Jag ser att alla är vi människor, och jag tror att man växer mer och bättre som sådan om man får lära sig av sina egna misstag.
Givetvis ska man inte låta sitt barn utsätta sig själva för livsfara, men..

När de är vuxna, är de vuxna.
Visst kan föräldrarna ha åsikter, komma med råd, men jag tycker att föräldrar som inte förstår att barnet har ett eget liv och kan fatta beslut själva, även om de inte alltid är de bästa besluten, är det västa som finns.

Nej, jag ser det som att min mamma och pappa ska finnas när jag behöver dem. Annars kan de gärna överlåta mitt liv till mig.

När barnen är vuxna så kan man alltid diskutera deras beslut och val så att man får höra hur dom har tänkt och så, man kan komma med små råd men man måste acceptera att det i slutändan är deras eget val. Börjar man gå in och försöker bestämma så får man bara en ansträngd relation och har man otur så mister man kontakten helt med sina barn.

Min mamma har försökt säga till mig flera gånger vad jag borde göra och jag var tvungen att säga ifrån och få henne att backa, hade hon inte gjort det så hade jag inte tvekat om att säga upp kontakten. Hon får prata med mig om mina beslut och försöka förstå hur jag tänker, men hon kan inte längre bestämma över mig.

Jag tycker att man alltid ska uppmuntra barnen till att göra det de vill, men samtidigt lära dom att tänka igenom saker ordentligt före så att de kan lära sig att undgå vissa misstag på det sättet. Man vill ju att det ska bli självständiga vuxna människor av dom.

När det gäller om barnen ska få göra det de vill så tycker jag att det beror på vad de vill! Det är min uppgift som vuxen att vara just vuxen! Många tycker t ex att det är klart att ungdomar måste få ha en rejäl fylla. Annars vet de ju inte vad de ska undvika. Ska man i så fall tänka likadant om andra droger? Jag vet ju vad jag tycker! Det är min uppgift inte att förbjuda utan att få mina barn att förstå varför det är bättre att låta bli (funkar inte det så ja - då går jag in och förbjuder. Ingen tvekan om den saken!).

Sedan kan det ju t ex gälla val av pojk/flickvänner. Där får man ta på sig riktigt mjuka tofflor om man inte vill riskera relationen till sina barn…

Ett annat viktigt val är utbildning. Enormt många vägar står öppna för ungdomarna nu för tiden (avis!)! Det gäller att avväga vad som är rimligt och bara "en kul grej". Det är inte kul att kasta bort flera år av sitt liv på bara en kul grej. Eller? Både min man och jag har haft läshuvud. Vi har båda velat välja praktiska linjer på gymnasiet, men övertygasts om en teoretisk utbildning. Det finns ju ingen som kan säga hur det hade blivit om vi hade valt med hjärtat, men vi har sagt att vi kommer att uppmuntra barnen att välja det de verkligen vill. Under förutsättning att det är ett område där det finns jobb man kan försörja sig på!

Hur ska man sammanfatta det här? Som jag ser det är det ett givande och ett tagande, som i all relationer. Man måste fatta besluten från fall till fall. Det går inte att välja en linje och kategoriskt hålla sig till den! För att krångla till det extra kan det ju också vara olika när det gäller olika barn!

Det viktigaste ar ge karlek och stod vad som an hander. Villkorslos karlek ska man fa av sina foraldrar och det bygger upp ens sjalvfortroende och gor att man lattare kan bli en sjalvstandig och stark vuxen som fattar vettiga beslut. Man skall alltid kanna att det finns en fristad hos ens foraldrar. Man kan komma hem och fa en kram fast man forlorat jobbet, blivit lamnad av sin partner eller akt dit for rattfylla eller har en "olamplig" partner.

Sen ar det ju sa att vissa misstag maste man fa gora sjalv i livet, annars lar man sig inte av erfarenheten t ex att fa sitt hjarta krossat. Man kan inte lasa sig till den erfarenheten.

Rad och tips ska man givetvis bidra med om man kan, men inte forsoka kontrollera barnens val av liv. Man vaxer inte som person om man inte sjalv far valja och ta konsekvenserna av sina val. Det finns inte alltid ratt och fel. De flesta stora framgangsrika entreprenorer sager t ex att de lart sig allra mest av alla sina misstag.

Kan det finnas lägen där man som förälder kan eller kanske till och med ska bryta med sitt barn?

Jag har ett extremt exempel från bekantskapskretsen där jag faktiskt tycker att mamman skulle ha slutat stötta sin son.

Men det är nog väldigt stor skillnad på teori och praktik i såna fall!

#5 Startar en sådan tråd också :)

Nej, gör inte det Hera! Har inte tid att sitta här hela dagen. Skulle ju jobba ju .

