Snälla hjälp! Jag känner mig så ledsen! Långt.....
För ca. 1,5 år sedan blev jag tillsammans med min nuvarande sambo. Vi hade träffats tidigare då hans två barn red på den ridskola där jag var instruktör. Dock enbart korta samtal ang. barnen och ridningen. Förr förra sommaren lånade han ut mark där jag skulle ha mina hästar på bete. I slutet av sommaren frågade han om han fick lov att bjuda med mig ut på bio. Han hade ganska nyligen separerat med sitt ex, men jag tänkte inte så mycket på det. Vad ska man göra när hjärtat tänker istället för hjärnan….
När vi hade varit ute ett par gånger fick hans ena syster reda på att vi träffades. Hon blev helt hysterisk och ringde genast till hans ex och far. Reaktionen där var exakt den samma. Det hela mynnade ut i en väldigt udda tid då jag fick gömma min bil när jag var och hälsade på och sov över hos honom. Var vi ute höll vi oss till ställen där vi kunde känna oss säkra på att någon i hans släkt inte höll till osv. Det var en väldigt olustig känsla att behöva gömma sig pga. hans släkt. Men oavsett detta var det en fin tid för oss. Min sambo var väldigt kärleksfull och omtänksam, vi gick ut dom helgerna då han inte hade barnen. Gick på långa promenader och pratade om allt och ingenting. Han berättade att han ville resa och prova på nya saker och umgås med vänner. Efter ett tag hälsade jag på någon kväll ibland när barnen var hos honom och hittade på roliga saker tillsammans. Detta togs dock inte emot med öppna armar av hans släkt som menade att det var skadligt för barnen att umgås med mig. Efter drygt ett halvår flyttade jag in och barnen verkade bara tycka att det var roligt. I och med att jag har både hundar och hästar hade vi alltid något att prata om. Allt eftersom tiden gick hade vi barnen mer och mer. Varje lov, samt varje högtid. I sommras var dom hos oss mesta delen av sommarlovet, och även när dom skulle vara hos sin mamma spenderade dom mesta tiden med oss. Efter sommaren började vi ha dom varannan vecka.
Men nu känner jag mig bara så trött och ledsen. Även efter all den tid som gått är jag fortfarande inte accepterad av hans släkt. Hans far och lilla syster tittar inte änns på mig om vi skulle råka möta varandra. Jag har försökt att heja men får inget gensvar alls. Jag är aldrig med bjuden på några kalas eller högtider, och när min sambo pratar med dom är det som att jag inte finns. Jag är ingen….. Detta är något som jag nu har förstått aldrig kommer att ändras. Min sambo accepterar deras beteénde och skiter fullkomligt i hur mycket det sårar mig. Han har även förändrats dramatiskt i sitt sätt emot mig hemma. Han vill aldrig göra något tillsammans och vill inte gå med när min släkt hittar på något. Han har alltid undanflykter. När jag frågar om han skulle kunna tänka sig att resa någonstans med mig får jag svaret att han inte har råd. Och att vi alltid kan ta barnen med oss och åka upp till hans pappas fjällstuga ditt dom är bjudna. Problemet är bara att jag ingår inte i inbjudningen och det vet han. Han vill aldrig bjuda hem några vänner och vi går inte ut nu mera. Sedan mitten av juli förra året bor vi i en stuga på två rum och kök. Detta medför att jag varannan vecka får spändera nätterna på soffan i vardagsrummet medans han och barnen sover i sängen…… I julas firade jag ensam tillsammans med min släkt då han och barnen var bjudna till hans far. Där var även hans ex. Detta tyckte dock inte min sambo var konstigt alls. Nu har jag varit sjuk i nästan fyra veckor. Det började med en rejäl infektion som sedan övergick i herpes i underlivet. det har varit en väldigt jobbig och smärtsam situation för mig, men han har valt att skratta bort det hela. Förra fredagen valde jag att åka till min mamma och sova där då det var dags för barnen att komma och jag kände att jag bara inte orkade. Nu har barnen åkt till sin mamma igen men jag har fortfarande inte åkt tillbaka. Jag känner mig så trött. Jag vet inte vad jag vill längre. Är det värt att sattsa på ett förhållande som man innerst inne vet inte kommer fungera? För det är så det känns i hjärtat just nu. Magin är borta och med den det mesta av kärleken. Men jag kan ändå inte låta bli att gråta och känna skuld då han tror att jag ska komma tillbaka. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte mer nu……
För hans släkt och ex kommer jag alltid att vara den där jävla subban som inte finns och heter Ingen. Och som det verkar kommer min sambo låta det vara så.
