Vad är det för utbildning du har? Vissa utbildningar är långa och gedigna men hysteriskt svårt att få jobb i.

Vissa jobb är det massor av folk som söker men bara en eller ett par får det kanske av 100 sökande. Det betyder inte att resten är usla.

Jag vill inte här precisera exakt vad det är för område då jag inte vill bli igenkänd men det tillhör en av Sveriges största näringar. Det borde alltså inte vara så svårt att få jobb.

Man behöver inte vara usel, det tror jag inte heller men däremot får man inte en chans på arbetsmarknaden. Bättre att sluta söka och därmed också slippa få höra att man inte är önskvärd på arbetsmarknaden.

Fast om du slutar söka så lär du aldrig få jobb. Håller tummarna för dig att du kommer ur arbetslösheten. =)

Söker du olika sorters jobb eller har du låst dig på en inriktning? Ibland får man ta skitjobb eller jobb som inte kommer på 3 i topplistan, det är betydligt enklare att söka jobb när man redan har ett.

Förstår hur du känner det.
Det är inte lätt att sticka ut då läget är som det är, och flera 100 söker varje jobb som släpps.

Men att sluta söka jobb kommer ju göra så att du inte får några pengar alls,och chansen till jobb blir lika med 0. Hur ska du då klara dig?

Nej, ibland får vi som söker jobb svälja vår stolthet, vi får må skit av alla "TAck för din ansökan, MEN" och för alla de som inte ens hör av sig.

En dag hoppas jag det vänder.

@#3: Ja, såklart är det ju en poäng i det du säger men samtidigt vill jag inte må sämre för varje nej jag får utan mår bättre i vetskapen att jag är arbetslös och att jag jobbar på att försöka acceptera det.

Att jag istället försöker hitta annat att fylla tiden med och att jag i alla fall kan känna mig nöjd och stolt över att ha skaffat mig en bred utbildning som jag lagt mycket tid på. Att samhället vill få ut massa utbildat folk men att det sedan inte finns jobb till alla är ju inget jag som privatperson kan påverka.

@4: Jag söker inom flera olika områden men det som förr ansågs som skitjobb kan idag vara svårt att få. Dessutom ses man ofta som överkvalificerad då arbetsgivare vet att en person med högre utbildning egentligen inte är intresserad av att städa eller stå på lager t ex. Att motivera sitt intresse av en anställning med att "man behöver ett jobb" är inte tillräckligt idag.

@5: Jag kan ju så att säga "söka jobb" på papperet men utan att lägga någon speciell tid eller engagemang på det. Jag kan delta i olika åtgärder för att kvalificera mig till bidrag.

Det är ju tillräckligt att vara arbetslös i sig, även om det inte är någon lösning att inte söka några jobb så är det heller inte hållbart att söka och hela tiden få nej. Om samhället är uppbyggt så och att jag vet med mig att jag mycket väl skulle kunna arbeta om jag fick så är det sådant läget är.

#8 Söker man bara jobb på pappret ska man inte ha några pengar heller.  Att bara delta i åtgärder räcker ju inte.

Vill man ha ett jobb så får man se till att söka. Inte sitta och tycka synd om sig själv.

"Jag får ändå bara nej hela tiden, så jag tänker inte söka några jobb"
Nej, då kan man vara utan pengar också.

Man ska aldrig ge upp, då kommer man absolut ingetstans.

Låter tragiskt i vårat "välfärdssamhälle" ( kan ju diskuteras  ) att man kan vara för överkvalificerad för att ta sig vilket jobb som helst, som du berättar om. Och att det ska vara så svårt att få jobb trots att man är välutbildad..Verkar inte vara någon garanti det heller längre tydligen.

Finns ju även många som hittat nya jobb genom sina intressen t ex, eller genom vänner och bekanta. Vissa byter ju jobb i tid och otid, och vissa får kämpa så trots fina utbildningar. Hemskt.

Fast klarar du dig ekonomiskt ändå så kanske det inte spelar roll om du sätter dig ner och acceptersr din situation. Men det kanske lönar sig i längden att du fortsätter att söka jobb här och där. Till sist måste du ju få napp någonstans. Tycker man..

Lycka till!!

