orkar inte!!
Det är med en stor klump i hjärtat jag skriver detta.
Jag har gråtit, varit förbannad, förtvivlad, arg, besviken, ledsen och jag vet inte vad, både på mig själv och på min fästman.
Anledningen till detta är att vi inte kan kommunicera med varandra längre. Vi har inte haft sex med varandra på över ett halvår (bortsett från igår). Igår kändes det till en början bra, men när han väl var inne så tappade jag lusten direkt. Det kändes som att ha sex med en fiskpinne!!! Han säger inte ett ord, han stönar knappt.
I hans öra viskar jag hans namn, att jag saknat att ha sex med honom etc.
Vi bråkar om minsta lilla struntsak (ingen överdrift) Vi bråkar verkligen om ALLT! och har gjort det i ungefär ett halvårs tid.
I november, 2010, har vi varit tillsammans i två år och i början av vårt förhållande kändes allt så bra, så rätt och helt perfekt. Vi pratade om allt och lite till.
Jag har enbart tragiska relationer bakom mig, där varken kommunikation, sex eller annat har fungerat normalt, men nu gjorde det det och det kändes som att jag levde i ett drömparadis.
Jag och min fästman bor inte ihop, av olika anledningar..
Bland annat på grund av att han har ett stort behov av egentid. Det har inte jag, jag hatar att vara ensam. Jag har varit ensam hela mitt liv. Jag har varit mobbad från första dagen i lekskolan tills jag hoppade av gymnasiet.
Jag har extremt dålig/ingen relation till mina syskon och min mamma och jag är som "katt och hund". Den enda i familjen jag har en någorlunda relation med är pappa.
Mamma och pappa separerade när jag var 10 år (är 25 nu) och både mamma och pappa är väldigt duktiga på att snacka skit OM varandra, givetvis bakom ryggen på den andra och självklart är det vi barn som får agera "mellanhand".
Jag tycker väldigt mycket om min familj, de betyder oerhört mycket för mig och jag längtar efter att få någon form av bekräftelse/kärlek ifrån dem.
Jag får hela tiden höra (från mina föräldrar) hur otroligt duktiga och lyckade mina 5 syskon är.
Fästmannen har Aspergers syndrom, så jag försöker vara så tydlig, ärlig och rak jag bara kan, men det sker hela tiden missförstånd mellan oss hur än jag gör.
Jag har ständig värk vilket gör att jag är väldigt trött och slut i så väl kropp och själ. Detta har jag också försökt att förklara för honom X antal gånger, men det är som att han inte har förmåga att ta det till sig.
Nu har detta pågått så otroligt länge att jag inte längre vet vad jag ska ta mig till. Det känns som att jag har försökt med ALLT. Jag har tagit upp frågan om parterapi många gånger, men han har inte velat det, då detta i hans ögon inte är något stort problem.
Han har dock gått med på detta efter mycket "om och men" så jag ringde för någon vecka sedan och skulle boka tid, men det var fullt och de sa att de skulle höra av sig då det fanns en tid ledig, men jag vet inte om jag klarar av att vänta längre!
I skrivande stund har fästmannen nyligt gått hem till sig (efter ett bråk) och jag sitter här och vet varken in eller ut. Jag vill att han ska komma hit och sova hos mig inatt, men jag orkar inte med att bråka mera!
Jag ber om ursäkt, mer eller mindre, varje gång. Jag säger att jag är ledsen för det som har hänt, att jag inte vill att det ska hända igen, att jag önskar inget hellre än att allt ska bli bra. Men jag märker inte av någon ånger eller vilja till förändring hos honom. Han säger: "jag vill inte heller bråka" det är allt.
Jag har sagt minst 100 gånger att jag hatar att "sopa saker under mattan" jag vill ta tag i problemen direkt de uppstår och jag vill att vi ska kunna prata om dem och lösa dem, tillsammans för att de inte ska hända igen… men det går inte för så fort jag försöker prata med honom så säger han "jag orkar/vill inte prata om det här nu".
Jag orkar inte heller! Jag vill inte att det här ska fortgå, jag vill göra något åt detta nu!! men jag klarar inte av att lösa våra problem på egen hand.
På senare tid har jag dock velat vara för mig själv en del, jag irriterar mig på både små och stora saker. Jag tänker och funderar på framtiden, vad jag vill och hur länge till jag kommer orka med detta. Dock har jag inte hittat något svar på dessa funderingar ännu..
