Du är barn och inte vuxen, du ska inte behöva ta beslutet åt honom men samtidigt vet jag vad jag hade gjort.  Berättar inte han själv så kommer det komma fram på något sätt antingen via dig eller ett annat håll… Viktigast är att du inte ska gå och må dåligt för något som din pappa har gjort.

Nu behöver du inte göra som jag, men jag hade gjort det klart att antingen berättar du själv eller så berättar jag.. för du kommer aldrig sluta tänka på det hela.. Det gjorde inte jag när jag fick veta att mamma varit otrogen innan mina föräldrar skiljde sig. Jag har alltid trott att ärlighet varar längst och det står jag för. Han gjorde fel som satte dig i situationen att behöva ta beslutet.  Han skulle varit vuxen nog att ta det själv..

Vad jobbig situation för dig! Jag tycker också att du ska säga till din pappa att han får ta och berätta det. Säg till honom att det inte är rätt att du ska behöva tänka på det! Och du ska definitivt inte behöva berätta det för din mamma.

Gör han inte det, så vet jag inte hur du ska göra. Kanske skriva ett brev till din mamma? Om du tycker det är för svårt att säga det.. det är ju inte precis en lätt sak att berätta.

Jag hoppas din pappa tar sitt ansvar!!

Jag håller med de andra här. Det är ABSOLUT inte ditt ansvar och inte rätt att du ska gå och fundera på detta. Du har inte gjort något fel. Säg det till din pappa så att han förstår att han får bära sina egna misstag och faktiskt prata med din mamma om det här. Fungerar inte det, så hade nog jag funderat på att faktiskt berätta det själv. Jag tror att det hade ätit upp mig inifrån om jag skulle bära en sådan hemlighet åt min pappa.

Hoppas det löser sig.

Nej, jag tycker inte att du skall berätta ngt för din mamma. Däremot tycker jag gott och väl att du kan sätta press på din pappa och säga till honom att om han inte säger ngt, så berättar du. Med andra ord, blir han tvungen att berätta det själv.

Att tvinga dig att tiga - såsom är fallet nu - är ett alltför stort krav att ställa på sitt barn. Säg det åt pappa din!

Min pappa har vart otrogen.
Dock är jag så kall och "känslolös"(?) att jag ser det som så att han är vuxen. Han kan ta egna beslut m.m.
(De skiljde sig, men han har haft andra affärer vid sidan om sitt nuvarande äktenskap)

Hade jag haft en närmare relation med min mamma hade jag kanske brytt mig om det, men nej. Bara han är snäll emot oss barn får han göra som han själv behagar. Hans liv, hans beslut.

Men för att vara lite mer åt det andra hållet - Tala med din pappa. Säg att du vet och att du ber honom tala om för din mamma vad som pågår.
Har de problem måste de reda ut det på ett annat sätt.
Måste vara jobbigt för dig att upptäcka det så.
Din pappa ska inte komma undan med det, det är uppenbarligen hemskt jobbigt för dig och du måste se till att din pappa förstår vad han gjort.

Igår pratade jag med pappa och sa att han måste berätta för mamma annars gör jag det, för jag mår så dåligt av att veta utan att hon vet fast hon ändå märker att något är fel för det är jättekonstig stämning hemma nu. Pappa går runt och ser skitskraj ut typ.

Men iallafall så blev han jättearg/rädd och förskräckt när jag sa så. Han sa att det gör du inte alls. Vi är en lycklig familj och det kommer vi fortsätta vara. Om du berättar för mamma så kommer hon bli jättelessen och vilja skiljas och flytta härifrån. Det vill du väl inte? Byta skola kompisar. Nej nu håller vi tyst om det här för det blir bättre om hon inget vet.

Och jag vet inte om jag ändå ska berätta för mamma, för han har ju rätt att hon blir jättelessen och säkert vilja flytta ifrån pappa. Så jag funderar mycket på om det ändå är bättre om hon inget vet. Men då vill jag ju veta säkert att han inte fortsätter med den andra eller att han träffar nån annan tjej och är med. Men problemet är att jag aldrig kommer få veta det, för om han vill fortsätta träffa andra kommer han säkert vara mer försiktig och inte visa så öppet ute.