#6 Fast att du då har lagt ner mycket tid på en utbildning till ingen nytta? Du har en utbildning som inte leder dig någon vart, precis som jag. Kan sj inte jobba inom mitt utbildade yrke pga sjukdom, så det känns botten snällt sagt.

Visst att acceptera att man är arbetslös är första steget, har sj varit där. Inte kul alls höll på att bli galen och klättrade på väggarna efter bara 3 månader. Men man kan inte bara ge upp heller, om du inte har en psykisk eller fysisk sjukdom som gör att du inte klarar av att jobba.

Min lösning eftersom jag inte vill vara sjukskriven eller arbetslös är att plugga, finns massor av intressanta yrken och annat man kan läsa till. Arbetsförmedlingen kan även hjälpa dig med sånt oxå. Läser du något yrkesinriktat så ingår oftast APU, vilket är ett bra sätt att träffa folk i arbetslivet och få in foten på olika ställen oavsett om man är 16 år eller 50 år. Utbildning är inte heller tung att bära och ser mycket bra ut på papper Plus att man inte känner sig helt värdelös för man gör ju faktiskt något och får bekräftelse på det.

Har inte läst alla svar noggrant, men flytta?
Ibland måste man gå så långt för att få ett jobb..

Tyvärr..
Men att sluta söka jobb kommer ju knappast lösa ditt problem.
Ingen kommer slänga jobb efter dig..

Vad söker du för jobb egentligen?
Bara för att man har en bra utbildning kanske man får sänka sina krav och söka "mindre uppskattade" jobb..

Jobb finns det alltid.
Man måste bara göra verkligen allt.
Det har jag fått lära mig.. Jag har ingen vidare utbildning, och har fler IG'n än G'n på mitt slutbetyg från gymnasiet..
Ändå har jag lyckats få jobb lite här och var.. Inga toppjobb, men ändå jobb..

Så att sluta söka jobb är ingen lösning.
Lycka till och ett jobb kommer till dig med!

Mitt bästa tips är att lägga din energi på något du tycker är intressant, och meningsfullt så du inte går och blir bitter över att spilla din tid. Har nyss träffat på en arbetslös akademiker som var i "fas3" och jag blev verkligen ledsen över att höra henne berätta och inte minst det hon berättade "mellan raderna" som var att "ja, det blev alldrig nåt"  hon har gett upp helt och mäter hela sitt livs "lyckande" i om hon lyckats göra jobbkarriär inom det hon tänkt sig när hon valde utbildning - vilket hon då ite gjort.

Ta ditt liv i egna händer för tusan!  Varje dygn har 24 timmar och livet är kort. Ta vara på det.  Det är inte nån annans fel om ditt liv inte är meningsfullt.  Din livskvalit´hänger inte på om någn arbetgivare anstälelr dig.  Du kan fylla ditt liv med meningsfullt innehåll.  Vill du ha ett jobb och det inte verkar vara möjligt inom at dusöker nu, så gå en annan utbildning medbra jobbchanser inom nåt du skulle kunna tänka dig.  Eller: Har du intressen/nåt du brinner för så engagera dig i det och lägg energin där och var glad att du inte får de jobb du söker för då har du kvar din frihet att lägga en massa energi på det du brinner för.

Försök att lägga upp dina dagar så att du aktivt söker jobb ett par timmar och sedan släpper det för att göra något helt annat.

Men sluta söka är som många redan skrivit ingen lösning alls.

Jag känner mängder med männsikor som har jobb som de är "överkvalificerade" för. Jobb som inte alls har med deras gedigna utbildning att göra men har genererat till helt andra vinklar i livet.

Förresten, du ville inte tala om vad du är utbildar för eller vilka jobb du söker, men hur gammal är du?

fy fan, jag vet precis hur det är . dock har jag bara vart arbetslös sedan studenten för ca två år sedan. Men det är fan inte kul iaf. Sedan säger af att det kan garantera jobb om jag vidarutbildar mig. Jo visst, för att dem anser att man ska ta ett jobb i hela landet! Även fast man sitter på hus med skuld lixom =/

Det blir inte bättre av att vara arbetslös. Har heller inte jobb efter utbildning men det är heller inte säkert att du skulle trivas på en arbetsplats som motsvarar din utbildning. För egen del är kollegor A och O för att trivas. Finns inga garantier att din utbildning ger dig goda kollegor, eller hur?

