Jag är en sådan som inte hör av mig, jag frågar inte hur folk mår, jag köper inte presenter annat än om det är ett kalas eller att vi bestämt att vi ses vid jul eller liknande och jag kan inte med långa "meningslösa" konversationer via sms.

- Jag hör inte av mig för att jag anser mig inte ha något att komma med.

- Jag frågar inte hur folk mår, för de vet att de kan komma till mig när som helst om det är något de vill dela med sig av, och antar därför att allt är "precis som vanligt" om jag inte hör något av dem, och frågar därför inget, för jag tycker inte om att "dösnacka", vilket är vad vi skulle göra om ingenting hänt i deras liv.

- Jag hatar likväl långa sms- och telefonsamtal som inte innehåller något konkret. Jag är sämst i världen på att bara prata på om allt och ingenting och känner mig väldigt obekväm och stressad i det, och vill bara lägga på luren om det drar ut på tiden utan vettig information byts. Min ideala konversation via telefon/sms är ungefär: -Hej, allt bra? Jag har fest på fredag kl 8, så kom gärna! Ta med pojkvännen om du vill. - Hej! Ja, allt är bara bra tack! Då ses vi på fredag då! Tar med pojkvännen :)

- Presenter byter jag gärna, men då om det är något som är någorlunda bestämt sedan innan. Inte för att jag inte vill visa uppskattning, utan för att jag måste spara ihop om jag ska köpa något, då jag har skitdåligt med pengar.

Sen så har jag också ett stort behov av "ostörd tid", då sociala situationer är stressande för mig. Jag vet aldrig hur jag ska bete mig, vad folk menar egentligen osv. Folk verkar gilla mig, och jag tycker om folk, men det drar mig helt på energi att umgås i sociala situationer, så det är sällan jag orkar svara om jag får sms dagen efter från någon ny bektantskap. Jag har en ganska lång "uppladdningstid" efter en fest t.ex. Samma sak med mail faktiskt.. De är också stressande, och de blir ofta liggande, tills jag skäms för mycket över att jag inte svarat att jag inte ens vågar öppna dem.

Måste få påpeka att jag är ganska lika i en relation också, när man kommit in i vardagen. Jag är sämst i världen på bara enkla frågor som "hej allt bra?", och jag har närapå blivit lämnad pga av det för att pojkvännen kände sig så ouppskattad.

Jag tycker också att folk många gånger är oärliga i sina handlingar osv, vilket är ännu ett skäl till att jag tycker att sociala situationer är så jobbiga. Folk frågar massa frågot bara för att fråga, inte för att de är intresserade. Och i slutändan så handlar allt bara om dem själva ändå.

@#2: Hur menar du att allt ändå handlar om dem själva? När jag frågar mina vänner hur de mår så undrar jag verkligen genuint hur de mår.

Vänskap är det samma som uppskattning och att bry sig enligt mig och på något sätt måste man ju visa det. Jag vet inte om jag har fel men det känns kanske som att du har svårt för vissa sociala relationer och då är det mer förståeligt att du helst inte vill ha några långa sms eller telefonsamtal.

Den stora frågan är ju vad du anser att vänskap bygger på? Om det inte är att bry sig genom att fråga hur folk har det i någon större utsträckning och inte eller att uppskatta varandra på olika sätt så hur menar du att en vänskap ska upprätthållas?

Vad jag menar är att det känns som att de flesta man träffar är mest ute efter att få prata om demsjälva.. T.ex. om de frågar vad jag jobbar med, så är det oftast för att kunna säga att de jobbar med något ovanligt roligt/spännande, om de frågar hur det går med kärleken så är det för att kunna inflika att de minsann haft ett förhållande i 10 år med fortfarande känner sig nykära, om de frågar vad mina intressen är så är det för att kunna klaga på att de inte kan utöva några sporter t.ex. pga sjukdom osv. Jag känner mig helt enkelt sällan genuint uppskattad i en konversation, utan mer som ett redskap för att de ska kunna prata om sigsjälva.

Att någon är så genuint intresserad som du, måste jag säga är något jag ytterst sällan stött på! Det är väldigt fint av dig. Jag önskar att fler var som dig, inklusive migsjälv. Men jag antar liksom, som sagt, att allt är "precis som vanligt", såvida inget annat sagts…

Jag anser att vänskap bygger på utbyten, respekt, "avlastning"/tilltro och en avslappnad atmosfär.

