Jag tror att du värjer dig för sex trots allt, pga dina tidigare dåliga erfarenheter. Något i det du skriver får det att lysa igenom.

Det kan vara så att du till varje pris vill undvika att hamna i ett liknande läge igen och därför "ser till" att träna hårt, jobba mycket, så att sexlusten automatiskt prioriteras bort (det blir så då).

Eftersom du skriver att det är känsligt så tänker jag inte beröra det mer. Men det finns alltid orsaker till att sexlusten försvinner, bara så där. Och de orsakerna behöver du utforska djupare.

Ja, jag tror på sätt och vis också att det har med det tidigare att göra. Jag vet att nuvarande killen aldrig skulle bete sig som exet, men det spelar nog inte så mycket roll. Jag hade ju tex lust tidigare (som tidigare sagt, aldrig haft mycket men det har ändå funnits där), men det känns lite som att motviljan har etsat sig fast lite.

och som jag sa tidigare så är det egentligen inte så att jag saknar det så vansinnigt, även om det ju såklart är lite tråkigt.
Är en rätt besvärlig situation då jag tydligt märker hur frustrerad killen är, men det hjälper ju inte direkt -blir ju istället mer pressad och då skiter det sig helt.

Lite på din egen känsla av att det kan vara gamla grejer som spöker och sök hjälp för det för din egen skull i första hand.

Sen har jag i o för sig varit med om att p-piller inte til en början men efter flera år "la lock på". Och det är ju någorlunda enkelt att kolla det genom att t.ex. ta några månaders paus.  Jag märkte tydlig skillnad redan efter 1-2 veckor när jag slutade med "skiten".

Om det är trötthet borde du kunna testa genom att ni har semester och se om det blir anorlunda då.

Du skriver att du tränar hårt.  Menar du att du vet att du tränar för mycket, så det egentligen inte är hälsosamt? i så fall något att ta tag i.

Och har kommer jag som vartsa gladjedodaren och undrar helt krasst om du fortfarande alskar honom?

Jag har sjalv haft perioder da sexlusten forsvunnit och jag letat desperat efte den, aven om jag kant mig ratt tillfreds utan den.
I alla fall sa har det varit sa att jag helt enkelt tappat kanslorna for min partner, men liksom inte ville inse det. Jag intalade migsjalv att jag fortfarande var kar och kat, men det var jag inte.

Jag har varit i samma sits med mitt ex. Då var det nästan som #4 skriver, att mina känslor svalnat. Inte försvunnit men allt hade liksom blivit så vardagligt och samma rutin hela tiden osv. Han var även lite speciell och svår att ha och göra med och allt detta gjorde mig deprimerad vilket jag tror sänkte sexlusten ännu ett snäpp. Vi försökte fixa det och det fungerade väl lite grand men sen krascha det. Vi hade vuxit ifrån varandra.

Nu när jag träffat min nuvarande partner så är sexlusten tillbaka till 90%. De sista 10% är pga egen osäkerhet osv.

Kanske ni har fått alldeles för "tråkig och alldaglig" vardag eller vad man ska kalla det. Ni kanske behöver lite krydda på förhållandet och du kanske behöver få prata med någon om dina tidigare problem med ditt ex?

Säger inte att det är så här utan bara bollar lite ideér :)

Hoppas det går bra för er och att ni lyckas lösa detta  :)

Jag känner igen mig i det som 4 & 5 skriver. Varit gift i 19 år men de sista 10-15 åren har jag ej haft sexlust. Trott att det inte var nåt för mig tills den dagen då jag träffade en annan och det sa bara klick. Ville bara ha sex hela tiden. För att göra en lång historia kort så är jag idag tillbaka hos min man och trodde allt skulle bli bra för jag tror ju att jag tycker om honom. Vår vardag funkar perfekt med det praktiska, han är snygg o vältränad men vi har för mycket vardag. Känner ingen inspiration ens att göra saker med honom och blir så besviken på mig själv. Mina känslor känns som för en väldigt bra kompis. Den andra relationen jag levde i ett tag var mer berg&dalbana men oftast bra. Kände livslust, en vilja att göra saker även utanför sängen. Av olika anledningar utifrån såsom mitt barn, min mamma mm så gick jag tillbaka till min man. Går i samtal hos en psykoterapeut och hon säger att mitt problem sitter djupare än så. Man präglas redan som bebis och det visar sig sedan i en relation. Hon tror att hade jag varit kvar i den nya relationen hade den blivit likadan. Gjorde mig grymt osäker. Försöker ta tag i mina problem men kan inte välja vem jag vill leva med.