Jag är arbetslös och hemma hela dagarna och fästmannen pluggar. När han kommer hem vill jag (oftast) kasta mig om halsen på honom, hitta på aktiviteter i någon form (se film, ta en promenad, spela kort, ligga på soffan och kramas, hälsa på någon, ja i stort sett vad som helst) men han vill/orkar inte, säger han.
Fästmannen tycker mycket om min pappa, som bor på landet (han säger att "svärfar" påminner om hans egen, bortgångna, pappa), han tycker om att vara hos pappa och han tycker om att hjälpa pappa med ved, skotta snö osv. Jag och pappa hade pratat om att vi eventuellt skulle komma och besöka honom över helgen, men jag fick åka ensam. Fästmannen ville/orkade inte följa med.
Innan jag åkte så sa han att han skulle höra av sig, men det gjorde han inte. Söndag eftermiddag/kväll var jag tillbaka hemma hos mig och då hade han fortfarande inte varken messat eller ringt. Jag vill inte känna mig som ett plåster, så jag tänkte att har han sagt att han ska höra av sig så väntar jag, men längtan efter honom blev för stor, så jag messade: "Varför har du inte hört av dig?"
Inget svar.. jag väntade i en-en och en halv timme sen ringde jag upp honom, inget svar.
Jag började känna mig förtvivland, jag visste inte om jag skulle skita i det och vänta på att han hörde av sig, som han sagt, om jag skulle traska över till honom eller om jag skulle höra av mig igen.. det slutade i alla fall med att jag ringde upp honom, igen. Inget svar den gången heller och som vanligt börjar jag nojja. Tänk om det hänt något, kanske är han arg, förbannad, ledsen, besviken eller sur över något att det är därför han inte svarar?!
Efter ytterligare ett tag fick jag ett sms (skickat från nån gratis-sms-sida) där det stod "tja babe, ring upp mig nu. puss puss" Jag ringde förstås och naturligtvis började vi tjafsa. Jag var ute och gick, batteriet dog och jag ringde ytterligare en gång till honom när jag kom in igen.
Anledningen till varför han inte hade ringt var för att han köpt mat istället för att fylla på telefonen, vilket för övrigt också är något vi bråkar väldigt mycket om; Pengar.
Jag anser mig ha bra koll på mina pengar och för mig är det otroligt viktigt att ha det. Innan vi blev tillsammans så frågade jag om han hade koll på sin ekonomi och svaret blev ja. Det framkom dock senare att så inte var fallet. Vi diskuterade då detta och han sa "Det har aldrig varit något problem för mig" men jag anser inte att "det aldrig har varit ett problem" är det samma som bra koll.
Jag blir både ledsen, besviken, arg och irriterad på honom, men han tycks inte förstå trots att jag förklarat för honom massvis med gånger hur viktigt det är att kunna hålla i sina pengar, särskilt som man bor i egen lägenhet. Det är inte bara hyran som ska betalas och man kan inte lalla på hur mycket som helst. Man måste ha en budget. 3-4 dagar efter att pengarna kommit in på hans konto så är de slut.
Jag får hela tiden tjata på honom om allt möjligt, att han ska torka upp efter sig (när han spillt något), att han ska skölja av sin tallrik och ställa den i diskmaskinen efter maten, att han inte behöver ta ett nytt glas för varje gång han ska dricka lite vatten, att han måste skärpa sig och sluta köpa onödiga prylar, att han måste göra upp en budget, att vi ska hitta på saker tillsammans (jag kommer med förslag och ber honom göra det samma), att vi bör införa rutiner i våra liv med mat och sömn tex… tjat, tjat, tjat och tjat hela tiden, jag hatar att tjata!!
Jag orkar inte tjata mer, men det är som att jag måste tjata för att det ska hända något.
Jag vill att han ska förstå att jag har ont och att han ska respektera min smärta, inte förlöjliga och nonchalera.
Jag vill att han ska ta i mig, bekräfta mig, förstå mig, jag vill att han ska ta våra problem på allvar och jag vill att han ska kunna ta initiativ så jag slipper tjata hela tiden.
Jag vill att vi ska kunna prata med varandra, att vi ska kunna vara vänner i åtminstone 24 timmar. Jag vill att vi ska älska, förstå och respektera varandra, jag vill att allt ska vara så som det var.
