Hej

vad roligt att ni hittat tillbka till varandra. Men er historia är ett bevis på att man inte kan lägga locket på problemen utan man måste ta tag i dem och möta dem.

Mitt råd till er, om ni verkligen vill vara tillsammans och är beredda att lägga ner tid och arbete på er relation, är att gå i parterapi. Där kan ni öva på er kommunikation. Min sambo och jag var extremt nära gränsen för uppbrott när vi började gå hos en terapeut och jag kan inte fatta att det har hjälpt så mkt som det har gjort! Vi har en helt annan relation idag än för två månader sedan, även om det fortfarande finns en hel del kvar att lösa och jobba på…

Att ha en bra kommunikation med sin partner är av mkt större betydelse än man tror. Våga gå i terapi. Via kommunen är det inte dyrt, vi betalar 300 kr per gång men det är värt varenda krona.

Lycka till.

Ja jag är väldigt öppen för det. Har själv gått hos psykolog för att reda ut allt jag har haft inom mig och det hjälpte mycket. Tror inte han är helt emot det heller men som han ser det så dejtar vi bara(vilket iofs är sant)och då går man inte på sånt tillsammans.

Han är en sån som alltid tar det säkra före det osäkra. Hellre ensam än riskera att bli sårad. Jag vet inte om han riktigt tror på att det kan funka faktiskt men där kommer ju problemet med kommunikation igen. Det är svårt att prata med honom om sånt här eftersom han så lätt låser sig så fort han känner sig det minsta osäker och då backar istället.

Jag tycker inte du ska låta honom ensam bestämma hur ni ska göra, det är ditt liv med. Ni har ju levt tillsammans redan, ni är inte främlingar och har historia bakom er som kommer påverka er omstart, precis som det gjorde förut.

Säg att du märker att ni håller på att falla tillbaka i gamla mönster och att du bryr dig alldeles för mkt om er relation och vill ha en gemensam framtid, för att låta det bli som det var. Säg att du tror att det kan vara bra att börja terapi medan det känns bra mellan er, inte vänta tills det blir dåligt igen.

Jag tror att det kommer sluta med att du blirr sårad själv om ni inte tar tag i det. Om han backar efter ditt förslag tror jag ändå att du vinner på det, eftersom det kommer bespara dig en massa framtida problem som kanske kommer kännas ännu värre.

Visa att du är villig att lägga ner energi och jobb på att få det att fungera, men bara om han oxå gör det. Annars är det dödsdömt, man kan inte ensam bära ansvaret för att få det att funka…

Ja kanske att jag kan ta upp det med honom. Jag har blivit lite osäker på vart han egentligen står sen sist vi sågs.

Men jag vet inte om jag orkar förlora honom en gång till. Inte just nu. Inte för att JAG pressat för mycket…

Tycker Hemulens råd om terapi är mycket vettigt!

Du behöver kanske inte lägga upp det så det blir att du pressar honom.  Du kanske skulle kunna lägga upp det som att du vill utvecklas/bli klokare på dig själv och din roll i en relation (för att inte upprepa problemen ni haft i en framtida relation oavsett om det är med honom eller nån annan) och fråga om han som känner dig så väl kan hjälpa till genom att delta i parterapi ?

kan du inte skriva ut ditt fösta inlägg och ge honom att läsa i lugn och ro. vissa har helt enkelt lättare att ta saker till sig på det viset.

min partner och jag har liknande problem:/

är det ens eget fel att man behöver bekräftelse ? vad tycker ni?

jag mår skit dåligt om jag inte får bekräftellse , kan börja gråta för småsaker och bråka bara för att han ska se mig --- det resulterar i att han knappt bryr sig när vi bråkar heller,……. fast jag är ganska säker på att han älskar mig men ja ….. det är himla svårt.

Först får man nog reda upp vad man menar med "bekräftelse". Att få höra att man är vacker, duktig och sexig är för mig inte bekräftelse utan komplimanger.

För mig betyder bekräftelse att jag känner att jag har stöd, någon som finns där när jag tar olika beslut och stöttar mig även om jag valt fel. Någon som kan förstå att vi är olika och acceptera det.

Allting handlar om att prata med varandra. Prata och kompromissa är en bra kombination för att få ett förhållande att fungera.

Jag känner att ni måste prata och reda ut det här. Det verkar ju som om ni gillar varandra så mkt att ni båda vill sattsa. Har du pratat med honom om att du känner såhär?

