Det är ju tydligt att ni har olika temperament och förhållningssätt till pengar/arbete. Människor är olika, så är det. Jag kan å ena sidan förstå dina känslor, det blir ju en rejäl krock mot dina värderingar.  Jag är dessutom som dig "luthersk" som mit ex kallade mig, dvs jag hade sommarjobb varje sommarlov från jag var 12 (!), stiger tidigt upp på mornarna, fått bra betyg, tog min universitetsutbilnding på normerat tid, inga studieskuldor mm.

Men…  därifrån och till att kräva att nån annan ska vara likadan, det tycker jag inte är rimligt, och kanske inte bra heller.  Mit ex som kallade mig luthersk kunde gsitta o läsa morgontidningen i 3 timmar med kaffe o smörgåsar, ingen utbildning, väääldigt lite ambitioner… men… istället för att titta på det som (möjligen) är sämre än hos dig, titta på helheten istället?  Han kanske har andra saker han är bättre på än dig, som kompenserar/väger upp? Du älskar honom för den han är eller?  Kanske har han ett lugn som är nyttigt för dig som flyger o far?

Att kräva att han ska göra sig av med studieskulderna låter väldigt hårt, väääldigt många har kvar dessa i 20 år…..

Tack så mycket för ditt svar! :) Hur hanterade du din situation? Var det du som fick försörja er båda eller hur funkade det? Tjatade du på honom lr var du mer förstående?

Det är sant att jag inte kan kräva att han ska vara som jag. Han har många andra fina sidor och han står ut med sidor hos mig som är mindre bra. Så jag borde väl kunna stå ut med honom också ;) Det är väl bara det att om vi flyttar ihop osv, så kmr det väl kännas lite surt att behöva lägga mina hårt ihoparbetade pengar på någon som legat och slöat i flera år i tron om att "allt löser sig"… Jag är inte snål, utan det handlar nog snarare om rättvisa. Att jag tycker det känns lite orättvist helt enkelt…

I mitt förhållande - Där jag är den arbetslösa, och har en minimal inkomst, som inte ens kommit igång ännu.

Jag är sambo, och vi har gjort så att jag sköter huset.
Diskar, tvättar, städar, fixar djuren.. När jag kan betala mer, så delar vi mer på de sysslorna..

Det är ett sätt att göra det lite mer "jämt".
Nu jobbade, och pluggade tydligen din kille också, men ni pratar om ett år.. Hur vet du att situationen ser ut då, som nu?

Annars finns det en enkel lösning - Flytta inte ihop?

Nej det är sant, allt kan ju ändras och i framtiden kanske han tjänar storkovan, vad vet jag… ;) Men i nuläget är han "flera år efter" och även om vi väntar ett år innan vi flyttar ihop så kommer det fortfarande vara så att det blir jag som får betala det mesta.

Just nu är han som sagt aktiv och jobbar o pluggar, så just det kan jag inte klaga på. Men det e väl mkt hans förflutna, att han varit så lat och oföretagsam, som stör mig. Jag hade nog haft lättare att försörja honom om han från början visat lite mer kämparglöd och driv i sig och visat att han faktiskt försökt. Nu känns det snarare lite orättvist att jag ska försörja honom.

Samtidigt får jag så mkt skuldkänslor av att tänka på det här sättet. Han är ju världens finaste och pengar ska väl egentligen inte betyda något. Därför känns det så "tabu" att prata om det här. Men jag kan inte förneka att det är ett problem för mig…

"2 Nej jag tjatade inte och jag kände snarare nån sorts stolthet över att jag tjänade mer och kunde bidra till det gemensamma med mer pengar. Han bidrog till det gemensamma med det han hade att ge. T.ex. var han mer hemma med småbarn än jag, hade mycket mer tålamod med dom och med att "inte få nånting gjort" än jag. Om jag hade känd att han vill utnyttja mig var det nåt helt annat, men så var inte alls fallet utan vi ville ett gemensamt bo-ihop-projekt. För mig känns det rätt att man hjälps åt och bidrar med det man har och kan om man vill ha ett gemensamt liv.  Med din logik så funkar det ju bara att leva ihop med nån som tjänar precis lika? eller?

