Varför gör DU som du gör? Hetsar upp dog så. Jag låter kanske hård nu men du kan inte ändra på någon mer än dig själv. Det verkar som att ni kommit över den första förälskelsefasen av er relation och nu har ni båda blivit så trygga och bekväma med er relation att ni både gör saker ni inte gjort tidigare och den andre ser dessa saker. Mitt råd till dig är att fundera på vad det är som gör att du reagerar så på hans sätt att städa och vad det mer är som du reagerar på. Fundera varför du låter dig själv känna som du gör- är det ett relevant/ ok beteende eller kan det vara så att ni har olika syn på saken och därmed olika förväntningar kring ämnet? Om du vill leva med denna kille tror jag ni måste kunna mötas i detta. Du måste släppa på ditt behov av att han ska anpassa sig efter dig och han måste kanske skärpa sig när det gäller ordning. Om ni inte kan mötas lite och gå halva vägen var kanske du ska fundera noga på hur er relation är och vad som kan bli med roller och inkörda mönster. Om vill fortsätta relationen så har du iallafall fall tänkt igenom det :) Min man är pedant och jag är inte det, vi har haft våra duster och det tog några år innan vi insåg att mitt/ hans sätt att städa/ diska/ tvätta etc inte är det enda eller att man behöver prata om vilka förväntningar man har på den andre i olika frågor. Jag säger absolut inte att det inte är eller har varit värt det men båda måste vilja satsa och ge/ ta i frågan. Hoppas du och ni hittar ett sätt att hantera det här på.

#1 Jag gör som jag gör pga. att jag mår otroligt dåligt psykiskt och under mina svackor så är jag känsligare än normalt.
Jag har blivit enormt mycket bättre måste jag säga, men jag är långt ifrån bra. Och jag går sedan 8år tillbaka på BUP.
Jag hetsar inte upp mig, det är psykiskt jobbigt/påfrestande för mig när det blir så här och blir det för mycket så jag bli arg för att jag inte orkar med.
Förälskelse fasen kom vi över för ett bra tag sen, det tog 4 månader för min del. =P

Det är inte direkt städningen i sig utan det är nog mer i att det verkar som om han inte riktigt bryr sig när han struntar i den största delen av lägenheten - han har aldrig varit så här tidigare.
Det kanske var ett dåligt drag att ta med detta då mitt egentliga syfte var att försöka reda ut varför han ignorerar det som hänt, när det hänt något, och fortsätter som om absolut inget hänt.

Oki, då är jag med. Jag förstår att det här är lite bortom din kontroll och vad du kan ha runt dig, hoppas du har hjälp så du kan jobba på att komma vidare. Jag vidhåller ändå att ni måste kunna prata om det här som du inte mår bra av. Han måste lyssna och försöka möta dig lika väl som du måste göra lika med honom. Men ytterst, kämpa på och ta hand om dig själv:)

Han kanske gör så för att han inte ser det som hänt som något problem? Det kan ju faktiskt vara så enkelt, om du ser det som ett problem så är det väl upp till dig att ta upp det.
Det är svårt för någon annan att prata om ett problem som man själv inte upplever?!

#3 Pojkvännen har varit en enorm hjälp för mig, kan nog vara därför som jag reagerar lite som jag gör när det är han som är inblandad, eller hur man ska säga.
Jag jobbar dagligen och ser månadsvis mina framsteg när jag tänker tillbaka på den förra månaden, visserligen mycket små framsteg men så länge det inte går bakåt så är det bra!

Jag pratar med honom, han pratar med mig. Men när det kommer till sådant här när saker hamnar i kläm så vill han liksom ignorera allt, han fortsätter precis som om inget hänt och när jag försöker prata med honom om detta så komer han med svar som: Vet inte, och sen kan han börja prata om något helt annat eller bara sitta tyst.
Det har blivit en ond cirkel, jag vill så gärna prata och reda ut allt men när han bara sitter tyst så känner jag mig hemsk trots att vi pratar med lugna och normala toner =/.
Det är därför jag vänder mig hit, jag får inte ut något av att prata med honom och om jag då får lite tankar och råd här så kanske det kan hjälpa mig att lätta upp det för honom när vi pratar så han känner sig OK i samtalet.
Han säger själv att han inte är rädd eller liknande och att han inte vet varför han inte kan svara eller ta sitt ansvar när det hänt något utan att istället gå som om inget hänt.
Jag har frågat honom om han känner sig trängd, rädd, obekväm på något sätt och han säger att det är inget sådant men han vet inte varför han inte kan svara och varför han försöker byta ämnen.