Utbyten:
Vi har något vi antingen har gemensamt/totalt motsatta åsikter i, och kan därför sitta i timtal och utbyta åsikter. Eller så fixar kompisen t.ex. skitbra fester, och jag är den som drar igång den. Eller så har vi ett intresse gemensamt som vi kan utöva och perfektera.

Respekt:
Jag är som jag är, och du är som du är, och det är helt ok! Jag vet precis vad du behöver, och du vet precis vad jag behöver. Jag behöver t.ex. en hel del tid mellan gångerna vi ses, och det är helt ok för dig. Men du vill gärna ses mycket och ofta, så när vi ses så gör vi en långhelg av det.

"Avlastning"/tilltro:
När ingen i hela världen går att anförtro sig åt, så går det med en vän. Det må vara att vi inte setts på 4 år, men när livskrisen kommer så vet vi precis vart vi har varandra, och vi stöttar, tror och avlastar varandra. Denna sorts vän är en sån som man inte behöver prata med, den nästan telepatiska känslan finns där ändå, och ingenting har förändrats sedan man var unga tillsammans.

Avslappnad atmosfär:
I en väns sällskap ska man kunna prutta och rapa, och det gör inget. Med vänner som dessa kan man slappna av maximalt, och umgås man i 5 timmar, så kan 4,5 av dem spenderas i total tystnad brevid varandra i soffan utan det minsta besvär.

Så summa summarum är väl att en vän behöver sällan vara en person, utan kan vara många olika. Vänskapen i sig tycker jag nog upprätthålls ganska bra själv om jag får säga så… De som inte är kvar, är kvar för att de inte kan ta mig som jag är, medans de som fattar vem jag är inte har några problem med mig. Jag har haft vänner som ville prata hela tiden, om allt och inget, och träffas och byta presenter och gå och shoppa, men det har aldrig fungerat. Jag önskar verkligen att jag kunde göra allt det där, för det ser och låter så jävla kul ut, men jag kan bara inte. Och tyvärr så har då den vänskapen runnit ut i sanden. Så nu håller jag mig till folk som är sociala och roliga, men som har mig (och jag dem) som "ankar" eller vad man ska säga. En fast punkt i tillvaron som inte behöver underhållas, utan när man ses så ses man.

@#3: Ja, personer som bara vill hävda sig själva är ju inte särskilt trevligt. Men såna personer umgås jag inte med utan om jag frågar om deras jobb eller hur de mår så får jag ett ärligt svar utan skryt. Däremot är det deras uppskattning och omtanke tillbaka som jag kan sakna.

Om det ska finnas alla de grundvärden som du säger så måste man ju ändå ha byggt upp dem kring något. Du kanske själv avser barndomsvänner där man har mycket "gratis" om man vuxit upp ihop, annat är det ju med vänner man träffar när man är lite äldre.

Själv skulle jag tycka det kändes väldigt märkligt om man inte hörts på flera år och sen skulle man sitta och berätta om en livskris. Då skulle jag välja att berätta  för en person som följt mig och som visat intresse att umgås kontinuerligt.

Har du många vänner som du kan ha den här relationen till som du beskriver här?

Själv anser jag att en vänskap behöver näring, att man visar varandra omtanke, uppskattning och det är väl det alla behöver antar jag. I och för sig i olika grader men att inte bara spontant visa uppskattning på olika sätt gör väl ändå vardagen rätt trist?

Alla vill ju ha uppskattning och omtanke och för mig är i alla fall vännerna en viktig del i det. Annars vore vardagen väldigt tråkig och grå utan ett spontant peppande ord, ett kul telefonsamtal eller vad det nu kan vara.

Jag ser det som att vara känslokall om man inte har förmågan att bara visa lite värme och uppskattning inför de som man ändå ser som sina vänner.

Du har helt rätt på så många punkter, och beskriver i mycket så som jag skulle vilja vara.

