Det ända jag tänker på är att jag inte ska fundera på detta för att det inte leder någon vart - vilket bara gör att jag tänker på det ännu mera. Därför skriver jag nu ner allting här och hoppas på att någon läser det och vill säga hur en helt utomstående människa ser på saken.

Jag har en pojkvän sedan 1,5 år. Jag var aldrig riktigt kär i honom när vi blev tillsammans, men jag ville vara det, mycket för att han är en så fin människa, ser jättebra ut och jag tyckte från första början att det var häftigt att han var intresserad av mig, av just de samma orsakerna. Det kryllade med flickor som ville vara med honom just den tiden när han började intressera sig för mig. Då kunde jag inte riktigt släppa att han gav mig uppmärksamhet och vi blev tillsammans. Jag hade mycket ångest den första tiden,minns första gången vi pussades, vilket otrolig ångest jag fick och bara måste bort och for hem, men av någon anledning fortsatte allting ändå…

Det hade ganska just tagit slut med min förra pojkvän då, och jag hade nog fortfarande känslor kvar för honom, och även för en annan sommarflirt kanske så jag tror mycket av ångesten grundade sig där, dessutom hade en nära vän till mig haft något tillsammans med den här killen och hade ännu känslor för honom även om det aldrig varit eller skulle blir något mellan dem, från någons sida. Därför också antar jag.. Mest kände jag bara av ÅNGESTEN, utan att riktigt kunna säga varifrån den kom. Jag ville så gärna älska honom och ha det bra tillsammans med honom. För att inte göra honom ledsen? Kanske det också, han hade mått dåligt en lång tid efter att hon som han var på väg att gifta sig med (de hade förlovat sig) var otrogen mot honom och hans värld föll i hop.

Mycket var det nog därför jag kände sådär, hade inte samvete att såra honom och säga att jag inte ville ha ett förhållande. Han visste hela tiden om min ångest och att det var jobbigt för mig och att jag inte var säker, men förklarade det med att jag funderade allt för mycket på om det är rätt eller inte, vilket han kan ha haft rätt i också..

Vi tog paus, var i från varandra, men det gick inte särskilt länge, några veckor och så var vi tillsammans igen, jag kunde ändå inte riktigt släppa det. Ångesten var ändå kvar.

Vi har haft paus flera gånger efter det och bara varit vänner, då har det varit hans önskan, då han varit osäker om vi är rätt för varandra och mycket för att rädslor från hans förra förhållande kommit upp. Jag har då varit den som varit ledsen och velat ha honom tillbaka, även om det någonstans i mig kännts bra, så har jag sörjt de gånger vi "gjort slut" och när vi blivit tillsammans igen har jag varje gång igen haft ångest och jag har försökt förstå varför, när det ända jag bett om av honom är att vi ska bli tillsammans igen och sen när vi blivit det får jag ångest och mår dåligt? Jag förstår inte det själv.

När vi varit tillsammans en stund så har det gått bra och jag har kunnat släppa tankarna på om det är rätt hela tiden så det har flutit på på ett bra sätt i perioder. Till saken hör också att han inte på hela vår tid tillsammans kunnat säga att han älskar mig, han har ofta sagt att han inte ens vet om han har rätt känslor osv. det har varje gång gjort mig ledsen och jag har hela tiden gett honom chanser och tid att kunna börja känna något, har hela tiden sagt att jag älskar honom och väntar på att han ska kunna göra det också en dag. Men jag vet inte om jag verkligen har gjort det, jag vet faktist inte, har ju känts så men..

Hela förra sommaren var vi tillsammans och det gick bra tyckte jag även om han inte kunde känna så mycket så flöt det på och jag accepterade det, på hösten kom det vi hela tiden vetat att skulle komma: Han skulle resa i väg till andra sidan jorden och vara där över ett halvt år. 3 veckor innan han for gjorde han slut, och egentligen tidigare än så var bara mitt eviga "snälla ge oss en chans till" som skjöt upp det med nån vecka. Det blev helt slut, jag var väldigt ledsen och sönder i ett par veckor och sedan kändes det som att jag började vara på benen igen och det tackvare att jag den gången trodde det var slut på riktigt och gjorde allting enligt regelboken för att inte bli deprimerad igen (varit det förr).. jag umgicks med mina vänner trots att jag inte ville/orkade, jag tränade, for i väg till stallet varje dag och gjorde allt för att få ett bra liv igen, försökte se framåt och gå vidare även om det kändes väldigt tungt och jag lyckades bra, jag började 3 veckor senare lite smått skriva mejl med en kille i Norge, för att få bort tankarna. Det blev väldigt jobbigt, eftersom han blev "kär" i mig och jag bara stod där mittemellan denna föredetta och denna spännande kontakt, sa åt den nya att det bara finns en för mig ännu och det är min föredetta, men att "kanske nångång i framtiden" och vi fortsatte ha kontakt. Hade trots allt blivit lite spänning där mellan oss..

