannan vecka låter ju inte så farligt, men antar att han träffar kompisar oftare. Hur ofta träffas ni?

Låter inget vidare om du jämt känner dig bortprioriterad och han kvävd. Om ni vet vad den andre känner, kanske paus som pyromanen säger är en bra idé… eller så kanske är det så att ni inte passar för varandra. 

#7 Varför är det inte ett "riktigt förhållande" om man ses 2 dagar i veckan eller mindre än så? Det låter väldigt underligt i mina öron. Det är som att säga att vartenda distansförhållande är "pseudoförhållanden".

Ett förhållande är väl ett förhållande när samtliga parter som ingår i konstellationen anser att det är ett förhållande och just ingenting annat?

#7 ? Märklig syn…Jag förstår att din kille känner sig kvävd. Jag bor i Norrtälje, jobbar i Uppsala och han i bor i Stockholm, jag doktorerar och han pluggar heltid. Det finns inte så mycket tid att ses och det fungerar utmärkt. Vi har varit tillsammans i 4 år, bott ihop i 2 år och bestämt oss för att bli särbo och nu lyckligar än någonsin, vi ses när vi verkligen vill det och inte när vi känner oss tvingade för att uppfylla träffaskvoten. Inte ett riktigt förhållande? Men effektivt då man inte nöter eller kväver.

"Det viktiga i en relation är att man inser att man är två och inte en" Tom Jones

Alla är olika, har olika krav och behov. Det som är viktigt är att inse att det som är viktigt för mig är kanske inte viktigt för min partner och då prata om det och kompromissa.

Min sambo har stort behov av egentid. Självklart får han det. Men när jag anser att vi träffas för lite så lyssnar han och tar till sig vad jag säger. Kompromiss.

Det gäller att vara lyhörd och inte bara köra sitt eget race efter vad som är viktigt för just en själv.