Ang. frågan om hur många vänner jag har den här relationen till så måste jag svara ärligt:
Ytterst få.
En som jag kan skicka iväg ett sms till när lusten faller på.
En till som jag kan mötas upp med när det behövs.
I annat fall: Många som vill ha precis den relationen du beskriver, men som jag inte kan ge. Jag har varit på iFokus tidigare under ett annat namn. Jag fick då många "vänner". Många människor jag verkligen, genuint, önskar en kontakt med. Många som förstår, många som vill prata, många som vill ha precis den kontakten du (och jag) vill ha. Men som jag inte kunnat ge… Vilket är varför jag tagit fegis-vägen och bytt namn. För jag har inte kunnat upprätthålla den kontakten…

@#5:OK, men om du gärna vill ha en sådan relation, vad hindrar dig då från att försöka skaffa en? Om man verkligen önskar sig något så kan man ju jobba för att i alla fall komma i närheten av det.

En vänskapsrelation kräver mycket arbete upplever jag, jag lägger ner mycket tid och väntar mig också att andra gör det. Därav min känsla av att många gånger få för lite uppskattning och omtanke.

Jag har även någon person så där som jag väntat på ska bli mer öppen och engagerad genom att jag bjuder till. Jag ställer frågor, berättar mer personliga saker osv. Men i det fallet är vi fortfarande kvar på ruta noll kan  man väl säga och en person som jag anser inte kan visa nån uppskattning alls i stort sett.

Alla är ju olika, en del kan smsa eller prata i timmar i telefon. Med en del människor kan jag göra så med vissa tillfällen, men de flesta inte. Jag är mer säg vad du vill så är det bra sen. Visst kan jag ringa och säga hej, hur är det, men det är mycket sällan.

De som vill tex att jag ska minnas att de fyller år minns jag. De som inte vill det minns jag inte. Alla är olika som sagt och vill ha ut olika saker från sin vänskapsrelation. Och tycker man att det inte funkar så får man ta upp saken till diskussion

@#7: Ja, det svåra är ju att starta en diskussion kring sådana här ämnen eftersom man lätt blir osams. Det är ju svårt att lägga fram att man anser att en vän inte uppskattar en tillräckligt.

Det är väl det där med att ge och ta och vissa upplever jag tar mycket mer än vad de ger och de verkar inte ens medvetna om det själva.

Det har hänt att jag påpekat att jag tycker det är tråkigt om det bara är jag som är först på att höra av mig och att jag alltid ställer frågor om olika saker men sällan får frågor tillbaka. De personer jag nämnt det för har väl förstått situationen men sen ändå inte kunnat bättra sig. Och då är det väldigt uppenbara saker som att höra efter hur det går med vanliga saker som jobb och liknande.

Jag har ganska få vänner och har aldrig varit van vid mycket träffar med vänner men jag känner ändå att jag kan ta alla möjliga sociala sammanhang, prata på med olika människor osv. Tyvärr är det många av de som när de är lite äldre och då söker nya vänner som mest är självcentrerade och inte alls har förmågan att engagera sig i olika personer. Det är min erfarenhet i alla fall.

#8 Ja sånt är svårt, men jag tycker att ärlighet kan vara bra. Om den andra personen inte vill acceptera eller struntar i det så är man inte så bra vänner som man först trodde tyvärr.

Jag skulle nog inte ändra mitt sätt särskilt mycket för någon annan samtidigt som att jag är fullt medveten om att det jag anser är  "pratar för mycket" är "pratar för lite" i andras öron. Men man kommer till något sorts mellanläge antar jag med folk man trivs med, å de andra träffar jag bara vid enstaka tillfällen hos gemensamma vänner osv. Jag är rätt nöjd med det ändå eftersom vi uppenbarligen inte är kompatibla.

Sen finns det ju de som är enbart egotrippade och pratar bara för att höra sin egen röst, men dessa tycker jag iaf går lätt att sålla bort från umgängeskretsen.

#8 "De personer jag nämnt det för har väl förstått situationen men sen ändå inte kunnat bättra sig. Och då är det väldigt uppenbara saker som att höra efter hur det går med vanliga saker som jobb och liknande."

Vad är det som säger att det är de som måste ändra sig? Du uppelver besvikelse över att de inte gör som du vill, men har du tänkt på att de kan uppleva besvikelse över att du kräver saker och inte accepterar dem som de är? Det som är "bara" för dig är inte alltid "bara för någon annan. Jag tycker att det är "bara" att acceptera andra för exakt vad de är, men det gör uppenbarligen inte du.