En vecka före han åkte iväg fick jag höra han hade varit ute på nattklubb och det gjorde jätteont i mig, försökte igen tänka framåt och tänka att det gör ont en stund med går över. Detta var samtidigt som han ville vi skulle träffas en sista gång före han åker, och det gjorde vi. Jag märkte då hur han tittade på mig, hur saker och ting hade förändrast för honom. Han ville ha mig nära, krama mig (det brydde han sig aldrig om förut, bara sexet som hade betydelse, in ut och sen sova..) Han tittade på mig med helt andra ögon och även om det värmde, gav det mig jobbiga känslor eftersom det hade börjat gå bra för mig, jag hade börjat ta mig vidare och det med min största kraftansträngning jag kunde! Då umgicks vi hela helgen, jag berättade om norsken jag haft kontakt med och sa allt som det var, vi har alltid varit så ärliga åt varandra…  han hade träffat sitt ex och rätt ut allting med henne och menade att det var det som varit i vägen för honom för att han ska kunna älska mig, att lägga det gamla bakom sig genom att prata egenom det med henne….

Det där allt hände under lördagen och söndagen och  måndagen i början av oktober åkte han i väg till australien. Jag mådde oerhört dåligt då i början, bröt kontakten med norsken och ville bara vara i fred från allt. Isolerade mig i ett par dagar, for inte till jobb, till stallet (har egen häst), eller till kompisar, ingenting, svarade inte ens i telefon.. låg bara i min säng och deppade, orkade ingenting. Hörde ingneting från honom på flera dagar, men efter ca 2 veckor ringde han och jag grät av lycka och trodde länge att jag drömde att han ringde…  det enda ledde till det andra och jag packade väskan och åkte ner dit över jul och nyår, han betalade resan. Under tiden före jag åkte dit hade jag också svår ångest om jag skulle åka eller inte om jag överhuvudtaget hade känslor kvar och där emellan att jag älskade honom över allt.

Jag for iallafall och grät i hans armar när han mötte mig på flygplatsen, av lycka. Vi hade en underbar månad där tillsammans, även om den gnagande känslan i bakhuvudet hela tiden fanns där (om det är rätt funderingarna) så mot slutet när vi reste runt bara han och jag så njöt jag av att bara få hålla hans hand när han körde och jag började gråta direkt jag bara tänkte på att åka hem igen.. vi skrattade åt allt, även om det inte fanns något att skratta åt och skulle jag se på det utifrån skulle jag kalla det kärlek. MEN VAD ÄR DÅ DENNA GNAGANDE ÅNGEST KÄNSLA??!?!? jag kan inte förstå mig på den ALLS!! Är det rädsla för att ha ett jobbigt förhållande, vågar jag inte ge mig hän åt ett förhållande igen efter att ha blivit väldigt sårad förut??? kan det vara det? Är det något annat? Är vi fel? Kan inte säga att jag någonsin varit förälskad i den här människan, det har nog hoppat över det steget efter att vi först länge var vänner och sedan bara blev tillsammans och då hade jag bara ångest..

Iallafall, när jag kom hem var jag så lycklig och kär så jag skulle ha kunnat gifta mig på minuten, och så gick det ett par veckor här hemma utan särskilt mycket kontakt så var det samma sak igen "ska jag göra slut.." bara ångest och inga varma känslor ens när vi pratat med varann på skype… Men, då när något verkligt hänt, så jag oroat mig för något så då var det ju jättejobbigt, måsta ha tag i honom direkt och höra att han levde och allt var bra..

diskuterade med en vän om detta (inte så här detaljerat förstås) och det kom fram att inte hon är säker på sitt förhållande heller varje dag men att man måste försöka att inte tänka så mycket, då kändes det bra för mig.. och jag började släppa fram kärleks och saknadskänslor igen, räknade dagarna tills han kommer hem och sådant. Då kollade vi förlovningsringar och jag och pojkvännen diskuterade det också. Förlovning och att gifta sig är jättestort för oss, för vi är kristna, han är uppvuxen i en helt kristen familj så han kan inte tänka sig bo tillsammans med mig innan vi är gifta, och så är det med de flesta andra var vi bor. Jag är inte uppväxt på det viset men accepterar det och vet att det kommer att vara så med oss också…

.. och nu igen kan jag inte tänka mig det utan att gå ångest som bara den.. har igen funderat på att göra slut och om jag orkar och allt sånt.. är nu 2 månader sedan jag såg honom och det är 6 veckor tills han kommer hem har jag just fått veta, han kommer hem för att han saknar mig och han säger att vårt förhållande kommer att vara något helt annat när han kommer hem när han är på en annan nivå och har utvecklats och mognat så otroligt mycket.

Jag vet ingenting, det här är jätteråddigt jag vet det, och jag kan tänka mig att det låter som fjortisproblem, men jag är 22 och han 25 så så unga är vi inte. Jag vill vara med honom, jag vill ha det bra med honom. Kan inte dessa "det är fel" känslor släppa mig då?!?!??

Han säger att jag ska försöka att inte fundera så mycket så blir det bra. Det har han rätt i, men hur gör man? Jag kan inte sluta tänka på det.

Även om jag får ångest av att tänka på giftermål och allt sånt så tänker jag automatiskt att vi är tillsammans om 10 år när jag ser på t.ex. familjeresor och hustomter m.m…

önskar innerligt att någon orkar skriva en mening, jag blir snart tokig med mig själv.