Skriva av mig..
Jag lever ett jävla dilemma. Jag älskar någon, som inte litar på mig och han tror inte att han någonsin kommer kunna lita på mig, redan nu tänker ni, men gå vidare då? Ja, absolut, det skulle jag gärna göra. Men jag har redan försökt säkert 6-7 gånger. Jag har avslutat kontakten och nått min bottengräns, jag har skrikit så mycket jag gråtit, jag har varit precis på gränsen att göra något riktigt dumt. Så jag har tagit upp kontakten igen, för jag klarar inte av smärtan. Jag har döljt mina känslor. Jag har erkänt mina känslor. Jag har ljugit för mig själv och alla andra. Jag har gjort allt för att försöka lyckas släppa taget. Jag har träffat andra. Allt detta på snart 4 månader. Men det är ju inte så länge? Kanske inte för dig, NEJ. Men för mig, som aldrig har älskat innan, så är det länge. Jag tänker inte godta svar som att "Det är svårt, men du måste gå vidare". För ni har inte en blekaste aning om hur jag känner och mår. Jag har aldrig någonsin träffat någon, som jag vill vara med, så mycket som jag vill vara med honom. Han gör mig hel, han gör mig lycklig. Han gör mig till den jag är!
Men ingenting jag gör, säger eller känner kommer göra att jag får vara med honom. Ingenting kommer få honom att älska mig så som jag älskar honom. Jag har träffat andra, jag har verkligen försökt! Men tillslut stannar jag upp och inser att jag ljuger för mig själv. För vem killen än är som jag sitter brevid, så är han inte Han. Så då är man tillbaka till början, och så går det runt.
Jag har fått tips som att "Gör något med dina vänner, träffa dina vänner, hitta på saker, gå ut!".. Tack, det är jättefina tips, men ingenting har funkat. Ingenting.
Många äldre tänker nog att "Nej men det går över, hon är ung och har hela livet framför sig."… Går det verkligen över? För vissa, ja. För andra, nej. Andra träffar sina stora kärlekar i min ålder. Mina föräldrar träffades i samma ålder som jag är nu. Men skillnaden är att jag kommer aldrig få ha honom hos mig. Mina känslor kommer inte släppa, jag vet det. Jag har aldrig varit såhär säker på någonting i hela mitt liv. Men jag vet att det är honom jag vill leva mitt liv med och bygga upp min framtid med. But then again, ingenting jag säger, gör eller känner kommer få honom att känna detsamma.
Jag berättar jätteofta att han är det finaste och bästa jag har. (Han är min bästa vän, och han vet om mina känslor för honom.) Han vet att jag älskar honom. Han vet att om jag kunde, skulle jag göra allt för att få honom lycklig. Men han tror inte på mig, för han har blivit sårad och bortglömd och tror att jag kommer göra detsamma. Och jag vill så gärna bevisa för honom att jag inte försvinner, jag tänker kämpa för honom för jag vill ha honom, jag vill se in i hans ögon, jag vill somna i hans famn och vakna upp i hans famn. Han är den enda jag vill ha. Jag älskar honom..
Med andra ord, mitt liv är meningslöst för jag drömmer om någonting som aldrig kommer gå i uppfyllelse och jag vill inte drömma om någon annan än honom. Nu låter det som att jag är besatt, men nej. Det är bara riktigt starka och dessutom äkta känslor…. :'(
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Du skriver att det har gått 4 månader, och att det känns som lång tid.
Jag kan förstå att det känns som lång tid, men det är inte länge när det gäller att gå vidare. Du skriver också att ingen vet hur du känner och mår .. Hallå? Alla går igenom det du går igenom nu någon gång i sitt liv. Du är inte ensam om att känna som du gör.
Det kan ta år innan man kommer över känslor för någon som inte har samma känslor tillbaka. Men man klarar faktiskt av att gå vidare till slut. Fast du inte tror det just nu.
Om du tycker att ditt liv är meningslöst för att du är olyckligt kär, så behöver du kanske hjälp med ditt tänk. För livet kretsar inte kring kärlek bara. Det finns så mycket mer!
Och glöm inte, du är inte ensam om detta.
Det du upplever är normalt om än fruktansvärt jobbigt!
![[Mairah]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Det är så sant som Hera redan sagt här. Vi är faktiskt många som har genomlidit en olycklig kärlek som vi har haft svårt att glömma, som har snudd på krossat våra hjärtan. Men livet går faktiskt vidare. Det måste det göra, vare sig vi vill det eller ej.
Hoppas du inte fastnar i din fixering av honom, för till sist kan det bli som en besatthet att du "måste" ha honom till varje pris. Och en envägskärlek är aldrig nyttig. Att han inte litar på någon är något som han själv måste övervinna.
Jag tvivlar inte alls på att dina känslor är äkta för honom, men ibland så kan dessa känslor övergå i en sorts "besatthet" till att du "måste" ha honom. Hoppas du missförstår mig rätt här. ( Jag har själv upplevt hur en kompis blev besatt av en kille som hon inte kunde få) Och jag tycker att du verkar besatt över att inte få ha honom. Man kan aldrig tvinga en annan människa till att älska en eller att lita på en. Sådant kommer efterhand när man bygger upp en parrelation, förutsatt att relationen är ömsesidig.
Det är verkligen en konst att vara öppen i ett sådant fall som ditt, för att älskar man verkligen en människa, så låter man den gå om den inte ser på förhållandet på samma vis som en själv. Det är kärlek på högsta nivå!
Du har fått två jättebra svar redan
Vill bara lägga till att det är inte för inte det kallas "sorgeår" när man mister någon. Det tar med andra ord tid så på det hela taget räknat så är 4 månader ganska kort tid även om de känns som en evighet.
/Maria
Håller med övriga inlägg, sammanfattar det bra
Qui dormit, non peccat
Det krävs två för en relation. Jobbigt men bara att acceptera.
Att vi inte har nån aning omhur du mår tror jag inte alls du har rätt i. dom flesta som passerat 30 har upplevt riktigt hemsk olycklig kärlek, en eller flera gångar. När man är mitt i det känns det nästan outhärdligt, men inte efteråt. Du verkar vara om inte besatt så i alla fall väldigt fixerat.
Tror det bästa du kan göra är att ägna dig åt något. Något som intresserar dig och kan bli lite fokus för din energi ett tag. Vad det är är nog mindre viktigt, bara det är något som passar för dig, kompisar, sport, jobb, plugga, måla tavlor…
Ja, du har fått bra svar här ovanför mig, och jag kan inte annat än att hålla med. Alla har någon gång varit olyckligt förälskad. Och kommit över det, även om det känns som att det är omöjligt. Och det kommer komma andra helt underbara människor i ditt liv, ibland vinner man och ibland förlorar man. Livet handlar om att leva, inte att leva för någon annan.
/Christine
Starta ny diskussion