Jag är i ett sådant förhållande nu och jag tycker att det är hur skönt som helst. Jag var i ett annat förhållande innan där vi bråkade om precis allt. Så fort munnen öppnades så var det bara bråk. Det var bara jobbigt och energikrävande.

Det är klart att man behöver rensa luften ibland, om det finns något att rensa. Men har man ingen underliggande konflikt utan allt är bra så finns det ju ingen anledning att bråka :)

Jag tycker det känns hälsosamt att ha lite urladdningar i en relation ibland, det gör (för mig iaf) att relationen utvecklas och blir starkare efteråt. För mig tycker jag att en relation utan konflikter inte är helt hälsosam och ärlig, konflikter finns i alla relationer och finns det inga konflikter så är det för att båda parter viker sig för varandra och då ser jag det som konflikträdsla. Kan ha fel men min åsikt idag iaf :-)

jaa innan jag och min kille flyttade ihop så bråkade vi aldrig.. det var jätteskönt!!!

Jag är i ett sådant förhållande nu, sedan drygt nio månader tillbaka. Men det är absolut hälsosamt att rensa luften ibland! Jag tror att det beror på mig att vi aldrig bråkar, eller om jag säger såhär, i mina tidigare relationer så var det mest jag som startade bråken, vet inte varför och jag vet inte varför jag inte hittar nånting "värt" att bråka om nu :P Det är iofs skönt. Vi disskuterar väldigt mycket men det blir aldrig hetsigt.

Nej det har jag inte, men är ju också väldigt bra på att starta bråk… :)

Jag kan tycka att det är skönt om man slipper bråka, men samtidigt är det skönt att rensa luften och jag tycker att man efter ett "bra" bråk faktiskt kommer närmare varandra.

Jag anser att man inte behöver bråka i ett förhållande. Men dock så behöver man rensa luften emellan åt, men det betyder ju inte att man behöver bråka för det. Ifall man säger vad man tycker på ett bra sätt så på en gång så behöver man inte bråka och tjafsa sen.

Jag och sambon har varit tillsammans i 5 år men aldrig bråkat med varandra, visst tycker vi olika ibland men vi är båda så lugna så vi skriker aldrig och så på varandra. Utan är det något så pratar vi om det, jag som växt upp med mor och hennes karl som bråkade jättemycket tycker det här är underbart.

Nej.

Jag vet inte om ett förhållande utan bråk är bra eftersom jag aldrig haft ett helt bråklöst förhållande.

Men som jag skrev i en annan tråd så tycker jag att det låter tråkigt att aldrig bråka. Beror det på att en alltid ger sig? Eller är bägge så lika varandra att de alltid håller med varandra om allting? Eller är bägge så likgiltiga att inget rör upp dom? Är den ena martyr?

Jag kan inte förstå par som säger att de aldrig bråkar, aldrig höjer rösten, aldrig är osams. Det låter för mig opassionerat.

Jag menar inte med bråk att man slåss och kastar tallrikar i golvet, även om jag har varit med om det också.

Jag kan bli sur på min sambo om han velar. Det är det värsta jag vet. Jag tycker inte om människor som hela tiden ska vara till lags och säger "men välj du!" till allting. Har dom ingen egen vilja? Folk som inte vet vad dom vill är frustrerande och sånt blir jag arg på.

#8 Vad är det för mening med att bråka? Bara för att man aldrig bråkar så betyder det inte att man är ense om allt eller att det är nån som ger sig. Man kan ju prata om saker och ting i stället och lösa det på det viset istället för att bråka.

#8 Vi håller inte alltid med varandra, en av oss ger sig inte alltid, vi är inte heller likgiltiga för allting, men istället för att bråka om det så pratar vi med varandra om det. För oss känns det mycket bättre än att bråka om saker.

Jag har också ett sådant förhållande nu. Otroligt skönt i motsats till mitt tidigare där det kändes som att vi bråkade för jämnan. Vi kan diskutera saker, men det har inte behövt gå längre än så. Vi är oftast överens och glada, istället för att bråka. Hur tråkigt nu vissa tycker det låter.

Jag håller fullständigt med Vargnatt och Eros, man ska kunna prata och diskutera om problem eller oense uppstår i ett förhållande.

