Jättesvår fråga och precis som du skriver så beror det ju alldeles på vad det gäller.

Jag tycker det finns "onödiga sanningar" också så det är en avvägningsfråga.

En svår fråga. Visst ska man vara ärlig, men det får inte gå till överdrift. Det beror ju helt på vad det gäller.

Jag behöver t.ex inte få veta att tröjan jag själv tycker är snygg egentligen är skitful. Tycker jag om den och trivs i den så känns det onödigt att någon annan ska påpeka att den inte är snygg.

Man ska vara ärlig om det rör sig om något som är något som är viktigt. Håller annars helt med #1 om att det är en avvägningsfråga.  kanske kan man f¨årga sig : gör det mer nytta än skada att ta upp dethär?  Och även tänka igenom på vilket sätt man gör det.

Man ska vara ärlig men inte vara ärlig på ett elakt sätt om ni förstår vad jag menar? T.ex om du tycker att din vän har ful tröja, så säger man inte det :)

Jag kan ta ett exempel, en jag känner har extremt dålig hygien … folk pratar om det bakom ryggen på henne och sånt vilket jag tycker är skittråkigt. Och snart så ska vi på mässa och då försökte jag säga att då måste vi se proffsiga ut eftersom vi ska presentera vårt UF företag och vi måste liksom ha samma kläder och vara väldigt rena och som sagt se proffsiga ut. Hon verkade ta det väldigt bra och sa att självklart ska det vara så, men nästa dag hade hon gått till en vän och sagt massa saker att jag var dumihuvudet och sånt.

Jag hade gärna kunna höra det från henne istället för då hade jag bett om ursäkt.

Men var det en onödig sanning? Hade jag haft dålig hygien hade jag ju velat höra det ><

Om du bara sa att ni måste se proffsiga ut, ha samma kläder och vara rena så förstår jag inte vad hon snackat skit om, för det är ju en självklarhet.

Du måste ha sagt något mer eftersom du kallar det för en onödig sanning eller….?

#6 Jag minns inte exakt vad jag sa, men jag tror jag sa ungefär "Du har ju lite dålig hygien och så, men det har väl alla ibland". Och då liksom höll hon med och verkade inte alls ta illa upp.

#7 Där har vi det.

Då var det ju indirekt ett personligt påhopp på henne inför gruppen och inte en allmän uppmaning till gruppen. Jag hade nog också blivit väldigt sårad om jag förstod att folk tycker jag har dålig hygien.

Det är väl hennes försvar att prata skit om dig. Men om du nu har ett såpass gott självförtroende så behöver du ju inte bry dig

#8 Men vi var helt själva i klassrummet så jag skämde ju ändå liksom inte ut henne :o

Ja jag har ju pratat med henne om det och det är ju typ "löst" eller vad man ska säga :)

Det finns nagra centrala problem med dessa "arliga personer"

1. De tal sallan kritik sjalva. Ofta ganska overkansliga t o m. Daremot blir de valdigt forvanade over att omgivningen reagerar nar de ar "uppriktiga".

2. Det funkar ofta sa att de haver ur sig nagot och sedan smiter ur situationen sa att den som fatt sannings-dosen far fixa oredan efterat sjalv, inklusive eventuell deppighet och problem med sjalvfortroendet. Ett bra exempel ar att man ser sin kompis partner med en annan pa stan och drar vissa slutsatser som man delger kompisen.

3. Manga saknar ett filter for det som ar viktigt och det som bara ar sarande eller direkt taktlost. Inser man att ett antal personer reagerar negativt sa bor man ha sjalvinsikt nog att sluta - det ar fel pa ens eget sociala filter.

4. Hjalper man andra manniskor genom att ge dem en portion av det man sjalv anser vara sanningen eller tillfredsstaller man bara sitt eget behov av att snacka?? Om man ser tillbaka pa de episoder som skett, kommer folk tillbaka, verkar det som om personerna man pratat med ar lyckligare? Vad ar syftet med att lamna en rad med sarade  eller forbannade manniskor efter sig? 

5. "Arligheten" handlar ofta om skitsaker. Om det atminstone handlade om nagot viktigt sasom varldssvalt, krig, miljoforstoring, mobbning, brott… sa kanske det ar vart det. Subjektiva sma-saker gor bara folk ledsna.

Det beror ju jättemycket på vad det gäller. Är man ute och shoppar tillsammans med nån vän och frågar om råd så är det ju bara bara om vännen kan vara ärlig. 
Däremot att kommentera kläder negativt som redan är köpta vore bara elakt. För man har ju inte på sig kläder man tycker är jättefula.

