Fy fasiken vilken jobbig situation.

Detta är ju inget litet problem utan gigantiskt tycker jag. Stackars er.

Jag tror att din son måste ta tag i detta eller ni tillsammans och sätta er ner och förklara i sakliga ordalag att ni behöver mer egentid och ert egna liv.

Det kommer säkert "ta hus i helsike" med gråt och tandagnisslan men det får bli så. Hon har hängt upp hela sitt liv på er och framför allt sin son som verkar vara väldigt snäll. Hon kommer att spela på hans dåliga samvete och det är inte lätt att stå ut med men man måste.

Börja med att trappa ner besöken och res bort till Påsk. Bara ni två för att ni behöver det.

Det sättet hon visar kärlek på är ett egoistiskt sätt och hon försöker "köpa" er. Det är ohållbart.

Ni får helt enkelt stå ut med hennes gråt och tårar. Det är givetvis lättare sagt än gjort men stå på er och jag önskar er lycka till.

Håller med bumbleboo, ni/din sambo måste prata med henne. hon kommer säkert gråta och komma med anklagelser om att ni inte älskar er.

Men förklara sakligt hur ni mår och berätta att detta inte är en hållbar relation, om det ska fortsätta på detta sätt.

Om ni aldrig säger ärligt hur ni känner kan ni heller aldrig räkna med att hon ska förstå.

Hoppas det löser sig :)

Tråkigt det där, kan förstå att det varit riktigt jobbigt för er och även för henne också. Kanske om din sambo fortsatt egagera i henne i längden så kan hon sig annars inte att försöka egagera i sitt liv, kunna läka inombords och söka nya väg.

Det låter som om hon har ensamångest. Rädslan att kunna klara sig själv och göra saker på egen hand.

Ni kanske kan ta med henne till terapi även ni tillsammans i början och sen se om hon känner sig bra och kan tänka sig berätta själv för psykologen eller vilket som. Lite synd att hon "gav" upp för gruppterapi för det är flera som vet hur det är plus hon kanske får nya kontakter framöver…

Tycker också som ovanför att ni bör ha en pratstund med henne hur ni känner och har mått av hennes beteende.

Jag håller tummarna för er att det hela löser sig…

Men gud, sådär kan ni inte leva era liv.

Det finns bara ett sätt som kan få er att må bättre och det är att få din svärmor att förstå vad hon gör mot er.

Det man kan fråga henne är ju hur hennes relation till sin mor var. Hade hon velat umgås så mycket med sin mamma som ni gör med henne? Hade hon accepterat samma läge med sin egen mamma? Visst hade hon ju ändå älskat sin mor även om hon inte pratade med henne eller umgicks med henne så som ni gör med henne?

Det är nog väldigt viktigt att förklara att ni älskar henne och gärna ställer upp men att ni även har ett eget liv, ett förhållande mellan 2 människor, och fritid som inte alltid måste vara uppbokat. Tror hon med egna ögon skulle behöva se hur er vardag ser ut eller att ni skriver ned allt ni gör varje vecka. Hur lite kvalitetstid ni spenderar med varandra, hur mycket tid som går åt till henne och hur fullt det är i eran vardag. Skriv även upp hur era sovtider ser ut. Om din man har svårt att sova och känner sig stressad- när ska han koppla av om han inte kan göra det under natten?

Säg att ni följer med henne och handlar en gång i veckan om hon går på någon aktivitet eller träffar andra människor i gengäld minst en gång i veckan. Det är ju inte bara för eran skull utan även för hennes skull.
Är hon intresserad av djur? Där kan ju finnas en hel del saker som kan sysselsätta en person med intresse. Hjälpa till på ett katthem, börja rida "vuxen-ridning", ta ut grannens hund på promenader..
Det är inte kul att hjälpa någon och att hälsa på någon som hela tiden tar för givet att det är så. Man vill göra det för att man vill inte för att man måste!

I vilket fall som helst så måste hon få veta exakt vad hon gör mot er och med erat förhållande. Hon kommer bli ledsen, men det går inte att undvika. Det är ju antingen hon eller er.

Oj så jobbigt, och helt oacceptabelt. Inte hållbart.

Hade hon varit 98 kanske man hade kunnat slippa ta tag i problemet, men nu är ni så illa tvungna, även om det känns jobbigt.  Så länge ni ställer upp och fyller "hela hennes tomrum" behöver hon inte heller göra något åt sin sociala isolation, så på sätt o vis deltar ni just nu i att konservera ett mönster som inte är hållbart, det måste ni sluta göra.

Ni behöver förklara för henne att ni behöver göra saker på egen hand och att det inte har minsta att göra med hur mycket ni faktiskt tycker om henne.  Säga att nu har det gått tillräckligt lång tid efter hennes mans död där ni har fylld upp mycket av det tomrum som uppstod, men nu är det dags för henne att gå vidare och inte hänga upp lika mycket av sitt liv på er, för det funkar inte för er.

Jag tycker ni verkar vara mycket tålmodiga. Jag skulle inte själv fixat det så länge utan "smitit", flyttat.

Jag blir extra berörd av denna tråden eftersom jag själv har "bara" en älskad son som är 26.

Jag är livrädd för att lägga mig i hans liv förmycket. Vi har en tät relation men den är ömsesidig och otvungen. Vi har t.ex inte firat jul tillsamman ett par gånger då han har varit med kompisar.

Vi träffas ju så ofta ändå.

Jag skulle aldrig tränga mig på. Han har sitt liv och jag tar till vara på tillfällena han kommer hem och vill träffas men jag skulle aldrig kräva något. Han har även varit sambo i ett par år och då tog jag extra hänsyn. Vill ju inte verka påflugen inför svärdottern

Din svärmors kärlek känns egoistisk och oäkta.

Jag kan tycka att man firar högtiderna med sin familj och nära släkt som sitter ensamma annars. Att vara ensam på högtider är extra hårt.

Men att hon i princip kräver att få följa med er på aktiviteter är löjligt. Hon vet ju dessutom att hon gör fel och försöker släta över med pengar. Inte ok.

Kom på att mn bror var med om väldigt liknande med sin svärfar. Svärmorn dog plötsligt i cancer alldels för ung och svärfadersn är mycket nära sin dotter och med på allt.  Dessutom bodde dom på promenadavstånd, så han dök upp mer eller mindre varje kväll på middag och dom tycker verkligen om honom men det blv för mycket.  Det pågick i flera år men sen har dom dels pratat med honom dels har han börjat (efter pensionsåldern!) läsa på universitetet och har fått mer eget liv. Han är mycket social egentligen, men hade i alla år med sin fru varit van att hon så till att det blev sociala aktiviteter, det var alltid hon som bjöd hem folk mm.  Inte så konstigt att det det kanske kan ta ett tag och inte vara alldeles enkelt att hitta ett fungerande liv utan sin livskamrat m man varit mycket "osjälvständig" i relationen.   Eftermin bror + fru fick barn fick svärfadern en ny roll där han plötsligt blev en stor hjälp och då blev det också en bättre balans.