Jag tycker man behöver lite urladdning ibland. Åtminstone jag. Skulle nog inte kunna leva i ett förhållande där det aldrig käbblas lite… men det är ju alltid skillnad på bråk och bråk, det finns ju destruktiva bråk också. I min nuvarande relation har de få bråk vi haft stärkt vår relation, vilket varit skönt. Käbbel är bra - så länge det inte blir smutskastning och destruktivt. Så känner väl jag i alla fall.

#13 Vad menar du med käbbel??

Om man inte har något att bråka om ska man alltså ändå starta ett bråk för att det "behövs"? 

Min sambo och jag brakade aldrig innan vi flyttade ihop (1 ar) men efter vi flyttade ihop borjade vi braka mer. Nu har det lugnat ner sig lite mer (7 manader) for oftast ar det ju samma saker vi brakar om och vi forsoker kompromissa sa mycket som mojligt. Hoppas att vi kan sluta braka snart nar vi har motts halvvags med allt.

Man kan aldrig forandra sin partner men man kan absolut forandra sig sjalv for sin partners skull!

#16 varför bråkar ni?

Jag är en livlig människa och behöver bråka ibland :) HAr aldrig varit i ett förhållande utan bråk eller käbbel.

Men sen är jag sån som blir väldigt upphetsad ibland då man disskuterar och åsikterna går isär.

#17 Olika vanor; Min kille vill ga och lagga sig 5 pa morgonen och ga upp kl.1, jag tycker det ar att slosa bort hela dagen.

Min kille vill inte laga mat nar han kommer hem (jobbar som kock) och da tycker jag det ar en dalig ursakt for att slippa hjalpa till.

Jag lamnar typ apelsinskal och avokadoskal overallt… det driver honom till vansinne.

Nar nagon av oss inte haller ett lofte.

Nar jag fixar med mina vaxter (ofta!) gillar jag att gora det i koket och det hatar han, sa numera far jag bara vara pa balkongen.

Oftast ar det lojliga smasaker som bygger upp och sen ar man hungrig/trott/whatever och blir sur utan nagon direkt anledning. Men det mesta av det har blir mindre och mindre ett problem, for vi kompromissar och andrar pa oss. Det funkar faktiskt valdigt bra.

#19 Hur går det för honom att jobba om han ska sova mellan fem o ett? Eller sover han bara så när han är ledig?

När det gäller maten så skulle du ju kunna laga mat till dig själv tills han inser att han får hjälpa till med maten hemma oxå.

Om du skulle plocka undan skalen så skulle du inte driva honom till vansinne, så att då är det ett mindre ovana som man kan börja bråka/tjafsa om.

Och varför inte försöka att hålla löfterna till varandra?

Varför hatar han att du håller på med dina växter i köket? Han ska väl egentligen inte ha några problem med det när han inte lagar mat hemma.

Ja, jag blir lite stalld av fragan "vad brakar ni om?" faktiskt, haha. Riktigt nyttigt att svara pa den fragan for det ser ju riktigt pinsamt ut nar man skriver ut sina storsta problem.

Han jobbar som kock = sent. Det passar INTE mina vanor.

Var kompromiss med maten har blivit att jag lagar mat om han diskar/stadar samtidigt. Det funkar skitbra och jag hatar ju att diska men gillar att laga mat.

Skalen ar inget problem langre, och blir det aterfall maste han bara paminna.

Brutna loften ar mer glomska. Nar man lovar att gora nagot viktigt men sedan glommer bort det. Losningen blev att lova mindre.

Bra sagt om vaxterna, haha. XD Det handlar om att det blir jord precis overallt = ohygieniskt.

Ja kan tänka mig att du blev lite ställd av frågan, men kan vara nyttigt o fundera på vad det är som man bråkar över. För att när man vet vad man bråkar om så är det lättare att lösa dom.

Men kompromissen som ni har löst över matlagningen låter som en bra ide, så länge det funkar för er båda två.

När löfterna bryts är lite värre problem. Men nått som kanske skulle funka är att ni skriver ner vad ni har lovat varandra.