Jag känner att det är jag som måste ta steget de gånger det blir något för jag vet att han inte gör det.
Och det gör mig, hur ska man säga, besviken eller något för det känns som om att han inte bryr sig om vad som händer.

#4 Han säger själv att han ser problemet i det hela när det blir något. Hans svar när jag frågar varför han inte försöker hjälpa till att reda ut det blir då, jag vet inte, jag fattar inte varför jag inte kan säga något, jag vet ju vad som blir men ändå gör jag som jag gör!

Jag blir förvrirad =/

Håller med mycket av vad Skogshumblan säger.

För mig låter det som att ni helt enkelt är olika personer med olika syn på saker och ting, men att båda lite förväntar sig att den andre ska tycka likadant om allt. Du har en syn på städning och hur lägenheten ska hållas, för honom räcker det kanske med lite städ då och då.
Prata med varandra och försök komma till insikt med i vilka ämnen och hur ni tycker olika så är det lättare att förutse.
I mitt förhållande är det ofta jag som säger "kom så gör vi det här nu så blir det gjort", medans min pojkvän gärna vill skjuta upp och skjuta upp, vilket för mig kan vara väldigt stressande. Vi vet om våra olikheter och jag försöker t.ex. påpeka att "om vi inte gör A nu så kommer vi inte hinna göra B sen" för att ge lite mer konkreta exempel på varför vi inte borde skjuta upp något.

Att må dåligt psykiskt komplicerar alltid saker, men det innebär inte att din pojkvän kommer kunna läsa dig som en bok, han vet säkerligen om ditt mående och gör vad han kan för att hjälpa, på sitt vis (som du säger att han städar när du ber honom, fastän han gör det på sitt vis och med lite dröjsmål). Det är jättebra att du mår bättre av den hjälp du får professionellt, men jag tror att det här är en helt annan grej, en ny situation som uppstått mellan er som kräver kommunikation och tid för att anpassa sig till, för att undvika konflikt.

Och det här med era tjafs och hur stämningen är efteråt. Vissa är "ältare" som vill prata och prata och prata efter minsta lilla diskussion, andra tycker att när tjafset är över finns det ingen anledning att dra upp det igen. Förmodligen är det bara ännu en sak ni tycker olika om. Han kanske tycker att det inte finns orsak att fortsätta prata om det, kanske gör du det. Då ligger bollen hos dig, att du måste göra det tydligt för honom att det för dig är viktigt att prata även efter ett tjafs. Han kanske inte märker att det är vad du vill.

Förstår att situationen är svår för dig, men tänk även på att det förmodligen är svårt för honom också, att han försöker vara dig till lags och hjälpa till men att du inte verkar bli nöjd när han försöker (eftersom ni har olika uppfattning om vad som ska göras etc.)

#5 Det komplicerar ju onekligen det hela om han påstår att han själv inte vet varför han inte kan prata.. Då kommer ni ju inte komma någonstans. Han måste börja prata då det behövs.

Min sambo är lite likadan.. fuskar och hoppar över saker vilket gör mig vansinnig. Dammsugandet är ett bra exempel. Och det där att allting kan skjutas på utom det han vill är oxå så irriterande.
Jag sj är inte perfekt, är inte pedantisk utan har gärna grejor liggandes lite överallt. Men när det ska städas så ska det städas ordenligt, inga halvmesyrer.

Men enda som hjälper är faktiskt att sätta sig ner och prata om saken, diskutera vad man tycker är viktigt och vad man kan göra annorlunda för att båda ska bli nöjda. Fast jag surade faktiskt ur en gång på att de rena kläderna inte blev upplockade från tvättkorgen på 2 veckor så jag la dem på hans sänghalva. En tydlig pik han inte gillade haha

Han måste dock lära sig att prata, man kan inte smita undan hela livet eller komma med undanflykter. Han gillar inte konflikter, vilket är fullt förståeligt. Han kanske behöver tid på sig att svara? För en del kan det vara lättare att få skriva ner sina tankar tex.