Stackare! Vilken hemsk siuation! Hur kan de göra så och på vilka grunder behandlar de dig så? Vad har de fått för sig, att du ska vara en dålig människa? De kan väl knappast ha kännt dig innan?
Kan detta bero på att de var väldigt fästa vid hans ex eller att de är rädda för att släppa in en ny person i sina liv?
Känner du att det inte är rätt att försöka hålla kvar i situationen så tycker jag att du ska dra dig där ifrån för gott…och ha inte dåligt samvete för sambon för han har gjort dig illa också!
Kram
Med Vänliga hälsningar
Myra Dessjack Medarbetare på Reptiler
Nä, dom kände inte mig sedan innan. jag har aldrig träffat någon i hans släkt tidigare. Hans lillasyster hade tydligen berättat för deras far att vi hade varit tillsammans jätte länge, och börjat träffas långt innan han och hans ex gått ifrån varandra. Detta är dock inte sant! Men hon grundade detta på att jag varit ridinstruktör för barnen…. Det räckte tydligen.
Hans ex var inte direkt populär innan men efteråt har hon höjts upp till ett helgon. Stackars stackars henne. Alldeles ensam i hela visa världen och kan tydligen inte klara någonting själv. Det är dessutom ingen som har berättat för min sambos farmor att han och exet har gått isär. Hon skulle tydligen bli så ledsen att hon dog om hon fick veta….. Detta har min sambo gått med på. Möter vi någon i affären eller liknande presenterar han mig aldrig heller. Det känns som att jag är något han har i smyg och som han skäms för lite grann. Den perfekta familjen var inte så perfekt ändå.
Så gott som alla i släkten vet även att vi bor tillsammans. Detta medför ju naturligtvis att jag umgås med barnen, hjälper dom med läxan och är med dom i stallet. Alla vet detta. Men ingen nämner mitt namn. Barnen kan inte säga till sin mamma eller farfar att dom varit med mig någonstans för då blir dom arga.
Jag har försökt förklara hur jag känner för min sambo, men han verkar helt oförstående.
En kväll sa han även någonting som sårade mig väldigt mycket. "Hade jag vetat att det skulle bli såhär hade jag väntat några år innan jag gick ifrån *****" Han menade då att det var jobbigt för hans barn att deras mamma var så arg på honom osv. Men med det sa han ju även att det kunde kvitta att träffa mig….. eller. Att jag inte var värd att kämpa för.
Lämna honom! Det kommer inte leda någon vart. Okej, förstår om släkten ogillar dig, men att ens sambo inte går emot, eller säger ifrån så är det något som är riktigt fel! 
Lat är ett så hårt ord. Kan vi inte kalla det motivationshandikappad?
Skrattar sämst som skrattar sist, för han har inte förstått skämtet
Så ovärdigt! Att inte bli sedd, accepterat, respekterat. Det har alla rätt till, du med, du är bättre värd! Att bli mer eller mindre skrattat åt när man är sjuk är ju fullständigt fult bara, uselt!
Acceptera inte att bli så behandlat! Flytta inte tillbaka till honom. Om han verkligen älskar dig och vill leva ihop med dig då får han visa det på en rad olika sätt, dels genom att tydligt informera hela sin släkt om att nu ar du altså hans nya kvinna och om inte du bjuds med på saker kommer inte han heller, genom att ni har ett hem som funkar så att inte en av de som bor där ska behöva ligga på soffan i sit eget hem, mm mm.