När du håller på med blommorna skulle du kunna lägga ut sopsäckar eller tidningspapper där du håller till så är det bara att vika ihop det o slänga det när du är klar, och då kommer även skräpet och jorden med. Och om det skulle komma skräp utanför säckarna/pappret så är det bara att dammsuga eller torka av.

#14 Småkäbbel. Tjafs. Småbråk. Kalla det vad man vill, men inte om allvarliga saker, och utan fula ord. Delade åsikter, hetsiga disskutioner. Hallå, när får man annars makeup-sex? ;)

Skämt åsido. Jag utgick från mig själv, mina behov och mina erfarenheter bara. Vi fungerar alla olika, och himla tur är ju det! :)

Edit: Menar inte käbbel på ett otrevligt sätt i alla fall. Tjafs/käbbel för mig kan vara något rätt charmigt. Åtminstone i det förhållande jag är i nu. Det är det jag menar, vilket kanske inte riktigt framgick i mitt tidigare inlägg. Men ja, jag hoppas jag inte uttrycker mig klumpigt på något sätt. :)
Riktiga ångestfyllda gräl däremot är aldrig bra tror jag. Det är bättre om man kan prata ut om det, utan att förstora upp det till ett jättegräl.

Vissa bråk tror jag kan stärka relationen, och vissa bråk tror jag kan skada relationen. Det beror ju helt på.
I mitt förra skadade det den, i denna har de få bråk vi haft stärkt den. Som sagt, så olika.

#15 Klart att man inte ska. Alla är ju olika. Går allt bra utan så ska man självklart inte tjafsa/bråka "bara för att". :)

#22 Inte loften som i riktigt viktiga saker… det hade nog forstort varat forhallande.
Men typ att jag lovar att ga och kopa mjolk eller vad som helst for att han kommer hem for sent for att gora det sjalv. Sen glommer jag och da far han ingen frukost pga mig. Vi ser inte det som varldens undergang direkt men det ar helt klart en kalla till konflikter.

#25 Det är såna små saker som kan slita på ett förhållande det är därför det är viktigt att försöka att hålla dom. Så att det bästa för att hålla dom där "små sakerna" är att skriva upp dom o sätta upp lapparna på nått ställe där man ser den hela tiden så att man kommer ihåg det.

Väldigt sällan vi bråkar, träter eller ens har olika åsikter. På nåt märkligt sätt anpassar vi oss efter varann. Det vi kan DISKUTERA är uppfostran av hans/mina barn.
Men nu bor inte vi ihop, kanske lättare då.

Livet är för kort för att tjafsa och vara osams tycker vi. Dessutom har vi varit dels i längre förhållanden/ äktenskap och längtat efter varann.
Det kanske gör sitt till.

Jag håller med #27, livet är för kort för att tjafsa och vara osams, man ska ta vara på tiden man har tillsammans.

Säkert kan man leva utan käbbel och bråk, har bekanta som lever såfdana förhållanden (säger dom själva). men jag tror ändå det sundaste förhållandet går ut på att få rensa lufte ibland. Har bara haft (har) ett långt förhållande och jag tycket det skulle vara urtrist om vi alltid var överens och inte gnabbades och bråkade ibland.

#29 På vilket vis tyckte du att det var urtrist att ni alltid kom överens och inte gnabbades?

#30 vet inte riktigt, har bara en känsla av att det är bättre (talar för egen del nu..) att få ha diskussioner där båda partena har sin åsikt. Kanske uttryckte mig lite klumpigt, egentligen är det väl inte att bråka eller gnabbas när jag riktigt tänker efter men att ha sk. "heta diskussioner".

Ett par vi är bekanta med har en relation utan bråk, men då är han hela dagarna och kvällarna i garaget och mekar med bilen medan hon sitter inne och ser på tv. Kanske de trivs att vara på sitt håll och bara sova tillsammans men personligen får jag känslan av att de kanske borde ta och bråka lite, inte kan man väl på riktigt trivas med att nästan aldrig se den andra?

#31  "Heta diskussioner" är inte riktigt som bråk tycker jag, som du säger så e det mer att man säger sin åskit, och det brukar jag o min kille göra.

#32 Håller med. Bara för att man oftast inte bråkar så betyder det inte att man alltid är överens!