Jag har inte sovit en normal natt på flera månader så nu är jag ännu tröttare och ännu mer lättirriterad än vanligt.
Jag blir irriterad då han tar i mig.
Har vi tjafsat eller bråkat om något i telefon så blir jag irriterad när han kommer hit och vill pussas eller kramas. Jag vill tala ut om saken sen kan jag kramas, men jag kan vill inte låtsas som att inget har hänt!
Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre, jag vet inte vad jag vill, vad jag ska göra eller hur jag ska bära mig åt.
Jag orkar bara inte mer…
Först och främst vill jag skicka dig en tröste-kram! Jag är väldigt ledsen för din skull, jag förstår att du har det riktigt jobbigt.
Din situation påminner så mycket om hur jag hade det i min egen relation i höstas. Den ständiga ångesten, oron, att inte veta vad man ska ta sig till.
Vi bråkade ofta och på väldigt dramatiskt sätt där det ofta slutade med att jag stormade ut och inte tänkte komma tillbaka men gjorde det i alla fall. Jag var utmattad, på gränsen till depression och han mådde inte bättre.
Även jag kontaktade familjerådgivningen och fick vänta tre månader innan vi fick en tid. Under tiden medan vi väntade tvingade jag min sambo att flytta ut tillfälligt då jag inte stod ut med all ångest längre. Jag höll på att bli sjuk. Kunde inte prata med någon om det heller för alla sa till mig att göra slut, men det var inte vad jag vill. Jag ville ha en lösning på problemet.Vi började gå i terapi på varsitt håll.
Tillslut fick vi hjälp hos parterapin och jag är övertygad om att det har räddat hela vår relation. Men det har inte varit lätt. Båda har fått jobba mycket och ta på sig sin del av ansvaret och det har ibland varit påfrestande att inse vad man själv har för del i saker och ting. Framförallt att acceptera varandra som vi är och inse att ingen är perfekt.
Vi är inte klara än. När det gäller kommunikation så har vi kommit så långt, vi har en fantastiskt mycket bättre situation och relation idag än vi någonsin haft. Vi står varandra närmare än någonsin. Men sexet fungerar fortfarande inte särskilt bra. Det dog ut successivt genom all osämja och bitterhet. Det ser jag som vår största utmaning för det är så känsloladdat och svårt att hitta tillbaka till lusten efter alla bråk.
Vi har fått rådet att bestämma en dag i veckan då vi MÅSTE ha sex. Än så länge är det inte speciellt kul. Det är nervöst, osexigt, stelt och bara konstigt men tanken är att det i framtiden ska hjälpa oss att hitta varandra igen och bli bekväma med varandra även på det sexuella planet. Givetvis får man ha sex oftare men den dagen man har bestämt får man inte ändra på.
Jag ville inte ge upp om min relation och mannen jag älskar innan jag hade provat allt. Idag är jag väldigt glad för det beslutet. Men nyckeln till att få det att fungera är att han - din kille - är lika engagerad och villig att lägga ner lika mycket tid som du på att få det att fungera. Du ensam kan inte fixa det som är fel mellan er.
Ring varje vecka till familjerådgivningen och kolla om de fått en lucka (många avbokar eller hoppar av). Vänta inte på att de ska ringa dig. Men framförallt - ransaka dig själv och se hur mycket du tycker din relation är värd och om den är värd allt besvär.Är svaret ja så GE INTE UPP! Det går att lösa om ni båda verkligen vill. Ta hand om dig.
lycka till. kram
Uch, vilken sitts.
Frågan är om han är nonshalant (stavas??) eller om han har mycket ashberger:/
Har själv haft en kille med detta, det tog slut efter 1 år. Det funkade bara inte.
Ta en paus? Det kanske skrämmer ha med att du menar allvar. Och ingen paus på 1-2 dagar utan typ 1 månad eller så!
Min blogg: SweGizmo.se
En sak som slår mig, inte så att jag inte tycker att det kanske är dags att gå vidare, för det gör jag.
Men, iom att ni inte bor ihop så är hans budget etc faktiskt inte ditt problem. Oavsett hans sjukdom så är det inte ditt ansvar att se till hur han lever sitt liv. Att tjata på den typen av saker är så lätt att göra, men folk måste få ta egna beslut även om det innebär att de sjunker till botten. Det är inte ditt ansvar att se till att han är en vuxen människa, det är hans ansvar.