Tack för ert stöd och era svar.
Jag känner ju innerst inne att det inte är ett hälsosamt förhållande, och att det borde varit över för länge sedan, i och med att jag märkt att inget blivit till det bättre. Men jag erkänner att jag inte är någon speciellt stark människa. Mitt självförtroende är väll inte på topp och har knappast förbättrats av detta.
Jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur vi hade det den första tiden. Han tog mig verkligen med storm och jag har nog aldrig varit så lycklig tidigare. Även med allt strul som låg i bakgrunden. Men det är verkligen som dag och natt. Jag förstår inte. Även nu kan det svänga väldigt. Vissa dagar är han jätte mysig och bjuder på mat, masserar ryggen och myser i soffan (det är dock ganska så sällan), medans han för det mesta är ute och grejar med traktorn, sitter inne hos grannen och pratar med honom, eller är och passar barnen i deras gamla hus på kvällarna. När han väl kommer hem sätter han sig på andra sidan soffan och tittar på tv. Han bjuder aldrig på en kram om jag inte tar initiativet. När vi haft sex och "han är färdig" är det som om jag inte finns längre. Han kan bara säga att nu går jag och lägger mig, eller så sätter han sig återigen för sig själv och tittar på tv. Det första halvåret var han väldigt flitig med att säga att han älskar mig osv. Nu säger han det aldrig. Sist jag sa det till honom svarade han "detsamma". Det gjorde mig väldigt ledsen. För mig är inte det samma sak som att säga själva meningen.
Jag vet att jag inte borde gråta. Jag hör ju själv mina tankar och ord. Alla jag pratat med har sagt att jag inte ska ta all den skit som förhållandet faktiskt medför. Men det är en sak att veta det och en annan att handla efter det.
Han kommer inte att ändra sig, och inte hans familj heller. Du har hela hans beteendemönster klart för dig. I det här förhållandet kommer du inte att få det du behöver, nämligen kärlek, accepterande för den du är, vänlighet, värme och förståelse.
Det är det minsta man kan begära, att man ska respekteras för den man är och slippa jämförelser med en annan person som man inte ens känner.
Jag förstår ärligt talat inte varför du finner dig i det där, om det inte är så att du någonstans har för dåligt självförtroende för att tycka att du är värd bättre.
Har någon eller några, tidigare i ditt liv, gjort just så här - osynliggjort dig?
Antingen lever du med det här och accepterar det, för då kanske det gör mindre ont, och ser till att göra saker DU mår bra av, ordnar för dig själv helt enkelt, eller så bryter du upp.
Varför är det så svårt att bryta upp? Har du ingenstans att ta vägen? Jobb, pengar - vad hindrar dig?
Nej, jag känner inte att jag har någonstans att ta vägen. Jag har en bra familj som stöttar mig och en mamma som mer än gärna låter mig bo hos henne. Men jag är 25 år och det är väll inte riktigt till mamma jag vill flytta tillbaka. Men nu bor jag där tillfälligt. Jag har precis lyckats få ett jobb där det verkar som om jag kan få en del fast jobb. Dock inte 100%. Lönen är väll kanske int den allra bästa heller då det handlar om städ. Jag letar efter en lägenhet att hyra men med min inkomst känns det svårt att få det att gå ihop ekonomiskt. Jag kan dessutom inte flytta speciellt långt härifrån då jag har en häst uppstallad här ute. Gratis för tillfället som tur är. Har ringt runt till några vänner idag och frågat om dom vet något som är ledigt men bara fått en ev möjlighet. Där skulle varmhyran ligga på 5000 kr i månaden. Vet inte om det blir möjligt. Får räkna på det. Hade jag haft en egen lägenhet att gå till hade jag antagligen flyttat för länge sedan.
Men ja. Jag har ett ganska trassligt förflutet med mycket dåligt självförtroende. Mobbning, utfrysning osv. Så även det spelar in i situationen. Jag är ganska van vid att vara den som ingen ser eller vill vara med.
Starta ny diskussion