Tyvärr så har jag inget bra svar på detta dilemma du berättar om Lena1234. Men jag kan trösta dig med att jag har upplevt samma sak med vissa av dem som var mina s. k väninnor. Till sist så blir det bara en envägskommunikation, och då har jag själv gett upp och slutat höra av mig. Även fast det smärtar så måste man inse när väninne -relationen inte bör fortsättas. Att den inte är nyttig för en. Man bara dekar ner sig själv om man fortsätter hålla liv i en dödfödd relation.

När sånt här händer en så börjar man ju vika ut och in på sig själv ifall man har "varit för mycket" eller "tjatig" på något vis. Men jag tror inte alltid att det behöver vara så. Mäniskor kommer och går i ens liv. Och jag vet mycket väl hur det är känna sig totalt övergiven, särklit på storhelger och annars också. Den erfarenheten är tung att bära.

Gränsen mellan tillit och svek är ganska så hårfin. En balansgång, där ett redan bräckligt förhållande kan gå i kras om den ene inte gör som man själv har förväntat sig.

Jag vet också med mig själv att jag har involverat mig med "fel" sorts mäniskor och råkat fästa mig alldles för mycket vid dem. Det har varit en jobbig läxa att lära, men ack så nyttig. Idag rusar jag inte alls lika snabbt in ett vänskapsförhållande, bara för att jag känner mig sällskapssjuk.

Förstår att du känner dig ensam och övergiven efter vad du berättar. men jag hoppas du så småningom hittar dig en rejäl vän. DEt är bättre att ha en riktig vän, än att vara vän med precis alla.

Ordet svek har en helt annan betydelse för mig, möjligtvis kan du känna dig besviken vilket naturligtvis inte är kul.

Men om det är så, gör dig av med dem då. Så enkelt är det faktiskt. On du dessutom vet att hon med mail/sms gör likadant mot alla så skulle jag inte bry mig särskilt mycket om det, utan snarare bara bli irriterad på den damens oartighet.

De flesta människor har kanske 1-3 nära vänner, övriga är bekanta, arbetskompisar mm. Att hitta nära vänner är betydligt svårare än att hitta bekanta. Oftast tar det hela livet att hitta de där speciella människorna. Så ge inte upp totalt på mänskligheten, det finns bra folk som passar dig, det gäller bara att snoka reda på dem.

Nu kanske jag kommer låta taskig, men det är i all välmening jag säger detta!

Jag har läst alla dina inlägg (de börjar bli en del nu), och de handlar alltid om samma sak; vänner som inte finns där för dig.
Och jag tror att jag börjar se en liten förklaring på dina problem.

Du påminner väldigt mycket om en "vän" jag har. I början var det helt underbart med någon som fanns där för mig varenda minut av varje dag. Kunde ringa vid halv 4 på morgonen och han skulle hoppa i bilen och köra hem till mig. Han ställde alltid upp. Det fanns inte på kartan att han inte skulle svara på sms eller så.

Problemet med honom är att han kräver precis samma behandling tillbaka. Han tillåter inte att hans vänner har liv utöver honom. Får han inte svar inom en dag så blir han sur för att han är "ignorerad" och börjar tjata om att riktiga vänner ställer upp för varandra hela tiden osv osv. MEN! Jag har ett liv utöver honom. Jag har andra vänner. Jag har ett jobb. Jag är UPPTAGEN. Mot slutet av dagen kanske jag helt enkelt inte orkar sitta och smsa, svara på e-mail osv. Dessutom blir det så jävla tjatigt att hela tiden föda hans uppmärksamhetsbehov att jag helt enkelt skiter i att svara ibland. Har vi inte hörts på ett tag så känns det först roligt att planera fika, men ju mer han sms:ar och planerar, desto tröttare blir jag på honom.

Tänker såhär: att vänkap finns på massa olika sätt och av alldeles olika intensitet.

Finns bästisar som hör av sig till varandra flera gångar om dan och är med varandra i princip varje dag om det går.  Var några sånna i min klass i skolan och min ena dotter är sån. Jag har allrig haft den typen av bästis och skulle alldrig orka ha det heller, jag är helt enkelt inte så social (däremot har jag ju den typen av varjedag relation med min man).