Jag förstår att det är lätt och jag har själv tendens att gnälla på min särbo, men det är inte ditt och inte mitt ansvar. Du kan inte behandla honom som ett barn och det är förödande att ta på sig rollen som mamma till sin kille. Om han vill ha en svinstia hemma hos sig så är det hans problem, inte ditt.
Oavsett om ni löser era problem eller inte så är det ngt du måste lära dig, du kan inte och bör inte förändra honom. Du har bara makten över dina handlingar och de bör inte bry sig om hans pengar. Han har ju en god man, då är det den personens problem.
Låter som mitt förra förhållande.
Ska vara ärlig och säga det du inte vill höra.
Gör slut du mår bättre av att vara ensam istället för att bråka hela tiden. Det kommer inte bli bättre. Har ni börjat kommer det inte ge sig.
Var ensam!
Min känsla är att du vill förändra så mycket. Och du har tydligt beskrivit dina önskemål, hur du vill att det ska vara. Önskemål ska man ha all respekt för, du har rätt att ha dina önskemål. Men - i den här situationen kan du nog inte få gehör för dem.
Jag vill inte slå ner dig i skorna ännu mer, men har det slagit dig att din fästman faktiskt inte KAN vara eller göra allt det där du vill? Han har Aspergers, det är något som inte kommer att gå över eller förändras eller bli bättre. Han har Aspergers och då är det som det är med hans handikapp. Vad du har, är vad du kommer att få.
Vore han utan sitt handikapp skulle jag säga, JA - försök ett tag till. Men han har klara och tydliga begränsningar i och med det.
Du är en fullt fungerande människa känslomässigt och vad det gäller det sociala samspelet mellan människor - han är inte det. Det är den bistra sanningen. Du har behov som grundar sig på din kontakt med dina känslor och dina sociala färdigheter - han har inte det. Han fungerar inte som du.
Antingen lever du med honom och accepterar att det här är vad du kommer att få. Eller så bryter du upp och skaffar dig ett nytt liv. För din fästman kommer inte att förändra sig, precis som någon skrev här uppe.
Skulle kanske inte råda en ensam person att vara just ensam, men med tanke på de trådar du startat genom åren här så är du ju uppenbart inte nöjd med många delar i ditt liv. Verkar inte som att ens din familj är en anledning att stanna där du är. Varför inte ta ett stort steg? Sök jobb i en annan stad, flytta till Stockholm eller liknande, sök ett jobb här där jobben finns, skaffa en lägenhet i andra hand och ta med dig djuren, för visst hade du djur? Hund? Gå med i en agilityklubb så du kommer ut och träffar folk. Ibland kan ett totalt uppbrott vara det bästa man gjort. Sök visum och jobbtillstånd i Australien, det enda du behöver pengar till nu är flygbiljetten och jobb är lätt att få. Åk iväg! Förändra det du inte är nöjd med! Inte bara ger det självförtroende, det ger en annan typ av sicialt liv.
Tack allihopa för era svar!
Jag vet att jag inte kan förändra någon annan (än mig själv), men det är inte heller det jag vill. Jag vill inte förändra honom, han har redan förändrats! Jag vill att det ska vara så som det var innan…
Innan kunde vi prata om allt och lite till.
Vi förstod varandra, vi visade ömhet och respekt gentemot varandra.
Vi lyssnade, stöttade och hjälpte varandra, vi litade på och kände förtroende för varandra… och det är så jag vill att det ska vara.
Ang. ekonomi så vet jag också att jag inte har rätt att lägga mig i vad han gör med sina pengar, men eftersom att han lånar pengar av mig för att kunna köpa grejer och mat så angår det, på sätt och vis, mig också för det påverkar även mig.. och min ekonomi.
Om han vill ha stökigt/oständat hemma hos sig eller inte, bryr jag mig inte om. Det är upp till honom, men jag ogillar och otrivs när det är stökigt/ostädat hos mig. Han vet det och har respekterat det innan. Då blev det aldrig bråk över bagateller…
Låter verkligen som att du behöver tid ifrån honom.
Var schysst mot dig själv och sätt ner foten.
Han kanske inte kan förändras, men han kan absolut förändra sitt beteende. Och då är det upp till honom.
Men sätt alltid dig själv i första hand. Hur kul är det att gå och vara missnöjd hela tiden. Ett förhållande ska vara ett plus !