Om det blir hett att prata om det vilket det ofta lätt blir kan man ju faktiskt skriva om det, det kan vara lättare så man hinner tänka igenom det man "säger" och att man hinner smälta det den andra har att säga innan man svarar. Om man väljer att skriva om det är det viktigt att man även visar att man är öppen för att ta in det han ser som problem med dig och att du är öppen att lyssna och försöka kompromissa. Tala inteh eller bara om vad som är ditt problem utan ta även upp sidor du gillar och förklara hur du känner. Ungefär som det du skrev i #0, min första känsla var - visa honom ditt inlägg!

Min andra känsla var att ni kanske faktiskt ska söka professionell hjälp, lite relationsrådgivning. Någon som kan hjälpa er att tala ut om detta och hitta ett sätt att kompromissa. För det är ju vad alla relationer handlar om, att kunna kompromissa, men ibland är det svårt att veta hur man ska gå tillväga.

Hoppas det löser sig för er!

Om det är så att du spenderat dagar i sängen etc utan att ta dig för ngt så förstår jag killen att han tvekar. Jag har varit i din killes sist och kastade till slut ut min sambo. Nu dejtar vi igen och har gjort det i ca ett år, men jag vill inte säga att vi är tillsammans 100% just pga jag vet hur det var då vi bodde ihop. Vi är väldigt lyckliga som det är nu, men min oro för att han ska sunka ihop igen är stor. Du måste kanske visa honom att det går att lita på att du tar tag i ditt.

#5: Ja det kan ju vara ett bra sätt att närma sig det. Det är dock något jag måste fundra lite mer på först, dels ska jag orka det själv och dels måste min ekonomi tillåta det. Och det är ingen brådska just nu, för tillfället tar vi bara dagen som den kommer, vilket jag är helt med på.

#6+#9: jag har funderat på det innan, att skriva ett brev med allt jag tänker och känner och ge honom. Jag är dock osäker på om han tar det rätt då. Han har inga problem med att läsa men tycker inte om det och jag är rädd att han misstolkar något och låser fast sig vid det sedan. Han har en förmåga att göra det..

#7: jag har svårt att tycka att det är ens "eget fel" att man har ett stort bekräftelsebehov. Det bottnar ju i ett dåligt självförtroende/självkänsla och det är ju något som påverkats utifrån under hela ens liv. Däremot tycker jag att man själv har ett ansvar att jobba med sig själv så att det inte går ut över omgivningen.

Den svåra frågan tycker jag är vad som är ett "normalt" bekräftelsebehov. Vad är "normalt"? Att få komplimanger? Hur ofta? Att få stöd och hjälp? Hur ofta? På vilket sätt?

Är det helt enkelt för mycket när ens parter inte orkar ge tillräckligt? Har man en skyldighet att ge sin parter bekräftelse? Isåfall, hur mycket? på vilket sätt?

På ett annat forum har jag fått höra att jag är "klängig", "efterhängsen" och har ett "abnormt bekräftelsebehov"

Jag vet inte om jag håller med. Jag har dålig självkänsla och jobbar på att det ska bli bättre, men jag vill inte påstå att mina krav(behov) är extrema.

#8:

Med bekräftelse menar jag så mycket. Det kan vara komplimanger för god mat, för ett välstädat hus, för något jag byggt, mitt utseende, något jag gjort med djuren eller för att jag gjort något som jag egentligen var väldigt rädd för osv.

Men det är också bekräftelse att, som du säger, veta att partnern står bakom mig i en svår situation, tröstar mig när jag är ledsen, stöttar mig i ett svårt beslut och helt enkelt finns där.

Bekräftelse kan även vara en snabb puss innan han åker till jobbet, ett sms att han tänker på mig, att han håller om mig bara för att få vara nära, en kram, att han lägger armen runt mig när vi är med vänner. Saker han säger.

Och så kan det vara när partnern gör något för min skull. Lagar en god middag och har gjort fint med tända ljus och fin musik, åker med på ett evenemang han vet att jag skulle gilla, fixar picknick. Helt enkelt visar att han vill göra saker ihop med mig och att han visar att han faktiskt brytt sig om att lära känna mig och vet vad jag tycker om.

Sist men inte minst kan bekräftelse för mig vara att partnern säger att han älskar mig och verkligen menar det.

Och ag förväntar mig såklart inte att en partner ska täcka alla dessa områden dagligen. Men något varje dag tycker jag inte är mycket begärt. Det ger jag och mer därtill.

#10:

Jag har full förståelse för att det blev jobbigt för honom. Men det jag har svårt att förstå är reaktionen att inte göra någonting. Mår ens sambo dåligt så stöttar man väl henne/honom?

Vi pratade så mycket om varför jag bara sov och jag talade om för honom om och om igen att det berodde på att jag mådde dåligt och varför jag gjorde det. Det hade varit så lätt att lösa, en liten puss då och då, tala om att han älskade mig, en spontan kram. Och så hade det löst sig.