@9: Nej, pengafrågan är ju en annan sak. Om inte bidrag fanns skulle vi få allt fler hemlösa osv osv.

Det är lätt att tycka och säga att man inte ska tycka synd om sig själv och såklart vill jag inte tycka synd om mig själv. Det är också lätt att tycka och säga att man inte ska ge upp. Däremot är det inte alltid lätt att fortsätta trots en rad motgångar och saker som gör att din självkänsla och självförtroende sänks mer och mer.

@10: Nej, utbildning är sannerligen ingen garanti eftersom utbildning kan vara lite av en fälla. Genom att man spenderar många år till en utbildning så saknar man erfarenhet och utan erfarenhet är mycket svårt att komma in på arbetsmarknaden.

Samtidigt ses man som överkvalificerad för eller icke seriöst intresserad av enklare jobb. Speciellt i tider då det råder arbetsbrist och det finns en mängd människor med kortare utbildning, ex gymnasiet som mer än gärna tar och jobbar länge inom ett enklare arbete. Man är alltså utkonkurrerad på flera olika sätt. Jag vet detta av erfarenhet då jag även sökt flera "enklare" jobb.

Ja, mycket beror ju på hur man mår och det handlar inte om att man ska sitta och känna efter. Det tar helt enkelt stopp när man får många nej, det finns ingen motivation att göra en bra ansökan.

@11: Jag skulle inte säga att det är till ingen nytta eftersom jag fått ut mycket av min utbildning rent personligt sett. Sedan verkar det vara en utbildning som fortsätter att få statliga medel utan att någon egentligen vet hur många kvalificerade det behövs inom området.

Plugga kan kan inte göra då jag inte har någon ekonomi till det. Jag har redan pluggat så mycket som jag får göra med lånade medel. Jag trodde ju att bra utbildningar av olika slag skulle leda mig vidare men det är ett stort glapp mellan vad och vem som utbildas och vad och vem som efterfrågas på arbetsmarknaden.

@12: Jag bor redan i en storstadsregion så det finns ingen som kan hävda att arbetsmarknaden är bättre någon annanstans i landet. Det är själva systemet det är fel på då det varje år examineras tusentals från landets högskolor utan att någon till fullo tagit reda på hur många som företag och organisationer efterfrågar.

Min bransch är en vanlig bransch med hög företagstäthet i den region jag bor. Problemet ser jag inte ligger där utan att så gott som alla har uppfattningen att erfarenhet krävs, utan erfarenhet ingen chans.

Jag vill som jag tidigare skrev inte uppge exakt område men det är definitivt inget udda eller ovanligt yrkesområde.

@13: Ja, jag kan inte annat än att hålla med dig. Jag har försökt med det att inte fokusera för mycket på de ambitioner och karriärdrömmar jag haft utan försökt att acceptera att mycket ligger utanför min kontroll.

Det lovas alltid så mycket när man söker en utbildning och när folk väl är examinerade, ja då finns det få eller inga jobb.

Däremot kan jag inte hålla med dig i att det bara är upp till en själv om livet är meningsfullt eller inte. Man existerar ju inte helt oberoende av systemet och en stor faktor när man är arbetslös är ju ekonomin. Det finns med andra ord inte så stora spelrum när det gäller att skapa en meningsfull tillvaro. Då menar jag inte att man måste leva i lyx men resor, bio osv är ju redan sådant man inte har råd med.

Intressen kan man ju absolut ha och finner man bara något som inte är alltför kostsamt kan man ju bedriva intresset även om man har dåligt med pengar. Men att fylla en dag och göra den lika berikande som när man har ett jobb man trivs med tror jag inte man kan göra utan ett arbete att gå till.

Jag har inte några ekonomiska möjligheter att gå fler utbildningar.

@15: Jag är 29 år.

@16: Ja, ofta ser ju myndigheter inte till helheten utan bara att man ska bli självförsörjande eller komma ur arbetslöshet. Att det finns något som kallas livet runtomkring tar de mindre hänsyn till.

Har man inget jobb måste man ju ändå kunna ha sitt liv utanför arbetsmarknaden, livet kan ju inte stanna för att man ska sitta där med ett par resväskor redo att flytta vidare så fort man ska ha nytt jobb.

