Vill inte vara särbo
Jag träffade mitt livs kärlek för drygt 3 år sedan. Allt stämde direkt. Vi har många gemensamma intressen, har lätt för att prata med varandra och har så roligt, skrattar åt samma saker osv.
Problemet är bara att han vill inte att vi ska bo ihop. Han säger att han behöver mycket "egentid" och tid för sina vänner. Det har jag full förståelse för. Jag umgås ju även mycket med mina vänner. Men det är inte för att umgås hela dagarna jag vill flytta ihop. Jag saknar helt enkelt det vardagliga, att vakna tillsammans, äta frukost, följas och handla mat ibland, prata på kvällen om hur dagen har varit och sedan somna bredvid varann.
Vi bor 20 mil ifrån varann nu. Vi träffas varje helg från fredag kväll till söndag eftermiddag antingen i min stad eller hos honom. För honom är det precis lagom, man hinner längta efter varann på veckorna säger han. För mig är det bara en stress varje helg, måste ta vara på varje minut, snart är det söndag och då måste vi vara ifrån varann flera dagar igen.
Tyvärr tog jag inte upp denna frågan om att flytta ihop alltför tidigt i vårt förhållande. Jag är en försiktig person som vill skynda långsamt och att prata om att bli sambo efter någon månad var inte heller aktuellt för mig. Efter ett halvår kände jag dock en allt starkare längtan efter samboskapet och tog därför upp frågan. Han sa då att han aldrig kan tänka sig att bli sambo, och att det absolut inte har med mig att göra utan det är som han vill leva sitt liv.
Jag blev väldigt väldigt förvånad och även besviken. Det kanske är jag som är trångsynt men det fanns verkligen inte i min värld att inte på sikt vilja bo tillsammans med den man älskar. Barn hade vi pratat om tidigare för det vill jag absolut ha och han också. Jag frågade då hur han hade tänkt sig med det om vi nu aldrig ska bo ihop. Men han såg inte det som något problem alls. Han menade att barnet kunde bo hos mig de första åren och att vi träffas på helgen som vanligt, och att senare kan barnet bo hos honom på lov osv.
För mig känns detta inte alls bra. Att hålla på och skicka barnen mellas sig känns ju som att vi är skilda, inte som en familj.
Och nu har det gått tre år som sagt och ni undrar förstås varför jag då inte lämnat denna man och träffar någon annan som vill leva "riktigt" familjeliv. Helt enkelt för att jag älskar honom så mycket. Han är så underbar och kärleksfull när vi väl ses och jag har inte trivts så bra med någon man tidigare, sedan har jag väl haft en liten liten förhoppning om att han ska ändra sig en dag.
Jag vet dock nu att detta inte kommer att ske, vi har haft ett långt samtal där han återigen klargjort för mig att han vill bo åtskilt på veckan och ses på helgen.
Det känns som jag sitter fast i en rävsax för tillfället. Jag längtar efter barn. Kan tillägga att jag är 35 år och har inte massor av år på mig. Han sa redan för ett år sedan att han kände sig redo för barn men jag sa nej pga att vi inte bor ihop. Hoppades väl att han skulle ändra sig, men nej
Nu vet jag inte om jag ska leva med honom utan barn, skaffa barn med honom , eller göra slut och försöka komma över honom och träffa någon annan
Hur gör ni andra som är särbos? (om det nu finns några) Hur funkar det med barnen? Ni kanske bor närmare varann än vi? Hur ofta ses ni?
Snälla har ni några råd?
Jag har varit särbo eller helgbo i 3 år.
Det funkar alldeles utmärkt!
Vi bor ca 2 mil från varann bara så det är inga större problem.
Varannan vecka har han barn då är han med dom och varannan vecka träffas vi efter hans jobb, äter och fikar och umgås med mina barn.
Helgen från fredag till söndag morron ägnar vi åt varann hemma hos honom. Vi äter gott, myser, kollar på film. träffar vänner och reser runt lite på lagomt avstånd.
Söndagar är det alltid middag men mina barn mer respektive och barnbarn.
Nu är ju vi lite äldre då, 52 år, så för oss är det inga problem, vi kan tex inte skaffa gemensamma barn.
Sen pratar vi i telefon varje kväll innan vi sover.
Visst, vi skulle kunna bo ihop, men med olika jobb och alla barn så känner vi att vi kan ta det på sikt.
Just nu är det inte viktigt.
Nu vill vi bara rå om varann och göra det bästa av det hela!
Min sambo jobbar borta i veckorna så på sätt och vis är vi särbo då.
Nu har vi inga barn än, men om vi får några så kommer jag att få ta huvudansvaret i veckorna och han får hjälpa till på helgerna.
Han brukar komma hem på fredag eftermiddag eller kväll och åka igen söndag eftermiddag eller kväll. Under helgen brukar vi försöka äta något gott, kanske gå på bio, teater eller bara umgås.
För min del funkar de bra. Visst saknar jag honom i veckorna, men vi pratar i telefon och sms:ar varje dag.
mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar
Jag hade inte skaffat barn med någon som inte kan tänka sig att flytta ihop någonsin. Synnerligen när de är små så kan man behöva den extra hjälpen på natten osv. Dessutom ser jag ingen anledning till att skicka dem fram och tillbaka på helger i onödan eller varför du som mamma ska ha hand om dem när de är små. Man missar så mycket om man inte är närvarande!
Jag hade personligen inte stått ut med ett sådant förhållande som du har, så det är väl det som ligger till grund för min åsikt om barnen. 20 mil är för långt emellan. Det tar ju iaf 2-2½ timme att träffas om det skulle vara något.
Sen finns det ju folk som har skilt sig eller av någon anledning inte kommer överens med sin partner, och de måste ju skicka barnen fram och tillbaka om inte det finns någon speciell anledning till att låta bli.
Qui dormit, non peccat
#3 fast vid separation med barn inblandade brukar man undvika så långa avstånd!
Skulle kunna tänka mig att bo granne med en man o skaffa barn med honom, då har man eget och nära till varandra också, men absolut inte med 20 mil mellan.
Usch vad jobbigt för dig!
Själv hade jag aldrig skaffat barn med en man som inte vill bo med mig och barnen. Känns inte som en familj! För mig är det också ofattbart att man behöver veckorna för sig själv hela tiden. Men jag vet ju att alla är olika..
Så du får nog bestämma dig antingen för att acceptera läget så att du inte mår dåligt av det, eller så får du glömma barn, eller så får du lämna och hoppas på att du hittar någon som är pappa material.
Ni kan inte enas om en stad iaf? Da bor ni ju skilt, men anda nara? Da ar det ju latt att bara ga over nar det behovs, och nar barnet blir aldre sa kan det ju sjalv ga mellan husen nar det vill.
// Amanda
Du visste ju vad du gav dig in på… jag förstår honom och känslan att vilja bo själv. Jag och min kille har oxå funderat på hur man kan ha barn och ändå inte bo ihop. Att bo nära men inte ihop har varit en av lösningarna vi har funderar på oxå.
Starta ny diskussion