#8 Tack för ditt svar!
Som jag skrev tidigare så vet jag att jag inte kan och vill inte heller förändra honom, han har redan förändrats så visst kan han förändras, det råder det inga tvivel om.
Jag håller helt med dig om att ett förhållande ska vara ett plus och det var det också, men tyvärr, inte längre.
Jag älskade honom sådan som han var och jag saknar den underbara person som jag vet att han egentligen är och kan vara.
Hur mycket förstår du av Aspergers syndrom och deras problematik? det finns att läsa med mera om detta på: bokstavsdiagnoser.ifokus.se
Döm Inte Människor Genom deras utseende. För du kan Inte se deras insida.
I am who I am, so like it or kiss my, yeah you know exactly what to kiss.
Smile to the world, than the world smiles to you
#10 Jag är utbildad assistent så jag är väl hyfsat insatt i vad AS innebär, men jag kan för den sakens skull inte påstå att jag är någon expert inom området.. dessutom så är ju alla med AS lika mycket individer som alla andra.
Tack för ditt svar!
Jag ska absolut kolla länken du angett :)
Läs även detta. En tjej berättar om sin aspergers..
http://www.expressen.se/halsa/1.2321814/nar-jag-forstar-att-jag-sarat-nagon-blir-jag-forkrossad
Döm Inte Människor Genom deras utseende. För du kan Inte se deras insida.
I am who I am, so like it or kiss my, yeah you know exactly what to kiss.
Smile to the world, than the world smiles to you
#12 Tack! :)
Min första tanke som slår mig..
Tjatar du för mycket..Det är inte en morsa han vill ha..
Du säger att du inte vill förändra honom så varför tjata om hur man sköljer av en tallrik..
Acceptera honom som han är så kanske det lugnar ner sig och ni hittar tillbaka till varandra..
Ta nu detta på rätt sätt..
En krukmakare och bloggare http://krukmakerihemjord.blogspot.com/
Jag skulle rekommendera dig att läsa Tony Attwoods bok "Den kompletta guiden om Aspergers syndrom" och Inger Jalakas nyutkomna bok "Sex, kärlek och aspergers syndrom".I Tony Attwoods bok finns ett särskilt kapitel just om parförhållanden. Du kan säkert hitta mycket matnyttigt där. Jag har själv ett förhållande med en man som har AS. Det är inte alltid så lätt och ställer stora krav på båda. Problematiken ligger ju just i kommunikation och sociala relationer. Jag tror det krävs en hel del för att det ska fungera och då har den nt stor nytta av att ha kunskap om funktionsnedsättningen. Sedan måste ju AS:aren tala om hur h*n upplever situationen. Kan man prata med varandra är det en klar fördel. De upplever inte alltid situationen som man förväntar sig.
#14 Jag förstår att han det inte är en "morsa" han vill ha, helt klart oc jag vill heller inte spegla rollen som hans mamma.
Jag tjatar inte om hur han sköljer tallriken, jag ber honom att skölja av den och ställa in den i diskmaskinen efter maten istället för att låta den stå framme och maten torkar fast, vilket jag tycker är både irriterande och äckligt.
Jag blev kär i den personen han en gång var och jag saknar den personen oerhört mycket!
#15 Tack så mycket för boktipsen! :)
Finns de att få tag på på biblioteket?
#16 Böckerna finns alldeles säkert på biblioteket. Jag glömde skriva att vi bor ihop.
#17 Tack :)
Jag tror att många av oss förälskar oss i en slags "bild" av vår partner. "Så som han var". Det gjorde jag iallafall.
Klart att jag älskade honom som person. Men egentligen inte den han hade blivit, utan just den där bilden OM honom.
Så som han var det där första året…
#19 Det är möjligt att det är så.. jag vet inte..
Men vi har i alla fall varit tillsammans i lite mer än två år och det är under de senaste månaderna som det har börjat krisa för oss…
Första tiden är ju alltid rosaskimmrande för de allra flesta, och man visar upp alla sina goda sidor, men även efter detta "nyförälskelsestadiet" så tyckte jag om både de bra och de mindre bra sidorna hos honom… men nu när vi inte längre kan prata med varandra utan att det blir missförstånd och bråk så saknar jag honom sådan som han var innan alla bråk och missförstånd..
Starta ny diskussion