Klart att den nya relationen kändes bra för vi hade ju inte 19 år bakom oss men samtidigt vill jag tro att en relation inte ska behöva bli tråkig om man underhåller den vilket jag och min man inte gjort.

Dessutom vill jag vara alla människor tillags och tappar då bort mig själv på vägen. Vet inte längre vad jag vill.

allmänt svar:
ang träningen -jag rider, har egen häst osv, och  jag rider inte på "skogsmullenivå" utan det är träning inför tävling. Detta tar upp mycket tid och mina dagar ser i princip ut såhär; skola, stallet, plugga, sova.
#4 ska inte säga att du har fel. Det har svalnat en del, framförallt nu det sista. Vi bor inte ihop längre för jag började precis plugga på annan ort, och trodde att detta skulle hjälpa lite -det där att man inte går och skaver på varandra, och jag har ett behov av att få vara ifred ibland. När vi bodde ihop så blev ju allt "vardag", och vi (precis som många andra) hade det typiska problemet med att han inte lyfte ett finger hemma om inte jag ledde honom fram till något och pekade.
Detta störde mig och denna lilla irritationen är inte så himla upphetsande ;) Och konflikträdd som man är togs det aldrig tag i detta.
Nu som sagt bor jag på annan ort i egen lägenhet som jag trivs hur bra som helst i, jag kan ha det så rent och städat som jag vill -utan att någon 10 min senare har vandrat förbi och släppt sina grejer överallt.
Meeen, killens arbete har en del jobb i "min" stad, och de tyckte ju att detta var alldeles förträffligt så nu bor han i princip här hos mig ändå så då är man tillbaka på -kanske inte ruta 1, men man backar ändå. Han är liksom inte så lättlärd (haha, nu låter det som att jag pratar om en hund..), TEX -jag dricker inte kaffe men det gör han, då faller det sig inte naturligt att jag går och kollar i kaffekokaren om det ligger ett filter med kaffe i den, som börjar mögla efter ett par dagar. Jag har snällt bett/sagt till honom om detta och det funkar i 2 dagar, sen står det där ändå. Samma med kaffekoppar med 2cm kaffe i som bara stååår….

Usch, jag låter så jäkla gnällig men detta är saker som retar mig. Och det retar min ännu mer att jag ska behöva gå runt som en himla polis och tjata på honom.
Allt sånt här inverkar ju på och sliter på förhållandet, och det jag börjar känna är att jag inte kan ge honom det han vill ha (på känslomässiga planet) -jag är inte mycket för gulligull-prat, utan blir snarare obekväm av det. Och han är precis tvärtom.

Nej, det är mycket möjligt att detta är dödsdömt.

Jag förstår hur du känner. Jag har varit tillsammans med min kille i mer än 2 år från början så hade vi mycket sex men nu nästan aldrig för jag känner inte för det. Jag saknar inte sex och har bara inte lust och han undrar såklart varför. Helt enkelt så har jag försökt säga till honom att det är inte kul att leka mamma på dagen och sen försöka tända till och ha sex på kvällen.

Det här småtjatet om städning och att jag inte tycker han hjälper till dödar sexlusten och glöden. Jag älskar honom verkligen men sexlusten är borta i samma veva som jag måste städa och passa upp på honom.

#8 Citerar dig; "Helt enkelt så har jag försökt säga till honom att det är inte kul att leka mamma på dagen och sen försöka tända till och ha sex på kvällen." Det är precis så det är! Känner igen det så himla väl..

Alltså jag blir nästan gråtfärdig så fort jag tänker på att jag tröttnat på sex, men det är ju så det är.. Man känner ju sig nästan värdelös bara för att man inte har någon lust längre, men vill man inte så vill man inte. Tror att det bara är att vänta ut lusten lite.. :)
Visst får man ju höra lite tjat från pojkvännen, men som tur är så accepterar han ju, men det syns gott och väl att även han tycker det är jobbigt..