Jag och min sambo har levt ihop i 7,5 år och började inte käbbla förrens vi hade varit tillsammans i 5 år och har bara bråkat på riktigt två gånger sedans dess, båda gångerna när jag var en hormonstinn sjökossa (gravid). Ena gången handlade det om att sambon inte ville gå till Statoil och köpa en daimglass till mig kl 23.30 på kvällen och den andra gången om att han inte ville åka och handla kläder med mig för tredje gången den veckan. Det framgår nog att det mesta berodde på mig va? :P

Annars kommer vi väldigt bra överens och käbblar väldigt sällan även om vi tycker olika om mycket. Vi är duktiga på att lyssna och försöka förstå den andre och när vi märker att vi inte kommer längre och börjar bli frustrerade tar vi en paus och tar upp diskussionen igen när vi har lugnat ner oss. :)

Nope,

Jag erkänner, jag kan vara ett riktigt monster ibland.. svära, skrika, puttas och ha sönder saker av ilska. Det är skönt att inte behöva lägga band på sig, utan bara får ryta till då man känner sig orättvist behandlad eller bara djävligt irriterad. Plus att det är fasligt skönt med "försonings"-sex. Men allvarligt talat tror jag inte att jag är det där monstret såå ofta.

Annars verkar det också som om maken och jag ser olika på en situationen, jag uppfattar det som diskussion med han ser det som gräl. Eller så vill han bara starta ett gräl med mig ;)

jag förstår inte varför man ska skrika och tjaffsa med varandra, Blir det verkligen bra då? jag o sambon bråkar aldrig. Diskuterar gör vi på en sansad nivå.

#36 Det handlar nog om vilken personlighet man är. Somliga är lugna som filbunkar, andra hetsiga och vilda.

För att upskatta det bra man har, behöver som sagt jag ibland bråka lite :)

#38 Ja ioförsig alla är ju olika=)

Jag skulle aldrig kunna bo med någon som brusar upp eller löser sina problem med att skrika högljutt om dem och slänga saker, de är småbansbeteende enligt mig. Har sett flera skrämmande exempel på det bland vuxna så jag skulle aldrig vilja ha det så. Men alla har ju olika erfarenheter här i världen, så det är de som gör att jag inte vill ha det så.

Här är det tvärtom, börjar jag bli väldigt tyst är det dags att ta skydd för då börjar jag bli arg=)

#38 Jag håller med dig. Jag får själv ångest av folk som skriker och grälar.. och vem sjutton löser några problem genom att skrika eller kasta grejer? Jag gör det då inte, mer än att det kan vara skönt att avreagera sig.. när man är förbannad.

Njae bråk och bråk… jag kan bli irriterad och tända till en kort stund men vi har aldrig stått och vrålat på varandra.

Vi bråkar eller tjafsar väldigt sällan - och gjorde det aldrig de första 10 åren av vårt förhållande (14 år nu)! Vi är absolut inte helt överens om allt, men ser ingen anledning att bråka för det.

Jag är tacksam att vi har så lika åsikter om det viktiga ämnet barnuppfostran. Vi har tre barn och de kan aldrig gå till den andra förälderna och få mer, för utan att egentligen ha diskuterat det så mycket drar vi gränsen på samma ställe. Jobbigt för barnen kanske, men jag tror att det mer är en trygghet .

Vi bråkar kanske 1 gång om året, då ofta pga trötthet eller liknande, annars löser vi konflikterna ändå.

Livliga diskussioner har vi ofta! Oftast om ämnen som inte ens berör oss särskilt mycket som tex huruvuda Michael Jackson kan jämföras med Elvis. Ingen av oss är ens särskilt förtjusta i varken MJ eller Elvis ! :-)

Vi är itne särskilt lika men har lärt oss att acceptera varandras olikheter och rent av dra fördel av att vi är olika.

Nu har vi varit tillsammans i 20 år så mycket av "kanterna" har slipats bort, de första 5-6 åren bråkade vi mer även om vi aldrig har bråkat särskilt mycket.

Jag som varit tillsammans med min man i 30 år vet att man måste bråka ibland.

Nu är det ju en himla skillnad på vad man lägger in i orden bråka/käbbla/gräla/kivas osv. men att vara sams och eniga om allt hela tiden tror jag är en omöjlighet.