Att pendla är ju helt ok och kanske flytta om man bor någonstans där det knappt existerar företag eller organisationer. Men med tanke på att en majoritet bor i eller i närheten av storstäderna där jobben också till stor del finns så är dessa flytthot bara ett sätt att göra den arbetslösa ännu mindre.

@17: Det är ju en helt annan fråga. Om man väl kommer in någonstans och får erfarenhet så har man ju en bättre grund att söka sig vidare på. Bra kollegor har man ju inte garantier för någonstans oavsett om man får ett arbete man verkligen vill ha eller ett arbete man inte trivs så bra med.

Tycker det är väldigt irriterande att många går efter ålder. Folk anställer hellre 30 åringar som inte kan det dem ska göra än en 19 åring som kan det dom gör, diskriminering!!

Ja, åldersdiskriminering förekommer tyvärr. Och det är nog ännu värre om man är kvinna 55+ och blir arbetslös.

#27 Har hört av Kvinnor i den ålder att det inte är svårt för dem att få jobb, "livserfarenhet".

Hmm känner i alla fall 3 st 55+ Kvinnor som det fastnat totalt för.  En som jobbat i alla år, massa erfarenhet, pigg o frisk, gick arbetslös till hon hamnade i fas3, då tyckte hon det var så förnedrande att hon med så många år erfarenhet skulle ha nån sorts praktikjobb och arbetsgivaren ha betalt för att ha henne där, så hon "hoppade av" systemet och lever på sin man.  Barnen är utflugna så det funkar för do ekonomisket.  En kompis som är 57 är i fas 3 nu,hon har 2 högskoleexamener och massor av erfarenhet.  Hon har varit på flera jobbintervjuer och även varit med om att de har svarat att de kommit fram till att de vill anställa någon som är yngre (sagt det rakt ut altså)

#29 Det har jag inte hört av nån iaf.

Ja åldersdiskriminering kryllar det av, antingen är man för gammal eller så är man för ung! Många av " mina" jobb har gått till karlar som är i 30 årsåldern.. Och det fast de har mindre erfarenhet än vad jag har.

Känner även de som anses vara för gamla, 50+ verkar vara hopplöst för att få jobb.

Jag lider med dig. Jag blev nyligen arbetlös (avslutat studier) men känner mig redan deppig. Är orolig för hur jag kommer må ifall detta fortsätter. Tydligen så är min sambo försörjningsskyldig så jag levar på honom och mina föräldrar. Känns inte så kul. =/

#30 jo det är mycket svårare att få jobb som äldre 55+, man vill inte satsa på ngn som kommer att sluta jobb ainom några år.

Ang ämnet… Att sluta söka jobb. Det är ju provocerande i många människors ögon. Dessutom, om du ger upp, är det socialbidrag du ska leva på då? Hur går det med sådant som de flesta drömmer om? Familj är ju hopplöst.

En vill arbetslöshet i ett samhälle är inte nödvändigtvis ngt negativt, men det ska såklart inte vara de som vill ha jobb utan de som är mellan två för att de byter eller liknande och kortare tider, långtidsarbetslösheten är fruktansvärd. Fram till 80-talet hade vi i Sverige noll arbetslöshet som mål. Det ledde till stora inflationsproblem och föranledde krisen under 90-talet. Visserligen har vi idag en fri växelkurs, men 0 arbetslöshet skulle driva upp räntorna, vilket politiker inte vill.

Du vet ju inte vart i "kön" till jobben du är. Du kanske var nr 2 av 200 eller nr 5… då är det ju inte en dålig "plats" och en dag dimper ett jobb ner.

Du ska inte se på en utbildning som att det är det området du ska jobba inom och dra dig inte för att söka jobb som du inte har de rätta "kvalifikationerna" för. En utbildning är snarare en signal att du är beredd att kämpa. Kunskap som är värdefull på arbetsplatsen får man inte i teorisalen. Jag är nationalekonom, men inte fan ger min master mig många värdefulla kunskaper till att jobba som utredare på en myndighet. Kunskapen skaffar jag mig på plats. Utbildning är en signal och inget annat. Nu stannade jag inom akademin där teoretiska kunskaper spelar roll. Men i "verkliga världen" så har den ofta liten betydelse.

