Vi har varit vänner väldigt länge och haft riktigt kul genom åren och jag betraktar henne som en nära vän som är shcysst och ställer upp. Tills nu.

Först och främst har hon alltid varit en "beroendemänniska", då hon träffat killar som inte är bra överhuvudtaget, festat väldigt hårt utan att det har några gränser och väldigt bekräftelsesökande på det. Hon kan fråga hur många gånger som helst under en kväll om hon är ful eller har fula kläder. I längden blir detta oerhört irriterande..

Sedan ca två år tillbaka "hänger" hon med kille som är dryga 40 (vi är 23 år gamla båda två) som är alkoholist och tar säkert andra grejer också. Han ser rätt bra ut och man skulle inte kunna ana att han är alkis vid första åsynen. Han har varit ett riktigt svin mot henne (legat runt med allt och alla), men hållit kvar vid henne. Och eftersom hon inte har någon självkänsla och självrespekt kvar så går hon tillbaka varje gång. De super hårt tillsammans, vilket gör att hon sjukskriver sig ofta från sitt jobb. Vid flera tillfällen har hon fått ligga i fyllecell och en läkare sa efter detta att hon har alkoholproblem. Detta förnekar hon bestämt.

Vi träffas nuförtiden väldigt sällan, eftersom hon är med honom jämt. När hon väl hör av sig, så vill hon alltid ta en öl, vilket jag försöker slingra mig undan. Igår träffades vi hur som helst och jag tyckte det var väldigt jobbigt. Dels för att jag tycker det är så tragiskt att höra och se hennes numera tragiska liv med mannen och deras fyllor. Dels för att det aldrig blir en öl, utan snarare en för mig och fem för henne. Dels för att hon aldrig riktigt lyssnar på en nuförtiden, utan bara dricker bort sina problem.

Jag har ingen mer lust att träffa henne eftersom jag blir så trött och matt efteråt, rent psykiskt. Men om jag säger det kommer hon bli jätteledsen.. Hur kan man säga på ett fint sätt?