Jag är lite som dig, de gånger jag skriver dagbok är det för att jag är arg, eller för känslosam, jag behöver få ur mig eländet för att kunna gå vidare. Pga av en liknande händelse skriver jag inte alls längre, vilket jag ibland saknar.

Ja han håller ju effektivt på att köra slut på förhållandet. Det är inte acceptabelt någonstans att han läser din dagbok! Det vet minsta barn att man inte får göra, det är otroligt respektlöst.

Det du kan göra är att sätta honom ner i en lugn situation och säga att nu måste vi diskutera saken som vuxna. Förklara hur du känner och varför du skrev, och hur du mår nu. Att du behöver hans stöd och att han surar gör inte saken bättre. Och låta honom förklara hur han känner sig och varför han blev så sårad. Och helt enkelt fråga hur ni ska ta saken vidare.

Eller så dumpa honom, om han anser att han inte kan ändra på sitt beteende så kan han sitta och vara sur och grinig.

Tack för ditt svar hus-musen! :-)

Jo, tro mig, jag har funderat på att lämna honom, men vi är gifta och har gemensam bostad/ekonomi etc så det skulle bli en mycket jobbig och upprörande process. Att skilja sig är inget man gör i en handvändning…

Jag har försökt förklara varför jag skrev som jag skrev och att han ska ta det med en stor nypa salt. Men han viftar bort alla förklaringar som "undanflykter", och då kommer jag/vi ingen vart i diskussionen. Han har bestämt sig för att tolka det han läst på sitt eget sätt (dvs värsta tänkbara) och inget jag säger kan ändra på det. Suck.  Samtidigt är jag asförbannad på att ens behöva förklara för någon annan vad jag skrivit i min dagbok.  Jag ska inte behöva förklara eller be om ursäkt för mina tankar!

Precis som du har jag nu tyvärr slutat skriva dagbok, för att jag inte vågar sätta mina tankar på papper. Jag saknar det och jag behöver det! Men vad gör man när man inte kan lita på att ens man respekterar ens integritet?

#2 Men jag förstår inte varför han inte vill släppa det? Om man vill "reparera" ett förhållande och inte förstöra det, för att man verkligen älskar varandra - då brukar man väl ändå kunna förlåta (i sådana här situationer där mycket är missförstånd/egen tolkning) och prata igenom det för att sedan gå vidare? Eller…?

Ah förstår det, det är mycket som ska fixas runt omkring, och synnerligen när man är gifta. Får jag fråga hur länge ni varit tillsammans?

Det låter ju som att det är något mer han han surar över, jag tycker att han verkar överdriva hela reaktionen väldigt mycket. Ställ honom mot väggen och säg att nu får han minsann ta och förklara sig ordentligt, vad är det som är så fruktansvärt att han inte kan uppföra sig och prata om saken. Om han kan prata med dina föräldrar så se till att de är med oxå som familjerådgivning. Ibland kan det vara enda sättet att få någon att lyssna.

Mm det är svårt, vissa dagar kliar det i skrivarfingrarna, men jag kan inte. Det är "låst" för mig, kanske släpper i framtiden.

En vän sa till mig att man kan faktiskt skriva ner tankarna och sen helt enkelt bränna upp pappret eller liknande. Typ bränna bort tankarna när man skrivit av sig. Hon var med om att hennes pappa tog hennes dagbok och läste. Hårt slag mot en 15 årig tjej som skrivit alla hemligheter och känslor, och hennes pappa blev skitsur när hon kritiserade honom för det. Han tyckte att han hade rätt till det för att han var hennes far.

Din man gjorde fel som läste din dagbok. Självklart gjorde han det, men jag kan ändå förstå honom. Därför att jag nämligen gjort exakt samma sak själv. Min exman hade mycket svårt att tala om sina känslor, han bara pös iväg såfort det hettade till i diskussionerna.

Jag hittade en dagbok en dag när jag städade och när det uteslutande stod om mig och våra diskussioner/gräl så kunde jag inte sluta läsa. Ja det var fel av mig, men jag kunde inte sluta när han skrev saker om mig istället för att prata med mig när han var förbannad. Jag hade jättesvårt att acceptera att han inte kunde säga öga mot öga vad han tyckte/tänkte, men skriva det gick minsann bra.