Och jag skulle vilja prata med mina kompisar om det här men det vågar jag inte heller för jag är rädd att det kommer fram till mamma på fel sätt, så jag har inte kunnat prata med någon enda människa, bara er här så jag kan vara anonym

#6 Fel av din far att kräva sådana saker av sin dotter. Uppenbarligen är han inte lycklig med din mamma eftersom han springer runt med andra.. Fegt av honom, både emot barn(en?) och din mamma.

Sätt mer krav på honom, och se till att han berättar.
Tyvärr kommer din mamma säkert bli jätteledsen, men vilket svek har inte din pappa givit henne.

Nr 1 det är inte ditt fel som din pappa försöker göra det att dina föräldrar kommer bråka och bli ovänner över det här. DET ÄR HANS! Du ska inte ha någon skuld i det här kom ihåg det! Det är du som är stark och försöker göra det rätta inte din pappa. DU måste följa det du tror blir bäst… han beter sig inte som en vuxen person och det ska inte straffa dig. Ni är ju beviserligen inte en lycklig familj då hade han aldrig sökt sig någon annan person.. och du kommer aldrig kunna få en 100% säkert löfte att han inte träffar andra. Det går inte att ge för någon..

Nej jag vet vad jag hade gjort, och jag vet att jag hade varit skitförbannad på min pappa för att han sviker sin familj..

Kontakta kurratorn på skolan och prata med henne, hon har tystnads plikt och är utbildad för att lyssna på dig och hjälpa dig.  Kanske har du en släkting eller liknande som du kan känna dig säker med och diskutera med, vänd dig till dom du litar på och sök stöd och skäms inte för det, du har inte gjort något fel!

#6 Vilken dum pappa du har! Genom att säga sådär lägger han över skulden på dig, vilket är väldigt lågt.

Jag har ett förslag, vilket du inte behöver följa om du inte vill (såklart).

Jag hade iaf sagt såhär i detta läge:

"Pappa, jag har mått väldigt dåligt av det som hänt och kände att jag var tvungen att prata med nån eftersom du gör som du gör. När mina kompisar frågade vad det var med mig, brast det för mig och jag var tvungen att säga som det var. Nu tror jag att några av dem har gått och sagt det vidare till andra och till sina föräldrar, för jag tänkte inte på att säga till dem att hålla tyst. Ville bara förvarna dig, så du ser till att prata med mamma innan det kommer fram på annat håll."

Okej, det är lögn, men det skulle iaf sätta stenen i rullning.

Är han en sådan ynkrygg att han skyller ifrån sig på dig och inte ens kan ta på sig skulden för sina handlingar nu när du har kommit på honom, tycker jag gott och väl att du kan ge honom en liten näsbränna.

Hans handling - hans skuld. Glöm inte det!

Bra är det inte och kan inte bli om man sviker, smusslar och har den sotens hämligheter.  Det blir ju i så fall endast bra på ytan. Håller med föregårende om att det inte alls är rimligt att du ska bära på det du gör nu. Om han fått några dagar på sig att ta ansvar och inte tar det då tycker jag du ska säga sanningen till din mamma. Eller kanske bara lämna över bollen: "mamma jag tycker du ska fråga pappa vem det var han stod och kramade och pussade på x-gatan"

Och det behover ju faktiskt inte vara sa att hon flyttar ut och ni alla blir olyckliga bara for att hon far reda pa vad som hant! Det ar faktiskt mojligt att dina foraldrar kan losa det har tillsammans och fa forhallandet tillbaka.

Usch vilken hemsk situation och vilken ansvarslös pappa du verkar ha. Jag håller med de andra, sätt press på honom men om det inte hjälper så prata med din mamma. Hon kommer bli ledsen men det är din pappas fel, det är han som har gjort fel och du ska absolut inte känna någon skuld i det! Hade jag varit i din mammas situation så hade jag nog dessutom uppskattat om mitt barn varit ärlig mot mig, när inte den vuxne i familjen kunde vara det. Oavsett hur ledsen hon blir så blir hon nog mer ledsen om hon får veta det långt senare. Ingen vill leva i en låtsasvärld, oavsett hur smärtsam sanningen är.