Våra första år var ett "stort gräl" emellanåt innan man så att säga fann sig tillrätta med varandra och varandras olater. Däremot har jag aldrig tvivlat (inte ens i de mest intensiva grälen) på vår kärlek.

Jag är optimist och tror alltid att allting löser sig…

Jag och min sambo har varit tillsammans ca 2½ år nu och vi har bara grälat en enda gång och då var vi båda trötta och hungriga och hade haft en allmänt usel dag.

Vi pratar om allt istället för att låta saker gå så långt att vi börjar bråka.

#44 Det kanske beror på vad man har för temperament. Både min man och jag är ganska hetlevrade och har starka viljor.

Givetvis pratar vi ut. Kommunikation är A och O i ett förhållande men som sagt det är inte alltid vi är övverens.

#45 Jag har haft ett hett temperament förr, men har lärt mig att kontrollera det på rätt sätt så nu blir jag extremt sällan arg alls och min sambo är nog bland det lugnaste som finns.

Inte alltid vi är överens om allt, men ingen av oss har några problem med att komma fram till kompromisser.

Men alla är vi ju olika och en del har som du säger lite hetare temperament

Jag säger samma sak som Anne. Har alltid haft ett hett temperament och det har många gånger fått negativa konsekvenser. Min nuvarande sambo är otroligt lugn och han gör mig lugn.

Innan mitt nuvarande förhållade har jag också bara skakat på huvudet när folk sagt att de aldrig bråkar. Så nu har jag lärt mig att man aldrig ska sitta och döma andras förhållanden  

Men som sagt handlar det väl även om hur man själv definierar bråk/tjafs osv.

Vi bråkar nästan alltid, och om typ samma saker. Det är verkligen inte hälsosamt. Speciellt inte när han är ganska lugn men när vi bråkar blir han liksom väldigt långsint sen och är arg på mig flera veckor, medan jag tycker att puss förlåt innebär nu är jag glad på dig igen.

Jag och mitt ex var tillsammans 5 år.
Vi har Aldrig bråkat, vart sura på varandra eller "käbblat"..

Visst, oense om vart soffan ska stå kanske, men thats it.
Vi trivdes så, behövde inte rensa luften eller så..
Så jag tycker det är bra.

Vi har hittills aldrig bråkat, aldrig höjt rösten åt varandra. Det betyder inte att vi alltid är överens och båda har nog surat lite vid enstaka tillfällen men vi pratar och löser det.

Personligen tycker jag att det är otroligt skönt, tror inte alls att det behövs bråk för att det ska vara ett bra förhållande. Därmed inte sagt att enstaka bråk gör att det är ett dåligt förhållande heller men ser inte vitsen.

Lite oense måste man ju vara emellanåt, man behöver ju inte bråka alltid. Fast det är ju huvusaken att man reder ut saker och ting ifall man blir rejält osams.

Har själv varit i både ett lugnt förhållande utan gräl, och ett ganska livligt bråkigt och tjafsigt förhållande.

 Lagom är bäst

Nu ska jag säga något men det är bara grundat på erfarenheter i min närhet.
De flesta förhållande jag vet som varit ko-lugna har faktiskt den ena partnern en dag bara rest sej och gått i stort sett.
Förklaringen har varit att det saknades något, vilket jag tolkar som brist på passion.
Vet ju när jag själv träffat killar och det just varit, enligt mej för lugnt så har jag faktiskt inte haft de "rätta" känslorna.
Tycker väl alla borde ha diskutioner om något; sysslor, mat, inredning, vänner, uppfostran, ekonomi osv.
Sen är ju enligt mej nyckeln att kompromissa men någon gång måste väl alla haft svårt att kompromissa om något.
Annars ser jag det nog faktiskt som att både viker sej av brist på intresse eller att den ena kanske går över gränsen för att tillfredställa den andra(toffel).
Sen beror det även på definition av bråk men jag ser det mer som graden av missnöje

För mig så är bråk jätteviktiga. Ibland behöver man bara ösa ur sig allt från irritation över att locket på schampo-flaskan var öppet till ilska över att man känner sig åsidosatt eller förbisedd. Alla såna där småsaker som gärna kommer ut i ett gräl, men som inte är värda att påpeka ens i en liten kommentar annars, är det så skönt att bli av med, och att få ösa ur sig stora saker är ännu skönare. Att bara prata om det lugnt och sansat ger mig ingen tillfredsställelese alls, även om problemet blir löst. Jag måste få ladda ur.