Och nej, vårt förhållande höll inte efter detta

Det är hemskt kränkande att läsa någon annans dagbok! Men, jag tror tyvärr att det är en sådan situation där någon måste ta den första "smällen". Trots att det var fruktansvärt fel av honom att läsa din dagbok och nu behandla dig på det här sättet, så tror jag att du tjänar på att ta det första steget.

Sätt er ner tillsammans och förklara för honom att du är väldigt ledsen att det du skrev sårade honom, och att det aldrig var din mening. Förklara igen att det bara är sånt som du har skrivit i ilska och att du älskar honom.

Det ultimata vore såklart att båda två kunde mötas i mitten, men det funkar ju tyvärr sällan så. Du kanske inte vill be om ursäkt för vad du har skrivit, men du kan be om ursäkt för att det sårade din man. Efter det så kan du förklara hur kränkt du blev av att han läste din dagbok, och hur ont det har gjort när han har uppfört sig illa mot dig. Då är han troligen mer mottaglig för att lyssna.

Det kanske inte är det lättaste när man egentligen känner att det är ens partner som borde be om ursäkt först, eller när man känner att man knappt har något att be om ursäkt för… men om alternativet är att båda går runt och surar, så brukar jag tänka att jag kan vara den starka den här gången och ta tag i problemet.

Tack så mycket för era svar!

Jag kan säga att jag har inga problem med att prata om mina känslor osv med honom. Jag är snart färdigutbildad psykoterapeut så det ligger i min natur att prata om känslor och problem i vårt förhållande  (ibland för mycket prat ha ha).

Min man har problem, STORA problem, med svartsjuka som han själv inte vill erkänna eller ta itu med. I flera år har jag bett honom att prata med någon -vän, släkting, terapeut eller vem som helst om detta men han vägrar. Jag har aldrig gjort någonting som, normalt sett, skulle kunna göra honom svartsjuk  utan det ligger i hans egen osäkerhet och paranoia.

Exempelvis var vi på semester och  jag tittade på en stor, vacker tavla när vi satt på en restaurang och min man blev helt hysterisk. Jag fattade ingenting! Men, tydligen hade en kille (som jag inte ens lagt märke till)  suttit bredvid tavlan och min man  fick då för sig att det var killen och inte tavlan jag tittade på. Jag tyckte det var absurdt, men försökte ändå få honom att inse att det var tavlan jag hade tittat på och ingenting annat. Han viftade bort det jag sa som undanflykter och därefter var hela vår semester förstörd. Han surade och var elak/sarkastisk i över en vecka…Listan på såna händelser och irrationella svartsjukeutbrott  kan göras väldigt lång…

Ni föstår kanske då att jag inte kan resonera med honom? När han väl bestämt sig för att tolka något på sitt sätt, så ändrar han inte uppfattning vad jag än säger. Svartsjukan tar över och fullkomligen kortsluter hans tänkande.

När han läste min dagbok så fäste han ingen uppmärksamhet vid alla fina saker jag skrivit om honom och vårt förhållande, utan snöade totalt in på det lilla negativa han hittade…

om inte svartsjukan tar död på eran relation så kommer defenitivt dagboken att göra det,förstår inte folk som ska läsa andras dagböcker,d vet ju att d antagligen kommer blir sårade å bli förbannade av saker som skett tidigare…är väll värre om det står om framtida saker,du verkar vara en fin tjej å kommer göra det rätta =)

Aj aj aj, låter som att din man verkigen har problem att ta itu med…

Jag vet att när jag blir lite svartsjuk så kan det gnaga mig i en eller ett par dagar och jag är lite kort mot min pojkvän- men jag mår nästan lite bra av att vara det ibland för det ger mig en liten gnista som jag kan föra in i vårat förhållande istället. Det tar inte över mig utan jag omvandlar det till något positivt istället!