För sent ;)

Allt finns kvar här imorgon också, så du kan jobba lungt ;)

jag tycker det ligger en klar skillnad i att ge råd och att lägga sig i. det sistnämna gör man om man försöker ge råd utan att ha blivit ombedd att ge en åsikt. om barnet däremot frågar ska man självklart säga vad man tycker, men då är ju tyckandet faktiskt önskat. det där att bita sig i tungan tills barnen själva frågar tror jag är det som skapar många konflikter mellan föräldrar och deras barn.

#9 Så du tycker att det är fel att ge råd om man inte först blivit tillfrågad? Jag tycker att råd måste man kunna ge ändå

#10 Kan faktiskt förstå det där. Jag vet ämnen där jag inte vill höra ett ljud om av t.ex. min mamma tycker om vissa saker. Vill jag ha hennes åsikt om det, frågar jag henne, annars kan hon gärna vara tyst.

#10 Man kan uppfattas så fruktansvärt fel om man går in och ger råd till en person so inte bett om det och som är säker på sitt val.

Då uppfattas man lätt som en besserwisser, och vem gillar sådana?

Självklart uppkommer det situationer då man ibland inte KAN hålla tyst. Om man ser att en person far illa kanske, eller kommer att göra det. Då får man försöka säga det man vill ha sagt på ett bra sätt, men också vara beredd att ta konsekvenserna.

#10, ja det tycker jag faktiskt. sedan kan frågan komma i olika skepnader, i en diskussion, eller som en rak fråga, men att bara tycka om barnens liv, och framför allt om de är vuxna är respektlöst. sedan finns det självklart undantag, men jag försöker tänka (för jag kan vara en besserwisser mot mina syskon och måste ibland hejda mig själv för att inte såra), skulle jag kunna ifrågasätta mina kollegor på jobbet om de sagt detta till mig? för i ärlighetens namn har man inte mer rätt att lägga sig i bara för att man är släkt. någon gång måste man sluta lägga si gi sina barns liv.

#4 Håller helt med dig

Min son har gjort vissa val i livet som jag tyckt vara fel. Bl.a sagt upp sig från ett välbetalt bra, fast jobb.

Men som den kloka kille jag uppfostrat honom till så har jag största respekt för hans beslut och nu i efterhand så ser jag ju att han gjorde alldeles rätt.

Nu i efterhand har jag också talat om för honom att jag tyckte han gjorde galet men sa det aldrig då utan försökte stötta honom i hans beslut.

Han visste säkert inom sig vad jag tyckte men man ska aldrig lägga "sten på börda tycker jag"

Däremot kan man bjuda på att man hade fel.

Hemma har vi alltid haft den överenskommelsen att ingenting är värre än att man kan komma hem och tala om det utan att någon blir arg. Allting går att lösa om vi gör det tillsammans. Det har vi också hållit i alla år.

#14 Bra överenskommelse :)

Hur gamla barn talar vi om? Jag tycker att det beror på vilket stadie i livet man ligger, hur mycket föräldrarna borde "lägga sig i". :)

#16 Jag håller inte med. Att stödja sitt barn är inte samma sak som att "lägga sig i" tycker jag.

Stödja sitt barn ska man göra genom hela livet.

#17 Jag tänkte mer på TS fråga kring uppmuntrande, än TS fråga kring stöd. Stöd ska man förstås alltid ge, men uppmuntra allt hela tiden tycker jag inte att man ska göra.

Ja fast ofta handlar det val inte om att man som foralder eller vuxen i slakten far chansen att saga vad man tycker om tonaringens fundering om huruvida han/hon skall prova knark, ha sex med magistern eller rana en bank. Det skulle man ju givetvis inte uppmuntra.

Daremot ar det kanske livsval som foraldern kanske foredrar dar "uppmuntran" kan bli stress ibland t ex yrkesval.

Akta uppmuntran dar man stoder barnet i deras egna val och egna beslutsprocess ar bara bra. Att kanna sig accepterad aven om man piercar ogonbrynen eller valjer att bli truckforare i en familj av lakare eller tvartom, dari ligger stodet och karleken.

Jag tycker man ska förklara varför vissa saker är dåliga och fel och inte bara säga att så är det. Sen måste alla få göra sina egna fel och då får man finnas där och trösta.

#6 Var är den tråden? :)

#22 Om du hade sökt på "att bryta med sitt barn" så hade du funnit tråden. Här kommer den.

http://relationer.ifokus.se/discussions/4d713651b9cb46221d04dca7-bryta-med-sitt-barn

#23 Jag tyckte att jag letade, men måste ha missat den. ^^ Tack så mycket. :)