Men pressa din pappa lite till, för det är helt och hållet hans ansvar. Ge honom en tidsgräns kanske? Säg att om han inte berättar för din mamma innan en viss dag så kommer du att göra det.

Din pappa har agerat fel som var otrogen, och nu begår han ett ännu värre brott genom att tvinga dig till tystnad.

Att din mamma blir ledsen och de kanske skiljs är enbart hans fel. Enbart. Du ska inte sitta klämd mellan dina föräldrar och tvingas bära hans lögn.

Säg till din far att stoppa upp det dåliga samvetet han försöker ge dig, nånstans dit solen inte når. Säg åt han att växa upp och ta ansvar för vad han gjort, för du kommer inte skydda hans lögner en dag till. Berätta för mamma nu, eller så gör du det efter att ni pratat färdigt.

Ibland är föräldrar elaka, då får man bita ifrån. Hoppas du hittar styrkan, för en lycklig familj kan ni möjligtvis bara bli om han ger sig själv och sin fru att bearbeta allt och gå vidare. (Separat eller tillsammans får tiden utvisa.)

Massor av kramar!

Din pappa är förmodligen skiträdd nu för att du har kommit på honom och att det hela ska avslöjas.

Vad som gör detta till en dubbel besvikelse är ju att först har din pappa uppenbarligen varit otrogen sedan så agerar han på ett oansvarigt sätt när han blir ställd mot väggen.

Jag kan tänka mig att du är lika besviken på din pappas otrohet som hans sätt att hantera detta.

Det är inte roligt att upptäcka att vuxna människor (speciellt ens föräldrar) är människor med stora fel och brister men det är så….

Sanningen brukar alltid komma fram förr eller senare.

Hoppas det löser sig för dig och hela familjen.

Jag tycker du ska berätta detta för din mamma!

Du mår inte bra och kommer att må ännu sämre om du ska gå och bära på detta.

Även om din mamma blir ledsen, vilket hon kommer att bli är det bättre det kommer från dig än att någon anna skulle ha sett dem och berättar.

Kan du då hålla tyst och låtsas som om du inte visste något?
Då vänder kanske din mamma sig mot dig och undrar varför du inte sa något och då finns risken att du mår ännu sämre

Vilken skitstövel du har till pappa!

Även en pappa är en pappa som man vill ha kvar och då gärna i hemmet, men är han värd det?

Vad ljuger han mer om, vad gör han mer bakom ryggen på er?

Lycka till

Jag hade velat veta. Att din mamma är lycklig nu är en falsk lycka baserat på osanning.

Däremot kanske du ska vänta till efter jul att säga nått.

Berätta!!!

Jag hade sagt till pappa att om han inte berättar så tänker jag berätta för mamma. Och han hade fått bara ett dyn på sig att berätta för mamma.

Jag berättade för mamma på juldagen och det blev riktigt hemskt. Hon trodde mig inte först för dom har det verkligen bra! (läs hade)

Ja hon pratade ju med pappa och han nekade men for hemifrån i 2 dygn och vi hade ingen aning om vart han tog vägen.

Sen kom han tillbaka och erkände och då blev mamma rasande/ledsen/sårad såklart. Hon vill skiljas och hon har flyttat till sin syster tillsvidare. Jag bor också där för jag hatar pappa för det han gjort mot oss.

Men! Pappa är jättearg på mig. Han ville prata med mig i enrum när mamma inte var hemma. Han skäller och anklagar mig för att ha förstört för dom och han säger att det där var en engångsföretéelse som mamma absolut inte mådde bra av att få veta. Han sa att han älskar mamma och att den andra tjejen var ett misstag och att det räckt att jag sagt till han att jag sett dom att jag bara förstörde genom att låta mamma få veta eftersom han aldrig tänkt göra om misstaget igen efter att jag kom på dom.

