Mitt yrkesliv är ganska invecklat men kortfattat ser det ut så här;

Jag sålde ett företag och bestämde mig för att bli "hemmafru". Blev uppraggad av en advokatfirma under mammaledigheten efter ca 1 år och började som sjukvikarie. Personen jag vikarierade för dog efter ett och ett halvt år och jag tackade nej till fast anställning - jag skulle ju vara hemmafru! Gick hem och var halvtidshemmafru i ett par månader och arbetade halvtid på en byggfirma. Då ringde de igen, hon som anställdes istället för mig skulle ha barn. OK, jag tar det vikariatet, tog tjänstledigt från byggfirman och har nu "advokatfirmat" i ett och ett halvt år till.

Det har varit skitjobbigt, långt pendlingsavstånd, gjort en heltidstjänst fast jag bara jobbat 80%. Familjen har inte funkat riktigt, allt har flutit på med vetskap om att det "gäller bara en tid". Nu är tiden snart färdig, om en månad slutar jag. Och det känns fruktansvärt…

För hur jobbigt och besvärligt det än har varit, hur dåligt samvete jag ändå har haft för barnens långa dagar på dagis och fritids så älskar jag min advokatarbetsplats! Två underbara - barska och auktoritära utåt men med hjärtan av guld - gamla advokater som jag skött om som om de vore mina barn! Härlig stämning, roliga omväxlande arbetsuppgifter och fullständigt fria händer - kan man ha det bättre?

De har visserligen erbjudit mig fortsatt anställning, men de är båda i pensionsålder och jag ska ju för jösse namn jobba i 25 år till! Firman kanske fortsätter ett par år till, men sen är det slut. Så jag har valt att gå vidare och börja hos mina snickare igen när jag varit ledig ett tag. Men det är med sorg i sinnet och med tunga steg jag kliver ut genom dörren om en månad, det känns nästan som en skilsmässa som man inte vill ha men ändå måste gå igenom!

Undrar om jag är fullständigt knäpp eller om man verkligen kan blir förälskad i sin arbetsplats…?

Situationen är nästan absurd - cheferna är upprörda och, som de uttrycker det, "vill inte prata om det, det är långt till sista april", jag är lessen och tycker det känns jobbigt, t o m chefens fru ringde idag och beklagade att tiden gått så fort.

Och ändå är det ett val jag själv gjort!

Nog är man väl lite knäpp i alla fall…