Sen att säga till någon att den har dålig hygien kan säkert såra en hel del. Nu vet jag inte vad dålig hygien räknades som i det där fallet, men vissa kämpar med sin hygien. Så det kan nog i många fall bara vara elakt. 

Eller något som hände mig när jag var yngre. Att jag fick höra att jag hade dålig hy. Som om jag inte visste det redan. 
Att då få höra det flera gånger förbättrar inte situationen eller självförtroendet.

Visst ska man vara ärlig, men det betyder inte att man ska säga allt man tänker och tycker.

Har också haft negativa erfarenheter av ärlighet in absurdum.

Min exman var fena på att säga väldigt sårande saker som en hyllning till sanningen, bara sanningen och intet annat än sanningen. Han försvarade sig med att han fått vara så diplomatisk i sin ungdom och nu var trött på det.

Inte förrän jag påpekade alla negativa konsekvenser hans obotliga ärlighet och sanningssägande förde med sig - ingen glad fru, uteblivna ömhetsbetygelser, inställda utflykter, resor, uteblivna dagliga stimulerande samtal - kort sagt, allt han uppskattade, förstod han att han var tvungen att hålla tyst ibland.

Bäst bet det när jag bemötte honom med ungefär samma metod, dvs. påpekade negativa saker i hans utseende och betedde mig allmänt otrevligt. Det var inte roligt att behöva göra så, men han var tjockskallig.

Ärlighet är viktigt men för att kunna interagera med människor och komma överens och fungera socialt, är det viktigt att även visa takt och hänsyn och tänka ut bra strategier för att meddela sådant som kan vara känsligt.

Haller med Bergspuman har.

Mitt ex ar en valdigt "arlig" manniska. Sa arlig att han papekar om han inte tycker om det jag har pa mig, om jag luktar lite svett efter jobbet, borde borsta tanderna, borde fixa haret osv osv osv osv.
Jag kan forsta att han att kanske tycker att det ar "arlighet" och att han sager det for att vara snall (fa mig att se battre ut, vara frasch osv), men ibland far man helt enkelt halla kaften!
Det ar HELT ONODIGT att saga allt man tanker. Aven om det ar sagt med goda avsikter sa kan det faktiskt vara valdigt sarande, speciellt om nagon papekar att man har dalig hygien!
Jag har problem med dalig andedrakt som jag skams enormt over - och varje snall liten pik, aven om den ar inlindad i "alskling, du vet att jag alskar dig, men vill du ha ett tuggummi?" ar enormt sarande! Jag VET att jag har problem med det, sa varje paminnelse gor att jag mar annu daligare over det.

Jag har ett måtto som lyder:

Man kan säga vad som helst till vem som helst, men inte hur som helst.

går lite O.T här men den här tråden gör mig så lessen

jag är precis som trådstartaren och jag kan verkligen inte ändra på mig jag är som jag är helt enkelt och det värsta är att jag inte kan småljuga vita lögner och så vidare för det syns och märks direkt

och jag tål att man är lika ärlig och rak tillbaka inga problem men vet med mig att jag kan nån gång ta illa upp innan jag tänker efter

bara o inse att vänskap inte är nåt för mig…..

#15 Visst kan man ändra på sig själv, det är ju den enda man kan ändra på , men det krävs att man verkligen vill det. Småljuga är vä inget att längta efter tt kunna kanske, men självklart kan man lära sig att inte vara ärlig på ett sätt som sårar andra.

Tycker #14 låter väldans klokt.

#16 Jag håller med. Jag tycker att det klassas som rent taktlöst när man hela tiden måste vara en "sanningsägare" oavsett….

Det som ar konstigt ar faktiskt att de som sager sig vara arliga och sanningsenliga klagar pa att folk bara blir sura och de kanner sig ledsna for det sjalva. Om man nu ar sa arlig som man sager sa skulle man ju dela ut fina komplimanger hela tiden ocksa. Det verkar ju inte som det hander i sa fall, om nu folk klagar och blir sura. Och om en kompis som nastan alltid ger mig komplimanger en gang sager att en viss troja inte klar mig sa skulle jag faktiskt inte bli sur.

Skarpning alltsa! NI ar inte sa arliga som ni tror. Da skulle ni ha en massa positiv feedback for all den gladjande arlighet och uppskattning ni sprider om kring er…det ar nog ganska klart att det ar just detta som saknas.

Håller med #18. Dom som hävdar att dom bara är ärliga kommer oftast med kritik. Det är högst sällan man får höra något bra.