Dessutom håller jag med vermonica om passionen! Att man kan bli så pass arg/ledsen/irriterad över något i ett förhållande att man börjar bråka, tyder iaf enligt mig på att man har passion! Något är så pass viktigt i förhållandet att det väcker så pass starka känslor att ett bråk uppstår.

Men diskussioner och bråk är väl ändå helt skilda saker, i alla fall för mig. Det här är ett diskussionsforum, varje dag skriver jag massor av inlägg i de diskussioner som intresserar mig - innebär det att jag bråkar överallt då eller att vi alla här på iFokus hela tiden bråkar?

Jag och min sambo diskuterar ofta och vi är långt ifrån alltid överens, och det är ju det som gör en diskussion intressant eller till och med får igång den. Sedan kan ju gränsen mellan diskussion och bråk dras helt olika beroende på vem som drar den. Vissa tycker det är helt naturligt att diskutera saker och ting hetsigt och andra tycker att det går över till bråk så fort någon höjer rösten.

#54 Jovisst är det stor skillnad på att disskutera och på att bråka.

Det är just det att gränsen mellan diskution och bråk är individuell, har många gr enligt mej diskuterat medans den andra parten anser att jag bråkar. Det som är en sak för den ena är en annan för den andra!

Sen tycker jag även att det finns olika bråk, om jag gemensamt med en pojkvän/man köpte ett hus så kan jag erkänna att han har inte mycket att säga till om när det gäller inredningen eller rättare sagt inte något.
Chansen är stor att det blir bråk om han skulle diskutera och inte ge med sej, jag är så, vissa saker är jag helt enkelt envis och bestämd med. Det jämnar brukar jag få förhandla mej ur med andra saker hehe.
Men ett sådant bråk anser jag inte att det är stor chans att det kan skada mitt förhållande, däremot kan nog destruktiva bråk någonsin vara bra tex. överdriven svartsjuka, personliga påhopp, 5000 onödiga saker varje dag(överdrivet tjat), kontrollbehov osv..

Vad handlar bråken och tjafsen om? Det tror jag är det centrala.

Jag är i ett förhållande där vi tagit ett "uppehåll" och lever på distans sedan en månad tillbaka . Han har sina saker kvar hemma hos mig, vi pratar nästan varje dag, har setts några gånger i veckan men när jag vill prata om oss och framtiden blir det tjafs.

Han har aldrig haft lätt för att prata känslor och blir alltid dödstrött (gäspar stort) när han känner känslomässig press. Min metod, att "reda ut och göra bra så fort som möjligt" fungerar inte på honom.

Våra tjafs uppstår på grund av att jag inte känner mig trygg med honom. Vi står långt ifrån varandra, han distanserar sig känslomässigt vilket gör att jag känner mig otrygg och osäker på om jag verkligen är viktig för honom.

Några tips/tankar?

#57 Känner delvis att jag är i samma situation, din partner låter som min och det känns tufft när man vill reda ut saker för att det ska kännas bra och han skärmar av och vill inte…

Skulle bli galen i en relation utan bråk. Jag är tyvärr lite känsloknarkare och går ett förhållande på prozac blir jag tokig, rastlös och går tillslut. Jag behöver lite upp och ner. Inte sagt oro över om relationen håller eller inte, men att må lite dåligt då och då. Jag är en intensiv person och behöver gapa av mig ibland. Spec då min kille är min raka motsats i allt allt allt, han driver mig till vansinne ofta och jag gör samma med honom, men det funkar ändå :)

I mitt förra förhållande bråkade vi aldrig om någonting, jag fick typ inte bli arg på saker å ting (svårt att förklara!) men det gjorde att förhållandet inte höll tillslut..

Men i mitt nuvarande så kan vi bråka men blir ändå alltid sams till slut. Det är dom små bråken som gör att vårat förhållande funkar och hålls vid liv. :)