Hmm…det låter som om ni har olika förhållningssätt till pengar och ekonomi. Han verkar tycka att allt är ok så länge hans ekonomi går runt, medan du känner större press eller förväntan på dig själv vad det gäller att tjäna pengar? Stämmer det? Jag bara gissar… Är pengar mer viktigt för dig än vad du upplever att det är för honom?

Som student gör man en investering för framtiden och vet att man kommer tillbringa många år som en fattig kyrkråtta innan studierna är färdiga. Det är en tillväxtfas på sparlåga. För några få är det ett sätt att, av rädsla eller osäkerhet, skjuta upp "vuxenlivet".  Har han/ni något fast slutdatum när han kommer att vara klar med sina studier, eller är det bara diffust?  Upplever du att han inte är målinriktad utan bara "flummar runt" som student? Det låter lite så på det du beskriver… Har ni pratat om framtiden? Vad ni vill och förväntar ni  er? Kanske har ni olika mål eller förväntningar?

Det blev många frågor här istället för svar…fundera gärna och svara! :-)

Pyromanen: Egentligen bryr jag mig inte om vem som tjänar mest, det känns inte så relevant. Jag menar, en städerska tjänar kanske en tredjedel av vad en IT-tekniker tjänar men sliter kanske dubbelt så mkt. Så VAD man tjänar spelar inte jättestor roll - det jag bryr mig om är att det ska vara rättvist. Att båda jobbar ungefär lika mkt och kämpar lika mkt för vårt gemensamma liv. Och därför stör jag mig på att han i flera års tid har "slöat" i min mening, inte ens försökt få jobb, vilket gör det svårare för mig att vara generös gentemot honom. Dock håller jag med om att man får försöka se det som ett gemensamt projekt om man vill bo ihop och jag antar att jag måste släppa de här tankarna. Men det känns bara så sjukt svårt!

Ytterligare en fråga Hannah…:-) har ni diskuterat detta? Har du talat om för honom hur du känner? I så fall, vad var hans svar?

Freudiana: Tack för svar :) Egentligen tror jag att han tycker det är lika viktigt som jag med bra ekonomi, för han pratar ofta om hur bra han vill ha det i framtiden, åka på semester, gå ned i arbetstid, ha ett fint hus osv. Och jag vet att han har mål och tänker sig få ett bra jobb osv. Det handlar nog snarare om han är lite (eller mycket) segstartad och tidigare haft en liten omoget inställning, ungefär som om det löser sig av sig självt. Ungefär som om han skulle få drömjobbet utan att ha avverkat några skitkneg först… Sen har han ju varit väldigt lat tidigare också, typ tänkt att "det där tar vi itu med längre fram" eftersom han hellre har legat hemma och sovit. Sånt där har ju bara retat gallfeber på mig helt enkelt. Nu har han ju som sagt skärpt till sig och är faktiskt riktigt aktiv, men som du förstår ligger han "flera år efter" och har knappast något fett bankkonto…

Han är klar med utbildningen om ett år, och även om utbildningen kanske inte är det roligaste han varit med om så verkar han ändå ganska målinriktad på att han ska bli klar och sen ska han ha jobb. Så nej, jag upplever inte att han flummar runt. Jag tror vi har liknande förväntningar och tankar om framtiden, vi har pratat hyfsat mkt om det. Så båda vill väl flytta ihop om ett eller två år kanske… men det som tar emot för min del är just den där känslan av orättvisa. Att jag alltid jobbat hårt på att ha en bra ekonomi och så "måste" jag försörja någon som legat på latsidan. Det känns fel. Hade han visat lite kämparglöd tidigare så hade det känts lättare att vara generös mot honom, men i själva verket har han ju knappt orkat anstränga sig. Nu har han ju som sagt skärpt till sig, men trots det kommer det ju vara mina pengar vi får leva på om vi skulle flytta ihop närmaste tiden.