Jag talade även om från början att jag hade problem. Att jag haft djupa depressioner med självskadebeteenden och självmordsförsök. Att jag hade problem med förhållanden till andra människor, inte bara i parrelationer utan även i relationer till vänner, bekanta och släkt. Var också öppen med att jag har väldigt starka känslor(dvs; jag är aldrig bara "glad och nöjd" utan antingen extremt glad eller extremt ledsen. Det finns inget "mittimellan" hos mig).

Sa ordagrant till honom en gång innan vi blev ihop att:

"jag är ett enda jävla trassel och det är inte många som orkar med mig. Jag gör det inte ens sälv."

Men mår du så dåligt som det låter så verkar det inte som att en liten puss hade hjälpt. Alla har olika gränser för hur mycket man orkar stötta och finnas där. Du kan inte lägga det på honom att du mått dåligt om det inte är ngt som han gjort. Inte heller är det endast hans ansvar att du ska må bra igen. Visst stötta så länge man själv orkar, men en person orkar inte bära två personers välmående.

#14 Jag håller med dig.

Sedan är alla människor olika bra på att stötta. Vi har olika förmågor helst enkelt och det kan vara svårt att "känna av varandra".

Det är väldigt svårt att ställa krav på sin partner. Även när sjukdom inte är inblandad. Man får ta honom/henne som hon är och sedan kan man givetvis utvecklas tillsammans.

Känner du att du inte mår bra av att vara tillsammans med honom så ska du givetvis tänka dig för. Du är sjuk och måste sätta di själv i första hand men ställ inga krav på honom för då blir det säkerligen inte bättre, tror jag

Jag mår inte så dåligt längre. Jag har fått massor av hjälp och stöd från en psykolog som hjälpte mig ur det värsta.

Nuförtiden mår jag allt som oftast rätt bra, får lite dippar ibland när jag blir deppad igen men det är några dagar sen kommer orken tillbaka igen. Och jag blir helt enkelt bara lite deppad, ligger inte och sover dessa dagar utan går upp och gör det jag ska.

Och jag lägger inte ansvaret för mitt välmående på honom. Men säger man sig älska någon, vilja vara med den personen och vilja att han/hon ska må bra, varför inns man inte där för när man behövs? Varför stöttar man inte?

Jag har faktiskt svårt att förstå varför det skulle vara svårt eller jobbigt att stötta någon man älskar?

Jag ställer alltid upp för mina vänner, min familj, ev pojkvän, mina ex osv. Skulle aldrig klara av att veta att någon i min närhet mår dåligt och bara förtsätta med mitt liv som om det inte var nånting.

Men jag kanske har lättare att ge av mig själv än andra?

Visst har man som partner en viss skyldighet att stötta, finnas där? Det kan ju inte vara rätt att två personer i en relation bara ska tänka på sig själva-aldrig varandra-vad för relation är det då?

Det är klart att man ska stötta, men det finns en gräns på hur mycket ansvar man kan lägga på sin partner då det kommer till ens eget välmående. Jag har stöttat min kille, jag har uppmuntrat, belönat och till slut skrikit, gråtit etc, men i slutänden var det hans eget ansvar och han åkte ut.

Alla människor behöver bekräftelse. En del behövr mer bekräftelse på vissa sätt än just én person kan ge.  Människor är olika och om ni nu har erfarenheten att du inte får all bekräftelse du önsker dig från honom då blir kanske nästa fråga: Kan du ändra på honom? (troligen inte)  kan du få en del av det du saknar frå andra istället?

Ett exempel från mitt liv är att min man är mycket mer social än jag är. Jag har istället ett stort ensamhetsbehov.  Lösningen på det är inte att jag måste tvinga mig vara social för att tilfredsställa hans behov eller att han måste stå ut med att inte få så mycket socialt umgänge som han gillar. Lösningen är att istället att han får se till att träffa sina kompisar så han får det han behöver. Jag får ibland vara i min verkstad för att få den ensamhet jag behöver, jag kan inte gärna säga att han inte får bjuda hem folk för att jag vill vara ifred.

För din del kanske du kan få en del av bekräftelsen från annat håll också?

En del av sakerna du nämnar som exempel på bekräftelse tycker jag låter väldigt självklara, som det med en arm runt axeln. Vet han om att du saknar det? såna saker kan ju t.ex. bero på att det inte fallar honom in, om han t.ex. är uppväxt i en familj där man inte är så fysiska med varandra.  Har du berättat för honom vad det konkret är du saknar?