Sen finns det nära vänner. Såna man känner väldigt väl och kan prata med om allt, även det mest känsliga och man gillar varandra som man är och känner varndra väldigt väl på grund av alla nära kvalitetssamtal genom åren, såna vänner har jag några stycken.

Sen finns det vänner man kan ha roligt med och kan prata bra med om mycket men som man kanske inte släpper ända in på det mest personliga. en del kanske kallar dessa för bekanta?  Av såna har jag över hundra.  såna som man säger "heeej"  til och kramas kanske om man träffar på varandra eller är på samma fest som men som man inte gör några större ansträngningar för att träffa utan de finns där för att man ändå stötar på dom genom jobb, skola, intressen, gemensamma vänner mm.

För att bli en mer nära vän än nedersta kategorin här då krävs nånting annat än att man "ställer upp", "svarar på sms". Det krävs en ömsesidg känsla av att vi två är på samma våglängd och en ömsesidig önskan om att vara mer nära vänner. Och kaske räcker inte ens det, för det kan vara så att någon inte hinner fler nära relationer än den redan har. Att någon inte svarar på flera dagar skulle jag tolka som att den vännen har inte tid eller lust att träffas så väldigt ofta eller snart. Detta skulle jag inte betrakta som ett svek utan som en sorts kommunikation. Det finns inte en ömsesidig önskan om att prata/träffas så ofta som du vill.  Bara att acceptera.  Finns garanterat andra någonstans som passar ihop med dig bättre och där ömsesidigheten är bättre.

@1: Ja, jag håller med dig i att det ibland kan vara bättre att avsluta en vänskapsrelation istället för att själv vara den som hela tiden underhåller relationen.

Däremot låter man ju det ofta gå väldigt långt innan man väljer ensamhet då man även utesluter andra möjligheter, ex genom att träffa gemensamma bekanta på fester och liknande. Har man väl brutit kontakten med en person i ett gäng så är det ju svårt att umgås med resten.

Vad menar du med "fel" slags människor? Har också tänkt så flera gånger att jag kanske har oturen att hela tiden träffa på mindre engagerade personer som är egoistiska och inte speciellt intresserade av att umgås.

Ja, vän men alla har jag inte haft som mål, däremot att ha lite fler än en nära vän. Har man bara en enda nära vän blir man ju ändå rätt ensam.

@3:Ja, jag känner mig definitivt inte igen mig i det du beskriver kring din vän eftersom jag långt ifrån är någon som inte skulle tillåta att folk har sina egna liv. Jag får acceptera både det ena och det andra i form av svepskäl och annat för att personer inte vill anstränga sig och dra sitt strå till stacken för att vänskapen ska upprätthållas.

Om du är trött på att din kompis planerar för mycket kanske du istället ska engagera dig mer själv och komma med egna förslag. Om ingen i en vänskapsrelation tar några initiativ så tar ju vänskapen till slut slut. Jag tycker det är bättre att ha för många idéer än inga alls. Såklart ska man ju inte planera sönder saker men om båda är upptagna så krävs ju planering för att man ska kunna få ihop en tid att ses på osv.

# 5 Jo med "fel" sorts människor så menade jag att egentligen så var vänrelationen inte den jag egentligen hade velat haft. Ingen ömsedidig relation s a s. Det var mest jag som ställde upp på de andras villkor, och när jag kom med förslag, så blev det alltid undanflykter att de inte gick eller de kunde inte.

Eller också så har jag fastnat hos mäniskor som haft mycket problem, som man kände att man ville försöka hjälpa. Fast till sist fick jag inse att jag kunde inte göra mer för dessa människor, eftersom de verkade inte vara redo gå vidare, utan bara älta sina gamla problem om och om igen fast i olika former bara. Då orkade inte jag nåt mer utan drog mig undan. Inget fel i att ställa upp och hjälpa människor som har problem, men det finns ju en viss gräns i hur mycket man orkar ställa upp själv också.

Man kan ställa upp på en relation till en viss gräns. Inser man till sist att den inte gagnar en, ja då är det väl som sagt enklast att gå vidare med sitt liv, utan denna person som inte gav en något i slutändan. Visst är det trist att vara ensam och visst behöver man ett flertal varianter på vänner i sitt liv. Men tar väninnorna bara musten ur en så man ständigt går och undrar -  nä, DÅ är man helt fel ute anser jag, av egen erfarenhet.