Nu menar jag inte att du ska acceptera saker du inte vill, bara att du kanske måste vidga synen lite. Det är ett ganska självcentrerat tänk du tar upp som jag ser det där du anser att andra ska skärpa till sig för att uppfylla dina önskemål och där du står ut med andras brister utan att acceptera dem som en del av personen utan som något som ska bekämpas. En del ändar sig lätt då det ligger i deras natur, andra kanske knappt kan ens om de vill.

Nu låter det kanske mycket hårdare än vad jag egentligen menar, men så är det inte! :)

@#10: Nej, jag vet inte vad det är för vits att överhuvudtaget umgås om man inte frågar varandra saker och bryr sig om varandra. Om det är att inte acceptera den andra personen så får det väl vara så då.

När jag tagit upp saken så anser jag i så fall att det bara är för den andra personen att säga att hon inte har samma syn på det hela och att det i så fall är bättre att avsluta kontakten.

Jag anser inte att det handlar om att acceptera eller inte eftersom en vänskap inte bygger på att man ska "orka med varandra". Vänskap ska ju vara givande, vänner för mig är engagerade och omtänksamma, inte sociala ufon som inte kan öppna munnen och fråga hur det är.

En viktig sak i sammanhanget är att jag själv är sådan som jag vill att andra ska bemöta mig. Jag hör av mig, frågar hur det är, följer upp hur saker och ting går för den andra personen, kommer ihåg födelsedagar osv.

Det handlar alltså inte om att ställa krav på andra som jag själv sedan inte kan uppfylla.

#11 "En vänskap inte bygger på att man ska orka med varandra"

Jag vet inte om jag missuppfattar dig här men det är väl just det som vänskap handlar om. Att man ska kunna få vara sig själv med dåliga dagar och bra dagar och att bli accepterad för det.

På tal om det här med att "ta och ge" så tycker jag att det är någonting man inte ska "mäta" när det gäller riktig vänskap.

Jag ger inte för att få något tillbaka utan för att jag vill…

@#12: Det beror ju lite på vad du menar med dåliga och bra dagar. Det är en sak att kanske känna sig allmänt nere och därför inte vilja ses. Att man kanske är trött eller liknande. Annat är det om de man umgås med alltid är halvt oengagerade och inte bryr sig speciellt mycket.

Att jag ställer frågor hur det är med dem men nästan aldrig får frågan tillbaka och liknande. Eller personer som sällan eller aldrig hör av sig och därmed heller själva inte anstränger sig för att upprätthålla en vänskap.

Visst handlar det om att ge och ta och såklart känner man sig inte speciellt uppskattad om man själv ger och ger i form av omtanke, en födelsedagspresent eller vad det nu kan vara men sällan eller aldrig ens får lite engagemang från den andra personen.

En vänskap ska vara ömsesidig, det ska inte bara vara en enda person som "drar" vänskapen framåt. Riktig vänskap baseras inte på att glömma, att vara dålig på att höra av sig utan en riktig vänskap håller man igång från båda håll. Och det är varken tvång eller krav att höra av sig och liknande om man anser att de man umgås med är ens verkliga vänner.

#13 Personer som sällan eller aldrig hör av sig räknar inte jag som mina vänner alls. Snarare ytliga bekanta.

Det beror väl kanske på hur man ser på själva ordet "vän".

Jag har väldigt få vänner men många bekanta

"Det handlar alltså inte om att ställa krav på andra som jag själv sedan inte kan uppfylla"

Så, bara för att du kan uppfylla dem så är de fullt rimliga och normativa? Så om vi umgicks och jag ställde krav på dig att du varje gång vi ses ska massera mig i en kvart, för att jag själv kan uppfylla ett sådant krav, är det rimligt att jag ställer det som krav?

Jag förstår att du upplever de här situationerna som jobbiga, och jag förstår ditt resonemang. Däremot så ser jag en helt annan helhet, människor är mångfacetterade och av den enkla anledningen finns det lika många sätt att ha en relation på som det finns folk. Det finns nog inga fel eller rät, bara sätt och personer som passar en själv mer eller mindre bra. Ta det som passar och strunta i resten. Du vill inte ha det så, ha det inte så helt enkelt. Det finns ju en massa olika människor så du kan säkerligen hitta dem som passar dig så du slipper gå runt och vara missnöjd i relationer, det gynnar ju ingen.