Usch vad jobbigt detta är. Jag är inte snål, utan är tvärtom väldigt generös mot honom, bjudit honom på en resa bl.a. för jag vet att han inte skulle ha råd själv, osv… Men ändå, i ett större perspektiv när det gäller att gifta sig och dela hela min ekonomi med honom - för mig känns det ibland nästan otänkbart. Tänker jag fel?

Freudiana: Jo vi har pratat om detta och jag har sagt hur jag känner. Väldigt ofta dessutom. Men oftast håller jag det för mig själv, eftersom jag inte vill vara hans tjatmorsa. Dessutom vet han redan vad jag tycker, så det finns liksom inte så mkt mer att säga…

Han förstår mig, men samtidigt ser han inte detta som ett problem. Han menar att även om vi bor ihop så kommer vi ju fortfarande ha vår egen privata ekonomi. Jag menar däremot att det ändå kommer bli ett problem, då det begränsar vad vi kan köpa och vad vi kan göra och dessutom kan vi väl inte ha delad ekonomi resten av vårt liv? Allt detta med olika ekonomi blir så påtagligt om vi skulle flytta ihop.

Ibland tänker jag lite att det är klart att han inte ser detta som ett problem eftersom han har allt att vinna på det, medan jag förlorar, och att om jag var honom hade jag väl tyckt att det vore toppen. Men det är väl helt fel att tänka så, jag borde väl tänka att vi är ett team…

Jag sa en gång att jag vägrar flytta ihop förrän han har utbildat sig färdigt, fått ett jobb och betalat tillbaka sina studieskulder, men det kanske är att överdriva? Men jag ville visa att jag menar allvar…

Ok, förstår att det mer är rättvisa i "arbetsinsats" inte rättvisa i kronor du önskar.  Eftesom jag inte känner nån av er så kanske följande inte alls ärrelevant för er, men för mig har det varit det.  Vem var det av mig och mitt ex som åkte på utbränthet?  Förmågan att kunna ta det lugnt trots att samhällstempot är högt kan vara en värdefull talang år 2011. (nu menar jag självklart inte att man är så trög att man inte tjäner pengar så man kan betala sina räkningar eller sover hela dan fast tvättkorgen är full så man inte har rent att ta på sig).

Mitt "lata" ex läste en massa och hade kläm på ny rolig musik som hade kommit.. sånt jag helt skulle ha missat om inte han fört ind den i våran tilvaro.  Sen fikade han jämt o ständigt, så när vi bode ihop blev det ju fika för mig också…  vilket innebär trevligt umgänge och att jag lugna mig lite vilket är nyttigt för mig.

Pyromanen: Jo min kille är likadan. Han är alltid lugn trots att det stormar runt omkring honom och jag håller med dig om att det är en värdefull egenskap. Och han är en sån person som jag mår bra av att ha i mitt liv, för jag får alltid perspektiv när jag är med honom och har nog mkt att lära av honom. Han är rent allmänt väldigt stabil och trygg och mår bra i sig själv, ngt som jag också tycker är viktigt hos min partner.

Så jag antar att jag får försöka se det som att vi ger och tar när det gäller olika saker. Han kan för tillfället inte bidra med så mkt pengar, men han kan bidra med annat… Det är nog omöjligt att mäta hur rättvist eller orättvist allt är, för allt är olika, alla är olika, och allt kan hända, men i det stora hela kanske det jämnar ut sig någorlunda?

Det lät väl klämkäckt? ;) Tyvärr har jag väl lite svårt att leva efter detta… Det är väl inget större problem i nuläget när vi inte bor ihop, men tänk längre fram när vi vill gifta oss osv… tänk att dela hela sin ekonomi med honom? Hjälp… Varför ska detta vara så svårt egentligen? :O

Kanske handlar en hel del om grundläggande värderingar. Du kanske har uppfostrats til att man ska vara duktig och prestera? fått beröm för bra betyg o sånt? Andra uppfostras till att bara man är snäll o go så är det bra.  Sånt är nog inte helt lätt att ändra på, men om man börjar se och förstå hur det hänger ihop kanske det blir lite lättare.