Jag har med psykiska problem, o känner lite att, han ska inte behöva må dåligt för jag gör det.. Jag börjar med bli frisk, det enda jag känner att jag kan kräva är lite engagemang om mitt mål som jag vill ha som pris för allt. Det tycker jag han ska vilja vara med på. haft min kille i snart 4 år och han har ju då varit med mig länge. så därför känner jag så =)

Vet int emer vad jag ska säga? Mer än, visa hur man städar då? Glöm inte att han är kille. De slänger sakerna oftast på golvet, spec kläder. Sen upptäcker de att åh, va skönt det var att använda garderoben ändå (min upptäckte nyss det..) och åh vad sklnt det var att beställa nya tröjor! De är lite speciella, kommunikation är A och O.

Känner igen mig lite i det du skriver. När jag ber killen att göra något så brukade jag bli frustrerad för att han gör det slarvigt eller bara hälften tex. Men jag har efter en tid och många diskutioner med honom kommit fram till att det inte alls handlar om slarv eller att han inte orkar. Det är bara det att vi ser saker på olika sätt så mitt sätt att städa är inte hans sätt att städa.

Så istället för att säga ge djuren mat och så gör han bara hälften och jag blir arg så säger jag "ge alla djuren vatten, katterna torrfoder och marsvinen hö och grönsaker". Då gör han det och det blir rätt. Man får helt enkelt vara tydligare med vad man vill.

Likaså ditt andra problem, när han och jag bråkat vill jag gärna diskutera och prata om det. För att jag gärna ältar saker och vill komma fram till en slags lösning. Och han vill gärna släppa det och gå vidare.

Man är olika som person och får prata med varann helt enkelt.

#6 Min pojkvän är lika som din, han skjuter upp allt i sista sekund, men jag gör som dig och säger att om vi inte gör A nu så hinns inte B med.
Vi är faktiskt otroligt lika, det enda som skiljer oss åt är att jag mår psykiskt dåligt och är lättstressad, han är frisk.

Ja, det är just det här med att prata och reda ut efter ett tjaffs som jag ville ha hjälp med, det är ju det här med att prata efter. Jag har tänkt det du säger, att det kanske är något som han ser som en sak att prata om efter och jag har frågat detta då jag blev fundersam över varför han inte vill "ta steget" och hans svar är:
"Jag vet inte varför jag gör som jag gör, jag hatar att lägga mig på kvällen utan att vi har pratat om vad som hände."
Så enligt honom och vad jag kan se så vill han väldigt gärna prata om det som hänt, men det är alltid jag som tar steget då även jag ogillar starkt att lägga mig utan att ha fått prata.

#7 Ja, det är ju det jag ville ha hjälp med, jag vill ju hjälpa honom så han kan ta steget och börja prata.
Han säger själv att han ogillar starkt att lägga sig utan att få ha pratat ut, men han tar aldrig det steget och jag vill så gärna att han ska kunna ta upp saker utan att backa, som han gör nu. =/

#8 Du och jag är väldigt lika, det kan ligga saker lite här och där men när det ska städas så bör det helst vara ordentligt. För mig är ett halvstädat hus lika med ostädat eftersom att det ostädade snabbt smutsar ner det städade i och med att man går och det dras med.

Ja, han behöver tid. Men hittills har hans tid varit att aldrig ta upp det. Han säger själv att han inte alls gillar att lägga sig utan att ha pratat ut, men det är exakt det som blir när jag väntar och låter han försöka ta steget. Det har som längst tagit 2 dagar innan vi satt oss ner och pratade ut och då var det återigen jag som tog steget.
Jag har pratat med honom om det, om han hellre vill skriva ner det han tänker på eller kanske måla (en del uttrycker sig enklast via målningar) och på så sätt visa vad han känner och tänker.
Men han säger alltid att han vill prata, försöker han skriva så blir det ändå ett tomt papper, måla har han aldrig försökt då det inte alls var hans grej. Han vill prata, men något hindrar honom och jag vill försöka reda ut vad. =(

#9 Det är just kommunikationen som inte fungerar =(
Vi har varit tillsammans 2½år så vi har också hållit ihop länge, vi är exakt lika förutom det här att jag mår psykiskt dåligt och är aningen känsligare även om jag blivit bättre.
Städningen kan jag visserligen bli stressad över och jag ser ett halv städat hus som ett ostädat hus eftersomd et ändå blir smutsigt ganska direkt i och med att man drar med sig den kvarlämnade smutsen när man går runt.