Jag har en bekant som alltid ursäktar sig med att hon bara är ärlig när hon kommer med kritik. Oftast kan man bara skaka det av sig, men ibland är man kanske nere av någon anleding och då sårar "ärligheten". Det är högst sällan hon kan komma med en komplimang.

#19 Tror inte det finns en enda som 100% ärliga hela sina liv, alltid:)

Social kompetens är ngt man får öva på, de flesta är osäkra på ngt sätt men många överkommer det och lär sig hur man agerar runt andra människor. Att vara ärlig i alla väder är ju förödande för det sociala livet. En dröm som inte funkar oavsett om man kommit överens om det. Vissa kan man såklart säga precis allt till, men då krävs det en djup vänskap. De du haft den överenskomelsen med hade nog inte förväntat sig att höra saker de inte gillade.

En av mina bästa vänner och jag ryker ihop ibland, vi jobbar ihop och sliter en del på varandra då det är stressig. Då kan vi tillslut explodera på varandra och vara brutalt ärliga, sen är allt bra och vi säger förlåt för de dumheter vi gjort. Men, det krävs mycket innan man kommer dit, med de flesta iaf.

Skulle säga att en totalt ärlig människa är socialt inkompetent. Hamnar man i bråk ofta så får man nog fundera på sitt eget sätt. Har man inget snällt att säga kan man lika gärna vara tyst, tills rätt tillfälle kommer om det är ngt man behöver prata om.

Som med hygien, det är ju extremt känsligt och kan sägas på tusen fel sätt. Hade en nära vän till mig haft det problemet hade jag funderat länge och väl innan jag tog upp det. Det är inget man tar upp bara sådär. Kan på rak arm inte komma på ett riktigt bra sätt att ta det på utan att man kan ses som "överlägsen" och tyvärr otrevlig.

Ska man vara en bärare av sanning i alla lägen så ska man se till att man vet att den personen anser en vara så pass nära att det inte är ett slag mot vänskapen om saker som ofta kan vara pinsamma kommer ut.

#21 Jag håller med.

Tycker att trådskaparens första mening säger det mesta:

Jag bråkar väldigt ofta med folk, och det beror på att jag är ärlig!

Jag skulle nog säga att jag är en nästan alltid ärlig person. Jag har skitsvårt att ljuga och vill vekligen inte göra det. Så om någon frågar mig något så kommer jag svara ärligt och det kan nog såra ibland. Men jag försöker alltid att tänka innan jag svarar tex så var det en kompis som köpt en tröja och fråga vad jag tyckte och jag gillade den inte. Så jag svarade typ "Ja det är inte min stil av kläder men den passade bra på dig" eller som när en i klassen hade piercat naveln och hon sprang fram till mig och visa och jag tyckte verkligen inte att det var snygt, det passade inte henne och det var fult gjort. Så istället för att säga fint och ljuga så sa jag "Vad kul att du våga tillslut, gjorde det ont?"

Man vet ju hur mycket det kan såra när folk kommer fram och säger helt onödiga saker. Som när en i skolan kom fram till mig och sa men gud Linda vad mycket finnar du har fått nu? Ja ba aa tack för att du påpeka men trodde du inte att jag sett det redan eller? Så ondöiga kommentarer blir man så förbannade på.

#23 Den sortens ärlighet tror jag de flesta besitter som har en form av taktkänsla vilket jag tycker att TS verkar sakna.

Ärlighet är superbra. Men man får välja sina ord och tillfällen.

Om jag frågar om jag den här tröjan ser bra ut på mig och får till svar att "nej, du ser ful och fet ut i den" så blir jag nog lite ledsen. Säger personen istället att "nja, den passar dig inte riktig men testa den här" så är det en helt annan sak. Båda är ärliga svar men sagda på två helt olika sätt.

#23 Ja negativa kommentarer om någon utseende är så onödigt!

"Du har gått upp i vikt" Vaaa, det har jag inte märkt , tack för att du var vänlig och påpeka det ;)

#26 Ja jag brukar faktiskt svara ungefär på det sätttet tillbaks till folk som slänger ur sig dumma saker bara för att dom ska förstå att det var puckat sagt. Eller klassikern "har jag bett om din åsikt?" hehe

Ja det är en balansvåg. Det jag tycker är viktigt att prata om är saker som jag själv kan bli irriterad av att personen gör.

Tex om en person hela tiden kör över en eller vill ha något ut av en relation utan att ge själv osv, då är det bra att prata om det och då så tidigt som möjligt innan man blir irriterad.