Det låter som att du vet rätt precist vad det är du vill ha av en kompis: en som hör av sig och kommer ihåg din födelsedag och frågar om vardagliga saker typs hur du haft et på jobbet. Det låter inte så ovanligt, så en sån kan du säkert hitta. Men jag kan inte hålla med om att dina önskemål är någon sorts facit för hur "en riktig vän" ska göra.  Jag håller altså helt med Aviendha om det hon skriver om att alla människor och därmed också alla relationer är olika. Det finns massor med sätt att vara vänner på.

Själv är jag urusel på att komma ihåg födelsedagar (även om facebook numera har hjälpt mig förbättra mig rejält på den punkten ). Och så är jag en besatthetperson som periodvis låter mig uppslukas mycket av det jag håller på med just på, och glömmer bort mycket annat (t.ex. att höra av mig till folk mm).  De som känner mig vet detta och vet att när jag inte hört av mig på 2 månader så betyder det ingenting negativt, det betyder inte alls att jag tröttnat på denhär kompisen eller inte bryr mig omhan/hon, jag finns fortfarande där.  Jag orkar inte med kompisar som måste fråga hur det går på jobbet eller en massa andra mindre viktiga vardagsfrågor, sånt mer enkelt vardagspratbehov får jag (med råge) tillfredsställd i vardagen genom att prata med medlemmar i min familj, kollegor på kafferasten, nån förälder jag möter på konsum mm. Med riktiga vänner - såna som inte bara svishar förbi i vardagen - vill jag prata om sånt som är viktigt, utvecklande, djupt eller kanske göra något praktiskt arbete tillsammans.

@#14: Nej, det är ju sant. Dock är det ju så att det väl är min förtjänst mycket att de relationer jag har och har haft vuxit och mitt sätt att vara har lett till en mer djup bekantskap.

Jag säger inte att jag är någon expert på sociala relationer men grundläggande behov som uppskattning, omtanke, bekräftelse osv är ju sådant som man vill ha i en mer nära vänskap.

@#15: Det är ju aningen skillnad på det jag beskriver som vänskap och att gå till ytterligheter och kräva massage. Det finns säkert många olika definitioner på vänskap men om den inte ska bestå i grundläggande saker som att bry sig om varandra, höra efter varandra och vara intresserad av vad den andre har att berätta så vet inte jag vad den skulle bestå i.

Det är bara ett tamt försvar för de som är bra på att ta emot men mycket mindre bra på att ge. Vänskap är ömsesidighet. Det är en annan sak om båda i en vänskap tycker det är ok att glömma födelsedagar, strunta i sms, att man inte frågar hur den andra mår osv.

Visst finns det mycket olika människor men min erfarenhet är att det är ont om såna som inte bara hör av sig när det passar dem själva eller som tycker det är bra att bli lyssnade på men som inte kan vara engagerade tillbaka.

Ja, visst är alla olika och jag har inte trott något annat. Men jag tycker inte att det finns något försvar för personer som tar mer än de ger så tydligt som jag upplever att vissa gör. Såklart kan det inte vara någon millimeter-rättvisa men sen när är det bara den ena personens ansvar att hålla igång en relation och visa att man bryr sig? Det låter ju som att flera är av den uppfattningen här.

Om dina vänner tycker det är ok att du inte hör av dig på länge osv så är ju det en form av överenskommelse ni har. Däremot är det inte ok om en relation bara hänger på att den ena personen håller igång samtal, ser till att man träffas, att man bryr sig osv.

Det krävs dessutom så lite för att bry sig om varandra, det är inga storslagna saker så alla med lite känsla för sina vänner borde kunna  skicka iväg ett sms eller ett kort mail.

Om det inte är viktigt att fråga hur den andra mår, vad är då viktigt? Det är ju en del i att bry sig. Såklart frågar man inte om jobb varje gång eller hur man mår men då och då är det ju naturligt att göra det.

Jag anser inte att man kan likställa det stöd man får från familj, kollegor och liknande. Vänner är en sak och andra relationer något annat.