#10 Pojkvännen är lika, jag måste vara tydlig annars står han där som en fågelholk och ser så förvirrad ut att han blir för charmig =D
Det har han påpekat själv att jag måste säga att kaninerna ska ha det och hästarna det och så mycket av det och det. Helst ska jag skriva en lapp när det blir mycket och jag har absolut inget emot om han kräver mer tydlighet, det är bara bra tycker jag!
Men det här med prat efter tjaffs, det är problemet.
Båda ogillar att lägga sig utan att ha fått prata ut, ändå blir det aldrig ha som kan ta steget utan alltid jag och jag vill gärna att han ska kunna ta plats i det också. Kommunikation är A och O och på det planet funkar det inte när man kommer till det här att prata efteråt! =(
Både han och jag vill verkligen prata ut, speciellt han men ändå har han problem att ta plats och jag vill hjälpa honom med detta!

Det kan ju vara så att han bara har svårt att veta hur han ska hantera situationen och därför inte "tar tag" i att börja prata efter att ni bråkat om något. Hur brukar du agera om han inte tar upp det? Tar du upp problemet och vill prata om det eller låter du det vara?
Uppenbarligen mår ni båda dåligt av att bara låta ämnet vara och inte prata efter tjafs, då är problemet bara att ni måste komma på en lösning till hur pratet ska bli av, att någon tar första steget. Det kan ju vara så att man efter ett bråk är lite arga/ledsna/irriterade etc. och då känner att om jag tar första steget har jag gett med mig, och att man därför istället väntar på att den andre ska agera för att slippa, men att det istället rinner ut i sanden…

Sen med städningen och liknande problem kan jag känna att det finns inte så mycket man kan göra åt det, egentligen. Du har tagit upp problemet och han gör vad han kan för att hjälpa, men har uppenbarligen en annan syn på städning än vad du har. Vill man då ha det pedantiskt rent (eller bara rent på ett annat vis än honom) så får man nästan ta tag i det på egen hand. Det är ju trots allt du som vill ha det så. Däremot måste han hjälpa till med det han kan, han kan ju ta grovjobbet så får du finputsa :P Menar dock inte att du ska städa upp efter honom.

#12 Kan vara så, han vill otroligt gärna prata men gör det inte av någon anledning =/.
Jag låter det inte vara utan jag tar upp det, blir dock aldrig arg eller liknande över att han inte tar upp det men jag har suttit mig ner med honom några gånger och försökt reda ut tillsammans med honom varför det är som det är och vad det är som hindrar honom.
Han kommer inte på något om vad som kan vara orsaken.
Ingen av oss är så, vi är inte så att vi känner att den andre vinner eller liknande - speciellt inte kring detta. Båda tycker det är mycket viktigt att prata ut om det som hände.

Hehe, det kan bli lite att jag får städa upp efter honom =P
Det är så roligt det där med städningen, vi har exakt samma syn på egentligen allting. Enda skillnaden mellan oss är att jag har skarpare syn på mobbning än vad han har och jag reagerar väldigt starkt när jag ser hur någon far illa, han kan ta det mer lugnt och inte lika "allvarligt".
Men förutom det är vi precis samma syn på allt, läskigt nog!
Och städningen, möblering osv - sådant som rör vårt hem har vi otroligt lik syn på och det är inte sällan vi blir lite äcklade av hur lika vi är kring det, ändå blir det så här =S
Vi har dock delat upp det så att jag dammsugar och han diskar nu =)

Ska sätta mig ner med honom ikväll tror jag och försöka reda ut, återigen, om det är något som hindrar honom osv när det kommer till att prata ut.

Var glad istället över att han hjälper dig med det som egentligen är ditt ansvar. Antingen så låter du hans städning duga eller så städar du själv, tjafsa inte för tjafs leder bara till att ni blir ledsna på varandra.

