Min dotter får inte ha med sin mobiltelefon till skolan. Tydligen hade hon idag ändå smugglat med mobilen i smyg utan att jag visste det, och tydligen hade hon då såklart tappat bort telefonen i bussen när hon skulle åka hem till en kompis efter skolan. Hon hade inte vågat berätta för mig på hela dagen men kom för en stund sedan gråtandes och berättade. Stackaren var helt förkrossad och hade sån ångest över att hon tagit med telefonen.
Jag tänkte att, jaha så var det med den telefonen (som dessutom var ny då hon fick den i födelsedagspresent i oktober av sin mormor), för vem sjutton lämnar tillbaka en ny obunden musikmobil med fullt kontantkort och en massa roliga spel i dagens samhälle?

Men så…
Nyss ringde en kvinna. Hon förklarade att hennes son (en 15-åring på högstadiet!) hade hittat mobilen mellan två säte i en buss, tagit med den hem och gett den till henne.

Sim-kortet i luren var utplockat och borta så hon hade då satt i sitt eget kort, bläddrat fram till där det stod "mamma" bland kontakterna och ringde mig!
Mobilen var helt oskadd (förutom det försvunna sim-kortet) och eftersom de bor många mil härifrån kunde hennes son gå in på dotterns skola (som ligger granne med högstadieskolan) i morgon och lämna den.

Så himla glad och tacksam jag blev! Det finns hopp om mänskligheten trots allt! 
Så en stor ros till den snälla mamman och hennes duktiga son! @}-,-`---

Och så en liten ros till min mormor också. Världens bästa och sötaste mormor! @}-,-`---

Som helt apropå ingenting dök upp med vars en stor räkmacka till mig och dottern, 3 flaskor schampo, ett fotoalbum fullt med bilder från hennes ungdom och en stor påse härlig vitmossa till Gary!

(Vi har en tam men rysligt bortskämd vinbergssnäcka vid namn Gary, som trots att han är född i Göteborg, enbart nöjer sig med nyplockad fluffig vitmossa (som inredning i sitt terrarie) plockad djupt inne i de värmländska skogarna av min morfar när han är där uppe och jagar).

Vem vill ni ge dagens ros till?