Och då till en liten följdfråga, hur ofta är det mannen i ett förhållande som tröttnar på sex? Det problemet hör man nästan aldrig, och det verkar knappt existera heller (visst gör det ju det ändå..)

Förlåt om detta låter dumt men kan ni inte ha ett "öppet förhållande" ?

Om ni inte vill ha sex ska ni inte behöva ha det heller men ni får heller inte förkasta att er kille har lust och vill, ett förslag som ni kan prata om och se var det leder ? Tycker det vore en bra kompromiss.

#9 Inte ofta, men det finns. Och det var därför jag skilde mig. Tröttnade på att han jämt avvisade mig och aldrig tog initiativ till några lekar.

Så en liten brasklapp: De här problemen kan leda till att förhållandet spricker. Inte säkert, men en risk finns det.

#11 Jo, visst klart att det också finns, men som sagt inte ofta..
Det är ju ett himla svårt problem, för vill man inte, så vill man inte liksom…

#9 Jag har aldrig varit i ett förhållande där killen velat ha lika mycket sex som mig. I mitt senaste (och längsta) förhållande hade jag tur om vi hade sex en gång i månaden och då var vi ändå bara tillsammans i 10 månader.

#11 Det tror jag alla är medvetna om.
Men vad hjälper det, sexlusten kommer knappast tillbaka lättare för att man tänker på det ;)

För mig är sexlust inget magiskt som "kommer" bara för att man är nykär, mår bra eller nån annan orsak. För mig är det något man måste vårda, nära och hålla vid liv, annars falnar de - precis som känslor!

Jag har ont i mage/underliv hela tiden. Varje timma, dygnet runt, året om. Det är en mood-killer, vilket vem som helst kan gissa. Men jag vet hur bra jag mår av sex, den fysiska och psykiska närheten är honung för själen.

Och jag vill inte låta mitt förhållande självdö, vilket det skulle om den ena parten tappat lusten men den andre fortfarande har den kvar. Been there, done that.

Så ibland får jag kickstarta mig själv, ibland ber jag om att få min killes fullständiga enkelriktade uppmärksamhet tills jag har lust. Skulle jag bara ha sex när lusten kommit av sig själv, så kan jag lika gärna resa en gravsten över mitt sexliv.

Mina bästa knep är vibrerande leksak, "ViaMax Sensitive" kräm som gör att underlivet pirrar, och en kille med stort tålamod. Resten är upp till en själv.

Jag och min pojkvän hade problem med sexlusten i över 2år. Första året som vi var tillsammans så var allt helt fantastiskt men sedan så började sexlusten att avta mer och mer för varje gång. Jag hade ingen lust alls och han kände sig otillräcklig i sängen. Det var jättejobbigt men allt detta visade sig vara psykiskt från min sida. Jag har mått väldigt dåligt, varit deprimerad över jobbet/ min killes syster samt så har jag känt mig ensam och utanför då alla mina vänner skaffat barn och mer eller mindre "dissat" mig. Detta gjorde mig deprimerad/ledsen och fustrerad. En utlandsresa gjorde faktiskt susen och lite nya planer inför kommande år. Är mycket gladare och sexlusten har kommit tillbaka även om vi bara har sex en gång i veckan.

update från mig (TS):

Har gjort slut med killen. Det funkade inte längre mellan oss -inte bara på grund av sexlusten (och den hängde väl ihop med att vi inte passade ihop m.m).

#17 Bra gjort av dig! Funkar det inte så bör man inte stanna.

#17 Sådär var det för mig i mitt förra förhållande. Jag tappade lusten. Han tyckte det var jobbigt. Jag gjorde slut och slog mig ur mitt "svensson-liv" som jag upptäckte inte alls passade mig då!

För övrigt kan en människa vara så grymt oattraktiv bara genom handlingar och vad som sägs. En man som bara dräller och inte plockar undan något efter sig är inte attraktivt. Vad gör då att denne skulle bli så mycket mer attraktiv bara genom att man är i sovrummet?
Allt hänger ihop :)