Som tur är är det ju inte din pappa som ska vara tillsammans med honom. Det finns fler än ett par som inte gillar sina svärföräldrar :) de lyckas vara ihop ändå. Säg till din pappa på skarpen att du skulle uppskatta om han var trevlig mot din kille och att du inte vill höra fler nedsättande kommentarer om honom. Fortsätter han ändå så skit i att ta med killen hem. Tyvärr är många män ur våra föräldrars generation mindre bra fäder på många sätt.

_Du ska absolut inte känna att du ska göra slut p.g.a din pappas åsikter…
_Min pojkvän har i princip aldrig träffat min pappa även om vi har varit tsm i 7 månader, han har träffat min mamma ungefär 3 gånger och de pratar knappt, för det är hans eget val om han vill umgås och prata med mina föärldrar eller inte tycker jag, och jag vill inte tvinga honom till det heller. Anledningen till varför han helst undviker att umgås med min familj är för han inte förstår mina föräldrar när dom pratar p.g.a olika dialekter, brytningar och uttal + att vi talar för fort (min mamma är spansk och min pappa är göteborgare, medan han är från mellersta/mer åt norra Sverige) och han är inte direkt van vid olika dialekter osv. Dessutom är han för blyg och feg :) haha. Men det gör inte så mkt för mig eftersom jag inte bor med mina föräldrar och vi träffas så pass sällan att det inte spelar någon roll.

Mina föräldrar ogillar att min pojkvän inte är vegetarian (hela min familj är det) och dom vill isf att jag ska försöka få honom att sluta äta kött? Aldrig säger jag, det är hans kropp, han får trycka i sig vad han vill, inte ska jag väl behöva ändra på honom?
Det är min pojkvän och det ska inte dom lägga sig i.
Så jag säger bara att dom inte ska lägga sig i det. Punkt slut med det. :) Det är inte dom som ska bo med honom och ex. dela kök, eller kyssa honom osv. Utan det är jag, och så noga är jag inte. Så när jag ska träffa mina föräldrar, åker min kille aldrig med utan han stannar hemma (hans eget val).

När jag träffade min man så var det ingen som var särskilt glad men de hade åtminstone vett på att vara artiga när de träffade honom men det var ingen som gillade vårt förhållande.

Han var en bråkmakare och ganska ökänd och tatuerad (Detta är 30 år sedan) Dessutom så var han arbetslös så när vi flyttade ihop så var det jag som försörjde honom i början och det var inte populärt. Jag höll honom med bil också

Med tiden så fattade de vilken helt underbar man jag hade träffat och det fanns nog ingen som älskade sin svärson så mycket som min prydliga mamma.

Det är din kille och älskar du honom så stå på dig

Min mamma rent ut sagt hatade min sambo och letade rel hela tiden i 1,5 år innan hon släppte på sina dumheter och faktist började  bete sig med honom och senast idag så var dom bägge riktigt bra vänner och umgicks precis som att det vore konstigt om han inte var med mig.

Tiden kan göra mycket.

Förmodligen så behöver han tid att inse att du blir vuxen och självständig. Det tar ett tag att se att familjen förändras.

Min mamma är jättejobbig med min fästman.

Vi har en väldigt dålig relation, jag och min mamma så vi träffas inte särskilt ofta och pratar knappt i telefon, men de få gånger vi gör det så har hon alltid något att gnälla över ang. fästmannen.

Tex. Jag och min fästman är särbos. Av många olika anledningar har vi valt att inte bo ihop. Min mamma hon klagar och gnäller över att min fästman städar hemma hos sig och inte hos mig. Hon klagar över att han aldrig hjälper mig med något, att han aldrig gör något. Hon har flera gånger sagt vi borde flytta ihop för att spara pengar osv.

Det min mamma inte vet är att min fästman både städar, tvättar och diskar åt mig. Att han tröstar mig när jag är ledsen och gråter (vilket händer relativt ofta pga av min dåliga relation till min mor).

Min fästman har inga föräldrar, hans mamma dog när han var 5 år och hans pappa dog för ca. 2 år sedan. Detta vet min mamma om så jag tycker det är fruktansvärt, jag förstår inte hur hon har mage att klanka ner på honom!

Men vi försöker att inte ta åt oss  av hennes kommentarer, för det hon säger stämmer ju ändå inte. Hur vi väljer att leva våra liv angår ingen annan än oss.

Jag vet att det är svårt men försök i alla fall att inte ta åt dig av det din pappa säger till dig om din pojkvän.

Det är du som ska leva tillsammans med honom, inte din pappa.
Stå på dig!

Det är samma här. Min pappa försöker alltid hitta fel hos min pojkvän, men jag har sagt åt på skarpen, för jag tar åt mig när han säger nedlåtande kommentarer om pojkvännen, även om han själv inte fått veta om vad pappa sagt.

Är det svårt att ta en diskussion med din pappa öga mot öga så kan du ju alltid skriva ett brev till honom där du verkligen förklarar hur du känner. Ibland kan ett brev ge större intryck än att man ska diskutera det öga mot öga. Det kan vara lättare att verkligen öppna sig och det blir inte en diskussion vilken-som-helst. Det är nog också viktigt att inte låta för anklagande då han förmodligen bara vill vad som rä bäst för dig även om han inte inser att det faktiskt sårar dig istället.
Så försök att se det från hans sida men förklara varför hans sätt inte alls fungerar.