Detta är väl egentligen något som mer borde förpassas till dagboksskriverier, men eftersom min dagbok inte funkar än så känner jag mig nödd och tvungen att skriva av mig här och nu.

Jag har fått en bacill! Eller, för att vara helt sanningsenligt, jag HADE en bacill, den verkar vara på väg bort nu. Mina egna tappra riddare som simmar runt i min rundhylta lekamen tycks ha striden under kontroll och verkar ha motat bort inkräktarna.

Saken är den; Jag får aldrig baciller! Jag har inte haft en bacill på 13 år!!! Inte en sjukdag! Inte en liten influensa, inte en vinterkräksjuka, ingenting! I värsta förkylningstider har jag visserligen snutit mig mer än vanligt, men det är ju virus, inte baciller.

Barnen har spytt och feberyrat och kliat prickar och allt som barn gör i parti och minut runt omkring mig - men inte jag… Maken har legat pall - jag har inte ens nyst.

Upprinnelsen till det hela består i att minste sonen i förra veckan plötsligt var hängig som 17 när han hämtades från dagis, gnällde och hade ont i magen. På natten kräktes han en (!) gång. Dagen efter var vi hemma, men han var pigg som en mört!

På skärtorsdagen skulle jag jobba hela dagen. Vi stängde visserligen efter halvdag, men eftersom jag hade varit hemma med lilleman tänkte jag jobba in och jobba hela dagen. På förmiddagen började jag känna mig konstig, matt, håglös. Trodde det var brist på mat (slarvat med frukosten igen) och gick ut på lunchen för att köpa något. Allt kändes jätteäckligt! Kunde inte förmå mig att köpa någonting alls!

När chefen gick klockan ett sa han att nu jobbar du inte hela dagen, värst va du ser hängig ut förresten! Jaaaa, sluddrade jag, jag mår nog inte riktigt bra… Åh, ska jag köra dig hem, frågade han (gullechefen) men närå, jag kan själv sa jag.

Klockan två reste jag mig, lämnade allt som det var, slääääpade mig ut från jobbet och låste dörren. (Undrar om jag stängde av datorn…?)

Vinglade upp till bilen, tänkte att det här överlever jag aldrig! Ont i hela kroppen, ont i skinnet, mådde illa, hade ont i huvet och i magen… Körde hem hela vägen, stängde av bilen och satt där till maken kom och öppnade dörren och fick släpa mig in på soffan typ. Fullkomligt övertygad om att NU DÖR JAG fick jag fram en febertermometer, väntade på döden med den i munnen och när den äntligen pep satt alla tysta runtomkring i väntan på dödsdomen…

38 grader.

Japp! 38 grader. Sen sov jag från klockan tre på eftermiddagen till klockan åtta dagen efter! Vaknade då och då av ett fruktansvärt illamående, frossa, svettningar, huvudvärk, fullkomligt borta. Svävandes mellan liv och död!

När jag vaknade klockan åtta kände jag mig hyfsat pigg igen och började elda, koka kaffe, storstäda och planera dagens shoppingtur som inte blev av på grund av min näradödenupplevelse dagen innan.

Till saken hör väl också att mellansonen kom inramlande på kvällen och skrek att han hade ont i magen, sen hade han visst tillbringat natten med ulrik i en hink flera gånger i timmen. Detta är jag lyckligt ovetandes om, då jag var inbäddad i min koma och mina 38 grader…

Alltså - jag har haft maginfluensa utan att spy en enda gång, utan att ens behöva uppsöka en toastol och utan att ens titta på hinken som stod vid sidan om hela natten! Det är väl en bedrift så säg?

Men nog är jag lite lite stolt över att för en gångs skull haft en liten bacill!