Fundera på vad du är intresserad av istället. Om du gillar djur, anmäl dig som volontär på ett djurhem. Jag jobbade tidigare på djurhjälpen i vaxholm. Man träffar massor av trevliga människor, kommer ut ur lägeneheten och behåller en viss rutin. Jobb blir även lediga på den typen av ställen. Om du inte blir av med bidrag av att söka en liten kurs en termin kan du ju söka dig till ex uppsala och jobba extra på nationerna, bra på cvt och mycket trevligt folk. Har du ett politiskt intresse? Isf finns det mängder av ställen som kan både ge kontakter och i slutänden jobb, om man nu är beredd att engagera sig mer. Gillar du människor, sök dig till volontärarbete med ungdommar som behöver hjälp med läxläsning etc.

#21 Flytta till en annan storstad? Och "din bransch" .. Har egentligen ingen betydelse.. Du kan få önska jobb, men söker du inte allt du kommer över är dina chanser mycket små att hitta jobb om du bara söker de jobb inom en viss bransch.. Du kan alltid hitta småjobb, tillsvidare eller timanställning.. Snart är det semestertider och företag fullkomligt skriker efter olika typer av folk att få hjälp av.. Gäller ju att vara ute i god tid, men det har jag sällan vart själv och nog finns det att hitta, om man inte är kinkig..

Har full förståelse för TS. Jag kan flytta närsomhelst. Har en nästan färdig utbildning och söker i princip alla de jobb som kommer upp. Men varje gång det kommer ett mail om att tjänsten har gått till någon annan så får självförtroendet och självkänslan en rejäl bauta törn som gör att man tappar lusten och sugen att söka jobb för man vill inte uppleva det igen. Har sökt jobb som är under min kvalifikation, men som jag diskuterade med en klasskamrat som söker jobb med så kanske de tror att man kräver mer lön då man har utbildning. Jag vill bara ha ett jobb faktiskt. (Samt att jag kan inte söka alla jobb, som inom vården med tanke på smittorisken, pga min sambos sjukdom)

Det finns hur mycket jobb som hellst om man är beredd på att jobba med vad som hellst oavsett fin utbildning.

Industrier, lokalvårdare, resturanger, butiker, lager, vården, en massa bemanningsföretag mfl.
Visst, många av jobben är kanske inte så välbetalda, men det är trotts allt jobb.

#39 Även dem jobben är väldigt svåra att få trots erfarenhet när man bara år 19 år.

#40 Beror väl på vart man bor också.. Jag hade Inga problem att få jobb som lokalvårdare när jag var 19.. De skrek efter folk, och det brukar göra det ännu mer under sommaren.

#40 Jag skulle säga tvärt om. De jobben är lätta att få då man är 19 år och dessutom har erfarenhet!

#42 Verkligen inte när man bor som jag gör iaf!

Det var konstigt.

Unga drivkrafter + erfarenhet och utbildning är mycket eftertraktat häromkring. I många av brancherna.

Äldre däremot har svårare att hitta jobb.
Det märkte vi då min släkting var tvungen att söka jobb efter 30 år på samma ställe. Hur mycket erfarenhet och utbildning som helst, 55 år, högt uppsatt på sitt förra jobb. De yngre valdes före honom. De kunde jobba fler år, stanna längre på företaget. De jobb han sökte som han var överklasificerad för fick han inte heller. Jobbcoatchen sa att det berodde på att företagen tror att en som har för bra utbildning för ett jobb bara tar jobbet till den hittar något bättre.

#42 Ja men precis.. De kan jobba länge, de har oftast inga barn att ta hand om = det är mindre risk att de blir borta längre perioder från jobet, de Vill jobba för de Vill t.ex ha råd at flytta hemifrån m.m.

Synd bara att det inte är så på alal ställen, och att då i sin tur att äldre drabbas..

Bor man på en mindre ort så är det klart att det är svårare att hitta jobb än om man bor på en större ort. Ofta är det kontakter som gäller.

Fast på en mindre ort kan det vara lättare att ha kontakter och känna "alla"

Sant, men om man inte känner nån så är det kört. :)

Jo, självklar beror det på var man bor. Men överlag brukar det vara samma saker som är eftertraktade i medelstora och stora städer.

Sen frår man ju inte glömma att det också spelar roll hur pass bra ansökan man gör och hur man för sig vid en intervju.

