Jag tror inte jag förstår problemet, gillar du hans intressen? Om du vet att han inte är intresserad, varför ska du då få honom att göra det?

Jo, jag tycker om hans intressen men är inte delaktig i dem. Följer med lite vid sidan av, och så håller ju barnen på med samma intresse som mannen. Jag hejjar på men deltar inte. Inte min grej, helt enkelt. Maken har alltså gott sällskap i form av barnen och även arbetskamrater som håller på med samma sport. Det finns automatiskt ett partnertänk där.

Mina primära intressen är jag ensam om. Ungarna - och maken - är inte direkt förtjusta i att odla, "nörda" i skogen, baxa sten etc. Bara som exempel. Här känner jag mig halv, ensam och oförstådd. Jag känner att en viktig del i mitt liv saknas, nämligen samförståndet och de gemensamma drömmarna. Att jobba tillsammans mot något verkar så härligt. Jag har kompromissat väldigt länge och prioriterat barnen. Att deras - självvalda - intressen till en del råkar sammanfalla med makens, har betytt att pengar och tid satsats på det. Nu när jag de facto kan ta mig tid till mina saker, så känns det inte ok. Har försökt förut men det faller platt. Jag verkar behöva en "medberoende"!

Jag säger inte att min make gör fel, inte heller jag. men jag vet bara inte hur jag ska fylla det här tomrummet. Tvång är ju uteslutet, även om det är av kärleksfull art.

Trädgårdsklubb? Hitta en granne att gå i skogen med? Min faster älskar oxå det här med trädgård och hon gick med i en klubb som nu åker land och rike runt för att titta på varandras trädgårdar… en väninna som du kan hjälpas åt med? Först din trädgård och sen hennes? Verkar ju som att ni lever i en ganska klassisk kvinna/man relation med väldigt olika/könsnormsbaserade intressen, så det kanske är bäst att du skaffar dig ett umgänge med dina intressen :)

Eller, de gångerna min kille hjälper till i trädgården gör vi alltid ngt mysigt av det. Han gör klassiska killgrejer, typ elda, såga etc, sen grillar vi, ligger på trampolinen och tittar på molnen och pratar och har sex bakom huset ;) I morgon byter han mina däck på bilen och jag krattar, sällskap men olika saker.

Jag hänger med i vad du menar.  Men samtidigt som du saknar att han deltar i "dina" saker så inser du att det inte är bra att han gör det "bara för att ställa upp" och du kan inte ändra på honom.   Men man kan ju göra saker med andra än sin man!  Den man sover med på natten och den man har projekt ihop med måste inte vara samma person.  Vore väl nästan konstigt om allt gick att få till med samma människa…

Försök hitta någon likasinnad eller flera att göra nåt gemensamt projekt med!  Eller nån likasinnad som håller på med sitt eget och du med ditt eget men att ni hjälps åt och peppar varandra och hjälpar varandra och drömmar ihop, åker på "bygga med sten symposium" och mässa med….

Jag håller på med keramik. En hobby som jag tagit vidare till att bli ett litet företag.  Min man är inte intresserad av keramik. Han kan vara lite nyfiken iblnd, men oftast har han inte ens sett vad jag gör.  Men jag är med i två koopertiv där det finns likasinnade och där det finns massor av utbyte och andra nördar att bolla idéer med.  Sen finns det saker som går att kombinera med min mans intessen. Jag behöver en bättre verkstad och han behöver också en bättre verkstad för sina projekt, altså bygger vi en ny byggnad där halva är hans den andra halvan min…

Tack för givande svar!

Jag har nog levt lite i en illusion om att dagen kommer då vi greppar varandras händer och trallar mot solnedgången i perfekt harmoni!

Att hitta en likasinnad torde inte vara svårt med tanke på alla föreningar som finns. Visst har jag lite på gång, men… Jag får helt enkelt se det som att jag inte kan få till den där symbiosen med en kärlek, som jag hela tiden trott. Jag kan inte förklara det närmare, bara att gemensamma strävansmål i ett förhållande är det jag går i gång på, s a s. Parallella liv med enstaka gemensamma nedslag, ger mig inte den där kompletta känslan.

Jag skulle, som replik till att jag lever en klassisk kvinna-/man-relation, nog våga påstå att jag inte gör det. Min man har t ex tagit merparten av förädraledigheten. Hans intressen är könsneutrala, om man får säga så. Omgivningen brukar skoja om att jag är mannen i huset och han kvinnan…. Alltså är det inte riktigt så att vi är fast i trad. mönster. Känns inte så heller. MEN att jag prioriterat barnet på ett lite självutplånande sätt, är korrekt.

Vi är helt enkelt två olika personlighetstyper som inte riktigt kan tillfredsställa varandra på intresseplanet. Jag verkar behöva honom mer än han behöver mig.

När jag läser om dina tankar och funderingar så hoppas jag innerligt att du för din egen skull och för familjens inte gör detta till ett större problem.

Det är väl snarare en utopi att ha en livskamrat med precis samma intressen och synsätt.

Se det som att ni berikar varandra genom era olikheter istället.

Älskar du din man?

Gör du inte det så kan jag förså dina tvivel på en gemensam fortsatt framtid med gemensamma mål och intressen.

Finns kärleken där så ser jag inga problem med att man lever ihop men ändå har parallella liv med olika intressen.

Har ni pratat om detta? Vet han hur du känner? Kommunikation är ju A och O i ett förhållande anser jag. Det kan man komma hur långt som helst med.

Hmmm… inlägget ovan fick mig att tänka. Jag vill absolut inte göra ngt drastiskt som drabbar familjen! Och jag älskar ju maken.

Mina intresseområden är så starkt kopplade till mig som person och jag njuter både fysiskt och psykiskt av det jag tycker om att göra. Njutning vill man ju dela med ngn…

Jag får rycka upp mig! Så är det!