Att bli svartsjuk och inte kunna släppa det på flera dagar och speciellt pga saker som är helt orimliga (som killen och tavlan) gör ju att han måste må otroligt dåligt under hela den här perioden.
Så kan ni inte leva. Du ska inte bli "straffad" för något du inte gjort och han mår dåligt över saker han inte skulle behöva må dåligt över om han tog tag i sitt problem.

Känner du att du orkar och är redo att kanske ta "smällen" så sätt dig ned och förklara. Dra upp gamla svartsjukedraman och berätta att det han gör och känner vid dessa tillfällen förstör så mycket för både honom och dig och i synnerhet erat förhållande. Förklara att det inte är ett normalt beteende utan att han behöver hjälp att lära sig hantera detta.
Antingen träffar han någon att prata med, alt att ni går till en familjerådgivare (men att han tar tag i sina egna problem efteråt) eller så får ni gå skilda vägar.
Han har slutat lita på dig pga det han läste i din dagbok och du har slutat lita på honom för att han läste i din dagbok.. Det här måste repareras för det kommer inte självläka.

Han verkar ju inte kunna lyssna eller vilja lyssna. Men läsa kan han uppenbarligen. Ge honom ett brev där du förklara hur du känner, läser han det inte skulle jag ta det som en signal att han verkligen inte vill fortsätta att vara gift med dig.

Tack för era svar!

Jag har pratat med min man ang hans svartsjuka, men han vägrar se att han har ett problem. I hans tankevärld är jag hans enda problem dvs att jag tittar på killar och ger honom skäl att vara svartsjuk (när jag egentligen tittat på en tavla). Han kan inte se att det är något fel på hur han tolkar situationer.

Jag har försökt prata med honom, skriva brev (och då blir han sur för att jag skriver istället för att prata med honom. Snacka om moment 22 -han lyssnar ju inte när jag pratar med honom heller!

Just nu känner jag mig så ledsen och uppgiven. Han fortsätter att behandla mig som luft, vara känslokall och ösa ur sig sarkasmer. Jag fattar inte att jag orkat stå ut med hans svartsjuka och kontrollbehov så länge, men jag är en obotlig optimist vad det gäller andra människors förmåga att växa och förändras. Han har blivit bättre, men är fortfarande irrationellt svartsjuk.

Alla som känner mig skakar på huvudet och undrar hur fan han tänker eftersom de vet att jag aldrig skulle vara otrogen eller ens kolla på andra killar. Han är den enda som inte fattar det.

Desto mer jag tänker på det och läser vad jag själv skrivit så inser jag att jag, och ingen annan heller för den delen, ska behöva stå ut med att leva såhär…att tassa på tårna för att han inte ska flippa och bli svartsjuk helt utan orsak. Men jag håller ändå fast vid min (naiva?) optimism om att han ska förändras till det bättre.

Behöver alla råd jag kan få! :-)

Jag vet inte vad för slags råd du vill ha. Din man ändrar inte sitt sätt. Alltså måste du ta ställning till frågan: Är du beredd att leva resten av ditt liv med honom, trots hans svartsjuka och sarkasmer? Besvara den frågan så vet du sedan hur du ska göra.

Ja alltså.. Jag hade sparkat ut honom, men jag har ingen förståelse heller. Jag är en obotlig pessimist när det gäller den sortens människor som han verkar vara.

Men om du verkligen vill försöka ändå, så släpa med honom till en psykolog och ha parterapi! Han Måste inse att vad han gör är fel. Jag misstänker att han mår dåligt eftersom han är så osäker på sig själv, och eftersom han reagerar med ilska så vet han själv om att han har fel. När han surar ur så tvinga honom att komma med konkreta svar. Vad var det som gjorde att han fick för sig att du var otrogen. Vad var det som gjorde att han tyckte att du tittade på någon annan. Konfrontera honom i situationen helt enkelt så han måste tänka. Det är inte ett dugg kul och det kommer troligtvis att leda till bråk från hans sida. Men försök vara lugn säg inte rent ut  att han är en svartsjuk idiot. Tänk trotsig treåring ;)

Men ha i åtanke att om han inte vill förändras och inte vill förstå att han gör fel så spelar det ingen roll vad du gör, eller hur pedagogisk du försöker vara. Sätt inte upp för höga förhoppningar så att du blir förkrossad när han inte visar framsteg. Ibland måste man gå vidare för att komma någonstans.