Ibland får man kanske titta på sin ansökan och försöka göra den bättre om det står still för länge.

#46 Man kan ju alltid, som jag, söka till grannstäderna om man bor på liten ort.. I min lilla by finns bara en mack och en sotare, så att söka jobb här är ganska meningslöst.. Nu jobbar jag en timme härifrån. Så att man bor på liten ort ska inte behöva vara en ursäkt

# 50 Absolut inte, bor man så får man söka sig utanför med längre ressträcka. =)

#51 Ja, man kan inte neka arbete bara för att man inte "orka" resa.. .. Vilket verkar vara rätt vanligt.. Klart det ska löna sig med resan.. Men det gör ju det oftast.. Jag skulle kunna jobba i Ludvika (bor en bit utanför Uppsala) om jag fick jobb där uppe…. Tar bara två timmar och kostar inte skjortan.. Så man får inte vara kräsen

# 54 Nä, bosätter man sig på ett ställe där man måste resa för att få jobb så är det ju ett val man gör. Man kan alltid försöka flytta även om det inte är roligt någonstans att skiljas från vänner och släkt.

@35: Man kan inte ha några direkta drömmar när man är i ett sådant läge som jag och inte heller kan man gå omkring och önska sig sådant som man skulle vilja ha.

Det är bara att må ännu sämre att tänka på de drömmar och mål man hade när man började utbilda sig. Att samhället sedan ser ut som det gör och att det alltid kommer finnas människor som är utanför arbetsmarknaden är ju sådant som läget ser ut.

Visst är det ofta erfarenhet som räknas och som du säger så skaffar man sig det ute i arbete. En erfarenhet som man aldrig kommer åt när man aldrig får chansen eftersom man så gott som alltid ska ha erfarenhet för att få komma på intervju. Mer eller mindre hopplöst med andra ord.

@38: Ja, varje gång man får ett nej mår man ju dåligt och det gör att jag kommit till den punkten att jag inte tänker söka fler jobb. Inte på mycket länge i alla fall.

Det finns nog många anledningar till att arbetsgivare inte anställer om man är överkvalificerad, lönen kan säkert vara en sådan sak. Även att arbetsgivarna vet att man som utbildad inte siktar på en karriär på ICA, som städare eller vad det nu kan vara och då satsar man heller inte på en sådan person.

# 56 Jag tycker det låter som att du är eller håller på att bli deprimerad. Vilket inte alls är konstigt, många blir det av arbetslöshet. Men det är kanske det du får börja ta tag i.

För självklart kan du ha familj även om du är arbetslös. Du lever inget lyxliv men vadå, en tjej/kille och barn kan man ha ändå. Den andre kanske har jobb och man kan leva snålt.

Världen går INTE under för att man inte har ett jobb.

Har en kollega som upplevt att arbetsgivare varit misstänsamma när han sökt jobb som han är överkvalificerat för, typ "det måste vara nåt fel på han".  Han har doktorerat men efter några karriärår så kände han att det som är hans ämne är också hans stora brinnande fritidsintresse, och det blir för intensivt att hålla på med samma på på jobb och fritid, så han längtade tillbaka till sitt studentjobb i en verktygsaffär och sökte jobb där…  men de frågade saker om han var sjuk eller hade haft problem på sitt karrirärjobb…  och han fick inte jobbet fast han altså hade flera års erfarenhet från verktygsaffär…

#56 nej nu missförstod du, Ja man får erfarenheten på jobbet, men menade inte nödvändigtvis att man ska ha erfarenheten innan. din utbildning är en signal att du är beredd att kämpa och inget annat. Av den anledningen är det inte nödvändigt att söka jobb där det krävs just din utbildning. Så länge det inte är en praktiskt utbildning de vill ha.

Jag läser din blogg ibland och håller med Sara att det låter som att du är/ börjar bli deprimerad…

Då har man blivit ålderdiskriminerad igen!

#61 Starta gärna en gene tråd om det.

