Hej,

Vet inte vart jag ska börja eller hur jag ska avsluta det här inlägget. vad vill jag, vad ska jag göra och hur gå till väga är mina problem.

Är i ett förhållande med en man sen 1,5 år. Ett förhållande vet jag egentligen inte om det kan kallas så. Vi har haft problem från början till nu. Vi bor inte ihop men ses regelbundet, sover över hos honom (när han är på humör). Han är 10 år äldre, och har en annan bakgrund..om det spelar roll.

Det började fint första veckorna, vi var intresserade..väldigt. Men sen berättade vi lite mer detaljer om våra liv och han kunde inte acceptera en del av mitt förflutna. Han kände att respekten på något sätt inte kunde finnas från hans sida pga hans värderingar bla bla bla. Han ville göra slut, men jag insisterade för jag visste att han tyckte om mig väldigt mycket. Vi var galet kära, passionerade i varandra. Problemet är skillnaden mellan oss…han är väldigt uttåt, individualistisk och kräver mycket sin tid för sig. Samtidigt är han väldigt varm och god när det gäller, när han är "in the mood". Problem uppstår alltid på grund av svartsjuka antingen från min sida eller hans,och vi hotar båda med att göra slut båda två. Ett annat problem är att jag har starkt behov av närhet och intimitet, han också men inte lika ofta som jag. Han är ofta trött och vill ägna sig åt sitt och vill samtidigt att jag ägnar mig åt mitt,,,acceptera det eller sticka är hans ord:-(. Jag är helt galen i honom, och vet att han är det i mig, saknar mig väldigt när vi inte ses, men sen är vi tillbaks i samma onda cirkel. Mitt förnuft säger ge dig iväg, men jag vet inte om det är den bästa lösningen. Min erfarenhet säger att alla förhållanden börjar med kärlek och går över till vardag och ta varandra för givet, gnäll hit och dit och mindre lust och romantik. Jag drömmer om det perfekta. Det här förhållandet får mig att må toppen när det är bra, och skit när det är mindre bra…speciellt när han vill vara ifred. Så vad vill jag, är helt förvirrad…vill va med honom, skaffa barn och bilda familj…men samtidigt är jag rädd att han kommer bli värre, eller jag kommer bli mindre  accepterande. Varför måste det vara så himla svårt. Finns det ingen som har det bra? Måste man vara antingen ensam eller i en dålig relation, alternativt i korta kärleksfulla och passionerade förhållanden. Hjälp mig, jag är så fast..det här är destruktivt och plågsamt även om det har sina ljusa himmelska stunder..