Jag skulle dumpat honom,pronto!

Visa han denna tråden!!!!!! han måste ju fatta då att problemet ligger hos honom!

Hålle rmed fruktgummi, du vet hur han är, orkar du med det så stanna, orkar du det inte så gå, det är inte mer krångligt än så, han måste själv vilja ändras och ser han inte problemet så vill han inte ändras, alltså kommer han inte ändras.

Tack återigen för era svar :-)

En del av problemet är att jag, som situationen är nu,  är (ofrivilligen) beroende av min man ekonomiskt. Det blir tyvärr en makt-faktor i vårt förhållande, då han vet att han  kan använda detta för att kontrollera mig -och att jag har väldigt begränsade möjligheter till att hävda min självständighet.

Hade det inte varit för detta hade jag betett mig väldigt annorlunda (hade bett honom dra åt h-vete om han inte slutar med sin fåniga svarrtsjuka tex, för länge sedan) men nu är det så att han har många valmöjligheter pga ekonomin, och jag väldigt få. Han ser dessutom till att situationen för mig blir så att jag måste "be" honom om pengar till det mest nödvändiga -läkarbesök, mat, medicin, etc.

Han tjänar väldigt bra och kan leva mycket komfortabelt, medans jag lever på absolut existensminimum. Jag kan inte ha några fritidsaktiviteter eller hitta på saker med vänner, om det inte passar honom. Jag får bara pengar till sånt som han tycker att jag ska göra (dvs ALDRIG gå ut med väninnor eller göra en resa utan honom). Han har mig i styp-koppel….fy fan. När jag berättar detta för läkare tex eller vem som helst utomstående så frågar dom alltid försiktigt "eh..din man…är han svensk?" eftersom han beter sig som en kontrollfixerad taliban. Och jo, han är  100% svensk (inte för att jag påstår att det skulle vara nåt bra).

Jag tror att du i så fall får se till att göra dig oberoende av honom. Börja med att ordna upp det för dig själv så att han inte har någon makt över dig längre. Bit ihop så länge. När du känner att du har tillräckligt för att klara dig själv, ställ dina krav eller lämna.

#17 Det är du själv som väljer om du vill vara beroende..Skyller man på den orsaken  så vill man nog inte ta sig loss! ALLA har ett val även du att ta tag i ditt liv..

Vill du verkligen bort från honom kan man få pengastöd av socialen den första tiden till man kommer på benen själv. Frågan är ju hur gärna du egentligen vill bort från honom.

Abbis -nej jag har aldrig valt att vara beroende av någon, det har tyvärr bara blivit så. Jag är arbetslös, men har inte jobbat tillräckligt länge för att få a-kassa och pga att jag är gift kan jag inte få hjälp från socialen för dom räknar på ens gemensamma ekonomi. Jag måste  därför skilja mig och separera för att få ekonomisk hjälp från socialen, och det känns ju inte som ett jättestarkt skäl till skilsmässa.

Jag är kroniskt sjuk och har varit så i 18 år, vilket gör mig under perioder inkapabel att ta hand om mig själv på de mest grundläggande sätt. Jag får ingen hjälp från psykiatrn annat än piller och ingen hjälp från socialen som inte anser mig vara "tillräckligt behövande". Jag är sjuk och hur jag än gör kommer jag vara beroende av någon annan, antingen en myndighet eller en person. Ibland har man väldigt begränsade val i livet…

freudian "21,

Jag lider verkligen med dig, kan du verkligen inte prata med någon utomstående som kan följa med dig till socialen och intyga att det är stora problem hemma och att du ibland är beroende av någon myndighet eller så ?

Jag tycker absolut inte du ska bo kvar hos en sånt praktarsel som din man verkar vara, du är värd så mycket bättre.

om ekonomisk hjälp är en anledning att skilja sig så är väl ändå ditt uttalande om att du hade gått för länge sen om du klarade dig själv det…