Ja, fy vad arbetslösheten kan ställa till det på insidan.. :(

Jag har aldrig mått så dåligt som under mitt år som arbetslös och med extremt dålig ekonomi. Man tror att man har goda möjligheter. Mina bästa chanser- butiksarbete förstås, eftersom jag har mest erfarenhet av det! Vad fick jag veta när jag så stolt promenerade runt med en bunt med CV´n och delade ut i olika butiker? Jo, att dom får in ca 10-15 CV´n i veckan… Vilken chans har man då? Jo, rätt plats vid rätt tillfälle är väl mer eller mindre enda chansen att få ett jobb som man har sökt.

Hittade varken lokalvårdarjobb, industrier, restaurangjobb, butiksjobb eller inom vården. Hade gärna jobbat som lokalvårdare, lagerarbetare eller butiksarbetare bara jag fått en lön! De jobb som dom faktiskt ville ha mig på var som telefonförsäljare och det hade jag garanterat förlorat på. Har varit i den svängen och vet hur det fungerar…
Har även jobbat på 7 Eleven i norge och det var det värsta jobb jag haft. mådde så dåligt och drömmer fortfarande stressdrömmar om det jobbet. lovade mig själv att aldrig jobba på ett sådant ställe igen… Ändå har jag sökt på liknande ställen för att få ett jobb!

Nu hade jag tur att få ett säsongsjobb förra sommaren och har nu fått ett ännu bättre jobb (även om det även nu är säsong också)..

#63 Känns som du sätter huvud på spiken nu. Jag tycker folk generellt har lite för positiv attityd till jobbletande. Att alla som verkligen vill jobba kommer få ett job, och att det bara är latmaskarna som blir utan.

Jag tror inte verkligheten ser ut så. Det är så många arbetslösa idag och så många som konkurrerar om samma platser. Risken att någon annan har bättre erfarenhet är stor, speciellt om man söker alla möjliga jobb, sådana som man vare sig har utbildning eller erfarenhet utav.

Det känns verkligen som man, utöver driv, måste ha en stor skopa tur för att få in foten någonstans.

Men helst ska man såklart ha kontakter. Det är väl främst genom kontakter folk får anställning.

#2 Jag har arbetat på några olika ställen. Jag är 19 år och vääldigt många tycker att jag är så ung. och då kan man ingenting.

Man blir diskriminerad hela livet. Först för att man är för ung (inte erfarenhet). Sen för att man är i åldern man brukar skaffa barn, speciellt när man är kvinna. Sen för att man är för gammal och det snart är dags för pension.

Det är bara det att det inte går att bevisa.

Sen måste ju arbetsgivare få välja de de känner är bäst för jobbet också. Jag förstår att man väljer en ung istället för en som har 6 år kvar till pension.

Det finns även aspekter som är svåra att beskriva subjektivt eller mäta som social kompetens/personkemi/utstrålning/viket förtroende personen inger/"ha "drive" eller inte.  Och där tror jag det för vissa kan "haka upp sig" om man fått några avslag på ansökningar eller gått länge utan att få jobb och inte "får ut fingret" och gör nåt annat heller ch blir passiv, uppgiven, slow och får dåligt självförtroende.

Har t.ex. varit med om att personer vi haft på anställningsintervju har haft alla utbildningar och fina betyg, men man känner tydligt vid intervjun att "detta skulle inte funka". T.ex. en person som är väldigt tyst och försynt och knappt går att vrida ett ord ur, den väljer man inte til ett jobb där man behöver vara utåtriktat (oavsett om personen har den efterfrågade utbildningen och MVG). En person som pratar jättetyst och otydligt väljer man inte till ett jobb som föredragshållare.

En arbetssökande som har intressen och är "uppe i fart" t.ex. är scoutledare, jobbar ideelt som gympatränare, engagerat i ett soppkök… vad som hälst fast det inte har minsta att göra med det jobb man söker känns som en som är framåt och har "driv". Och det är ju faktiskt också ett sätt att undvika "luckor i CV´n" att hålla på med annat. Och ett sätt att undvika att bli passiv och deppig och ett sätt att vara i "social träning".

Klart men ändå, väljer man bort enbart på ålder så är det diskriminering. Då brukar det heta att den andra passar bättre in personligt.

Jag har själv en vän som gratulerade mig för mitt jobb samtidigt som hon svor över att det bara var översocialt folk som mig som fick chansen.. och då har jag ändå känt mig mer eller mindre värdelös när inte jag fått jobb på flera månader- jag som har lätt för att prata för mig och vara trevlig..