måste man verkligen dela ekonomi då? jag och min sambo har inte gemensam ekonomi förutom vårt matkonto. förutom det har vi helt egen ekonomi. jag tycker det är så himla skönt att slippa gemensam ekonomi och istället kunna förvalta mina pengar som jag själv behagar. vi har bland annat väldigt olika syn på sparanden. jag är en strukturerad sparare, som har flera konton för olika saker där jag lägger undan. han sparar i klump. han tycker mitt sätt är rörigt, jag tycker hans är oseriöst och det skulle vara heltomöjligt att mötas i gemensam ekonomi. ibland undrar jag om inte det här med gemensam ekonomi är lite överskattat. man ska ha det om man bor ihop, men i verkligheten tror jag inte alltid att det funkar :P

ska vi köpa något stort, som nu ett matsalsbord till vardagsrummet, så splittar vi kostnaden ändå och tar från respektive sparkonto.

om du vill leva med honom, men inte med hans ekonomi, varför krångla till det? ha varsina konton till att börja med. vill ni blanda ihop det senare så visst, men om tankarna om gemensam ekonomi är det som gör dig tveksam på om ni vill flytta ihop, lägg ner den tanken så länge. har man olika syn på sparande och ekonomi tror jag inte man ska blanda sina pengar, det blir bara tråkigheter.

Ja jag tycker absolut att du överreagerar ;) Ex att begära att han ska betala tillbaka sina studieskulder… de dras man med i 25 år efter man slutat plugga, de flesta som pluggat har dem med sig många många år… det går ju dessutom att lösa då ni flyttar ihop genom att du lägger mer i insats och därmed äger större del och får lite lägre kostnader. Han har sin inkomst att göra som han vill med och kanske betala lite mer i ränta.

Jag är sambo, arbetslös och går en vuxen utbildning på komvux. Jag gick ut gymnasiet utan att veta vad jag ville syssla med i framtiden, jag har inte slöat utan jag har funderat en massa. Jag har jobbat korta stunder men mesta dels varit arbetslös. När vi flyttade ihop så gjorde jag klart för honom att det var så här mycket jag hade att röra sig med. Jag betalar hälften av alla räkningar, som hyra, el osv. Men betalar dock inte för maten.

Din kille kanske inte alls har slöat som du ser det, han kanske inte visste vad han ville syssla med och har därför skjutit upp det för länge, vilket är lätt hänt, medans du kanske redan visste efter gymnasiet vad du ville syssla med och har också full följt det.

Studielån och studieskulder får du nog räkna med att leva med och livet kommer inte alltid att se ut som det gör just nu för er. Flyttar ni ihop och kommer överens att du står för maten och delar på resten så kanske det jämnar ut sig någongång. Du kanske blir arbetslös en längre tid och då kan det vara bra att veta att ni faktiskt klarat er förut. Ser man allt i pengar och ser rättvisa i allting i ett förhållande kommer det nog funka knackigt. Gör upp en plan, ta hans inkomst och utgifter och se hur mycket som blir kvar, gör samma sak med din och fråga er om ni är villiga att leva på det ni får kvar. Kommer ni fram till att det faktiskt funkar så flytta ihop, tycker ni inte det låt saken vila.

Men som sagt du kanske blir arbetslös någongång, ska han då betala för allting eller flyttar du ut då, för att det ska vara rättvist? Livet ändras och går upp och ner för oss alla och din situation ekonomiskt kanske inte ser ut som den gör i dag tills du går i pension, hans kommer definitivt ändras. Par får samarbeta, gör man inte det så funkar det inte.

Alla är heller inte begåvade och vet precis att de vill bli ekonom när man är 15 år och sätter planen i verket. Vissa behöver tid, som mig tex. vet inte hur många jobb jag har funderat på men tvekat. Jag slöar inte för det. Nu pluggar jag till CNC- operatör och vi får se om det är något som kommer att passa mig. Annars får jag helt enkelt göra något annat.

Din pojkvän vill ändra sig, ta det som ett gott tecken istället för att klaga på att han slöar. Han har ju visat för dig att han kämpar och att han inte slöar. Ge killen en chans för guds skull.

#16 bra poänger!