Jag sa att det är hans ansvar och han som gjort fel. Han sa då att "ja jag har gjort fel men när du upptäckte oss så var misstaget redan gjort, och då måste man utgå efter vad som är bäst att göra i den situationen. Eftersom din mamma blir olycklig av att veta och vi faktiskt hade det bra tillsammans så är det självklart bättre att hon inget vet och att jag slutar att göra så"

Ungefär så sa han och jag har inte lite dåligt samvete. Jag tror faktiskt att han älskar mamma ändå, det verkar så, och jag tror mamma älskade pappa också för annars skulle hon inte bry sig så mycket och inte gråta hela tiden nu.

Så ibland så tänker jag att om han aldrig skulle vara otrogen igen kanske det varit bäst om mamma inte fått veta något.

För även om dom inte skulle skiljas så kan det väl aldrig bli som vanligt igen. För man kan aldrig lita på en som varit otrogen tycker jag. Nånting är ju förstört efter det.

Jag tycker du gjorde rätt. Din pappa borde ha berättat och när han nu inte gjorde det så behövde din mamma ändå få veta och själv kunna välja hur hon vill gå vidare. Att leva i en lögn är ingen äkta lycka.

Jag tror säkert att din pappa älskar din mamma. Det kan man göra även om man som han gjort ett snesteg. Men, jag tycker att du gjorde rätt som berättade för mamma. Fast du skulle ha sagt till din pappa vad du sett och givit honom chansen ATT berätta och ge honom en liten tid på sig att berätta.

Det finns ju egentligen inget som säger att det kan bli bra mellan din mamma och pappa igen även om han har varit otrogen. Det är ju ändå han som gjort misstaget och får prata med din mamma utan att gapa o skrika.

Nu är ju saken ute och då är det dina föräldrar som får prata med varandra och finna den lösningen som är bäst för dem.

Kram

Du ska definitivt inte ha dåligt samvete!  du har inte gjort något fel, det är din pappa som gjort fel och dessutom ville han att du skulle bidra till hans svek mot din mamma genom att hålla tyst.  Om han skulle kunna leva med att ha en oärlig relation med din mamma är en sak, men han begär då även att du ska leva med oärlighet och det är inte rimligt. För det skulle ju skada även din relation med din mamma, som ju också skulle vara oärligt på någort vis om du skulle bära på en sån hämlighet.

Tycker du har gjort helt rätt även om det just nu har fått jobbiga konsekvenser.  Vad säger din mamma om att du berättade?

Du gjorde helt ratt! Aven om det "bara" var en engangsforeteelse, sa var det anda planerat och genomtankt! Det var ju inte som att det "bara hande".

Se till att du och din mamma tar hand om varandra nu,  sen ar resten upp till din pappa att forsoka stalla saker och ting till ratta igen.

Du var riktigt modig och du gjorde rätt.

Din pappa är säkert helt förtvivlad liksom din mamma är men ett äktenskap kan inte leva på en lögn och det är din pappa som har felat. Absolut inte du men han måste ju skylla på någon. Det är helt fel men ganska mänskligt.

Din pappa älskar med all säkerhet din mamma och hon honom så visst kan detta lösas men det kan säkert ta tid. Även om de väljer att skiljas så behöver inte det heller bli en katastrof.

Just nu är det förmodligen kaotiskt för er alla när man är mitt uppe i skiten men det är inte ditt fel.

Starkt av dig! Och jättebra att du inte har dåligt samvete! Han gjorde fel, och nu får han stå för det (tyvärr inte för att han själv var man nog att berätta).

Jag hoppas det löser sig på bästa sätt! Och att din pappa tar sitt sans till fånga och ber dig om ursäkt.

Jag tycker du varit mycket Modig och ska vara stolt över dig själv att du tog steget och vad den som berättade sanningen för din mamma.

Jag kan av egen erfarenhet säga att även fast det känns som att du tappat fotfästet nu så kommer du finna det igen och jag är säker att din mamma och pappa kan arbeta sig igenom det hela och kanske till och med bli starkare i förhållandet.

Håller med alla andra och du ska verkligen vara stolt över dig själv att du berättade, du gjorde helt rätt.

Visst att det känns hemskt nu när din mamma är så ledsen, men tänk vad tacksam hon kommer att vara mot dig om ett tag. Säkert din pappa också!