#18 Jag sade aldrig att mitt exempel är rimligt, "extremer" är bra för att fånga poängen. Bara för att du kan, betyder det att det är lika viktigt för alla och att man är dum och onormal om man går utanför den normen?

Vänner som tar mer än dom ger som du skriver, det låter ju inte bra om det kontinuerligt är så du upplever det, då kanske relationen inte är riktigt ömsesidig eller att du hoppas eller förvänter mer än den andra. Om den andre inte hör av sig kan det vara för att den inte är lika mån om att ha kvar dig somvän. Men det kan ju också vara för att han/hon vet att du ändå kommer att höra av dig? eller för att det är en person med väl mycket kontakter eller aktiviteter som inte riktigt hinner med alt!

#17 Uppskattning, omtanke, bekräftelse skriver du och där håller jag med. Fast skulle vilja lägga till mycket fler saker också. t.ex. ärlighet och intellektuellt motspel. Och jag vill altså inte att en vän frågar "Hur är det" om det inte är för att han eller hon faktiskt vill höra ärliga svaret. I ytliga relationer kommer den frågan ju hela tiden och är en del av nån sorts ytlig kommunikation och man förväntas inte kommemed något särskild sanningsenligt eler djupt svar. Men en riktig vän får gärna vänta flera månader med att fråga hur jag mår, fast då ska det vara för att han /hon ärligt vill höra det sanna svaret.

Lena1234: Jag blir lite störd över ditt resonerande. Inte för att jag tycker att ditt sätt att se på vänner är fel, utan för att du tycker att alla andras sätt är fel, och ditt är det enda riktiga. Alla människor är olika, uppskattar olika saker och behöver olika mycket.

Själv så måste jag säga att jag tycker att kompisar är överreklamerade och för det mesta ett totalt bortkastande av tid. Sist jag umgicks med någon "kompis" var för ungefär två år sedan, och jag längtade bara hem. Det betyder dock inte att jag inte vet hur en vänskap fungerar, och i mina ögon så ser det ut som om du kräver väldigt mycket av en vän. Fine för dig, men det är något som majoriteten inte kan, vill eller orkar uppfylla. Dessutom så låter det inte på din beskrivning som om folk "tar" mer än de ger, utan snarare får en himla massa. Det du ger dem är knappast något som de tar från dig, utan något som du alldeles frivilligt överöser dem med. Dina vänner kanske till och med tycker att du är klängig och jobbig att umgås med, eftersom de dels känner att du är så "på" (mycket uppmärksamhet kan upplevas så, som en slags uppvaktning), dels känner att du kräver ett likadant beteende tillbaka - vilket de flesta som sagt inte vill, orkar eller kan göra. Jag skulle faktiskt vilja säga att en sådan vänskap som du efterlyser är onormal. Inte som i fel, men som i att det inte alls hör till normen, utan snarare är väldigt extrem.

Saken är den att alla människor är olika, och vad som är en rimlig vänskapsrelation för dig är något helt annat för någon annan person, och ytterligare en annan för en tredje, och så vidare.
Alla människor prioriterar olika - vissa tycker till exempel bara att det är viktigt att ge presenter till folk inom familjen, medan andra lika gärna kan ge presenter till alla - och vissa bryr sig inte om presenter överhuvudtaget. En del människor vill inte prata om personliga saker ens med sig själv, medan andra kan prata om det med vilken främmande människa som helst.
Jag själv till exempel tycker att det är helt ointressant att fråga hur folk mår. Jag förväntar mig att de berättar om det faktiskt är någonting som är värt att berätta. Likaså tycker jag att det är lika meningslöst om folk frågar mig hur jag mår, eftersom jag skulle säga om det var något som är så viktigt att det måste diskuteras.

Då alla är olika kan du inte kräva samma sak av dina vänner som du själv känner att du kan ge, eftersom det inte automatiskt innebär att det är vad dina vänner anser är rimligt.

Känner du att du inte klarar av någon annan relation än en sådan som du själv kan ge, umgås då bara med sådana som är lika vänskapsintresserade som du - men du måste acceptera att synen på en "perfekt" vänskap kan vara på många olika sätt, och inte bara på just ditt sätt.