E så trött på att bli behandlad som skit hela tiden. Vad e det jag gör fel?????
Jag ger honom allt o han pissar på mej. Varför bryr jag mej? Varför låter jag honom trampa på mej o sen bara ber om mer? Njuter jag på nåt sjukt sätt av att straffa mej själv? Känna mej som en h**a? En dum idiot som inte förtjänar bättre?

Varför fortsätter jag att ge mej själv till dem som inte vill ha mej? Finns det ens nån som vill ha mej? E jag så dålig att jag inte förtjänar bättre? I så fall varför o på vilket sätt?
Vad ska jag göra annorlunda?

Ljuger för alla om hur det verkligen e, jag ljuger så bra att jag tror mej själv o får en chock när jag märker att min sanning inte e sann.
Då kommer smärtan tredubbel. Hade jag bara kunnat va ärlig o säga hur jag mår åtminstonde till min bästa vän så hade hon sagt till mej att jag ska lämna hoonom o att jag förtjänar bättre. Men då känner jag mej liten o svag. Måste hålla fasaden att jag e stark. Men det e jag inte. Jag e så trasig o liten o svag o klänger mej fast vid minsta lilla värme o intresse till den milda grad att jag tror det e äkta kärlek. Men det e bara en fantasi.

Han sa han ville ge mej allt, han sa han ville va med mej för alltid, han sa att vi var gjorda för varandra, sen sa han att han skulle flytta o nu ser han sej själv som singel innan vi ens har gjort slut. Jag har inte betytt nåt. Har jag inbillat mej allt? Har jag inbillat mej att han sa att jag var den enda han ville ha i resten av sitt liv, när han frågade om jag ville vara hans för alltid, när han sa han ville ha barn med mej, när han sa han ville flytta ihop med mej, när han sa att han aldrig skulle lämna mej? Nej allt det va sagt, trodde jag på det? Ja….

Jag blev egentligen inte kär i honom. Han e inte ens min typ. Han e odräglig o otrevlig o trög. Jag blev kär i hans ord o hans löften. Kände att jag så gärna vill ha för alltid att jag kan ta det med honom o se bort från hans fel o brister. Varför ska jag göra det? Varför ska jag ta nån jag egentligen inte ens vill ha? Vad e det för fel på mej. Och om allt jag känner e sant, varför e jag då ledsen? Om jag ändå hela tiden vetat att han inte e rätt? Vad ska jag göra för att bli stark nog att se mej själv som den fina människa jag egentligen vet att jag är? Jag e snygg, jag e rolig o jag e ärlig o jag ger allt. Varför kräver jag inte att få detsamma tillbaka? Varför??

Finns det nån annan som känner igen sig eller e det bara jag som kännt så här?