Ville "skriva av mig" ..Är särbo. Vi har haft ett jojo-förhållande. År 2006/07 träffades vi på gamla dagar (haft en ungdomsförälskelse tills) Vi var ihop, blev isär, blev ihop, flyttade ihop o bodde tills i 1 år. Det funkade inte pga att han var för kontrollerande, "precis" i många praktiska saker.. allt rörde sig bara om bagatellsaker. Jag tog steget år 2008 och flyttade till egen lägenhet. Vi var ifrån 1/2 år cirka. Han hörde av sig då o då.. Jag kände ingenting för honom under den tiden.

Våren 2010 och den sommaren började vi träffas mer o mer, kändes bra, på den vägen är det och vi träffas och sover tillsammans mest helger.  Mina känslor väcktes till liv.. 

Vi har haft svårt att kommunicera öppet med varande i känsliga saker. Jag tycker att han är lite "svår". Igår lör var jag o dottern och shoppa i grannstaden. Han ville göra nåt o åkte till IKEA .. Idag sön ville han att vi skulle göra nå tills, han liksom förväntade sig det. Undra om jag ville hänga med på auktion (hans intresse), men jag var inte ssk förtjust i att följa med, varit där många gånger ..ville hem o göra mina sysslor..Han tycker att jag inte jämnt behöver va så präktig utan kunna "lämna" sånt ngr timmar.. Jag har lite inre konflikter ibland vad jag vill o inte vill i mångt o mycket. Hans sätt att reagera när han märker att jag "offrar" mig för honom o inte gör det för att jag vill.. är ganska kraftig och han gör stor sak av det, tycker jag. Får en klump i magen.. Så har det alltid varit när han tycker, upplever nåt som inte känns bra för honom från min sida. Det blir väldigt allvarsamt och jág får alltid dåligt samvete och därmed "dras jag känslomässigt ifrån honom". Ett ex som han förut kunde reagera väldigt starkt emot var om jag kom 10 min för sent till middagen. Du blev han väldigt sur, irriterad, arg o det blev dålig stämning. Han har den inställningen att lagar han maten o har sagt en tid så vill han att man håller den. Givetvis håller jag tider i allt för det mesta, men man är ju inte mer än människa och ibland blir man lite sen av naturliga orsaker..

Han har fortfarande "sina saker för sig" reagerar över saker som jag gör el inte gör.. Sådant tär på mig och jag tänker ska det nånsin bli bättre och enklare mellan oss. Vi har verkligen pratat om "saker o ting" som vi upplever har fungerat dåligt och jag trodde att det här skulle gå bra, men jag tvivlar nu ibland.. Jag blev kvävd under vår sambo-tid. Han var missnöjd över att jag träffade väninnor ibland, att jag tvättade o hängde hans tvätt på fel sätt, m m.  Visserligen har han ändrat sig och blivit bättre men jag tvivlar att ränderna ändå går ur..

En sak är säker att jag flyttar inte ihop med honom i första taget iaf..förmodligen aldrig. Särbo är det enda som jag sträcker mig till.

Visst har jag oxå mina sidor som han också retar sig på. Men om man känner en klump i magen ibland o att man inte kan kommunicera, han har stort bekräftelsebehov… Är jag minsta frånvarande så är han "på" "vad tänker du på? "Älskar du mig"? …Det är kvävande..

Ja, jag stannar här, det blev långt det här. Om det finns nån som har några reflexioner på detta, så skriv gärna. Jag kanske behöver lite "bollplanksprat"

Okkrip56