Han kanske är som jag som blir stressad av "nu ska vi reda upp det"- samtal. Isåfall tjänar du ingenting på att ta upp någonting hela tin, det leder bara till en ännu större stress och en hårdare låsning. Låt honom ta den tid han behöver för att börja prata om det, eller ännubättre: förlåt honom för hans misstag utan att ni pratar igenom det.

#14 Vi delar lägenhet = bådas ansvar!
Det var ett tag efter trådens start som vi kom överrens om att dammsugningen är min del, diskningen är hans del och tvätten är gemensam. Tror du missuppfattat tråden lite, i starten var städningen bådas ansvar och vi båda har samma uppfattning om hur städningen bör ske, ett tag efter trådens start så bestämde vi oss för att dela upp det. Tror du fick ihop en liten blandning där, elle rhur man ska säga =P

Jag säger aldrig "nu ska vi reda upp det" utan jag sätter mig alltid ner i soffan eller liknande, helt neutral, och sen går jag väldigt sakta in på ämnet. Han hakar på med en gång och försöker inte komma undan och han har sagt själv att han blir inte stressad/rädd eller någonting när det hänt något - han vill reda ut det, men han klarar av någon anledning inte av att börja - därmed min tråd, jag vill hjälpa honom så han kan ta upp saker själv utan att något hindrar honom. Han vet ju inte själv vad orsaken är och då är det ju upp till mig att hjälpa honom med detta!

#15 Ber om ursäkt för att jag blandat ihop tid och rum. Tråden har inte varit till så länge och jag tänkte därför inte på att eran överenskommelse kunde ha tillkommit senare.

Det blir "nu ska vi reda upp det"- samtal även om man inte använder de orden. Jag verkar vara lik din sambo när det gäller pratet. Det kan börja bra men det knyter sig eftersom. Om du frågade mig i den situationen så skulle jag inte veta att det var stress, det är min självkännedom som hjälper mig att i efterhand veta att det är det som det handlar om. Det bästa sättet för mig att få någonting sagt är att ämnet lämnas "öppet" och att det inte blir hela världen om jag säjer något eller inte. Ibland lyckas jag pressa mig till att få ur mig det jobbiga ibland inte. Ibland kommer det snabbt, ibland flera år. Ha isåfall tålamod och överseende med att det är så.

Det gläder mig att du har kommit framåt i din egen hantering av ämnet i tråden. Från han är medvetet provocerande och vägrar att hjälpa mig till att dela upp arbetsuppgifterna och att du försöker att hjälpa honom. En stor eloge till dig!

#16 Ingen fara! =)

Jo, det är ju klart, tänkte inte så långt.
Jag gör inte en sådan stor sak av det egentligen, visst blir jag besviken när han inte kan reda ut saker som, speciellt om det är han som startat allt. Jag är mycket noga med att prata ut om det är något som jag ha startat så han (och jag) ska kunna slappna av och känna oss bekväma igen med varandra.

Men det är nog det att de gånger som det blir så pass allvarligt (när han gjort något) att jag bli väldigt sårad och sitter tyst för mig själv och mår otroligt dåligt - de gånger sårar det mig otroligt mycket att han inte kan ta tag i det och reda ut det utan istället "föredrar" att se mig sitta och faktiskt gråta över det som hände.
Jag tror knappast att han hellre ser mig gråta än att prata ut och rätta till det, men han väljer ju fortfarande att ha det så eftersom han inte tar steget.
När det är sådana saker att till och med ens partner börjar gråta så tycker jag det är en självklarighet att ta tag i det och prata ut om det och rätta till det som hände, men det är jag det.

Tack!
Jag vill verkligen att det ska fungera och lägger mer än gärna ner tid på att få det bra.

#14 I ett förhållande är kommunikation A och O. Man kan inte gå flera ÅR för att få något utrett.

Är man som du och han, så får man faktiskt ta tag i sig själv, inte bara vänta sig att ens partner ska acceptera att man inte kan prata om problem. Då reder sig ingenting. Man får ge och ta.

#18Jo, det kan man faktiskt. Allt här i världen måste inte redas ut och det mesta måste inte redas ut på en gång även om det självklart finns saker som bör tas itu med å en gång.

Visst vore det praktiskt om det var lätt att ta tag i sej själv när det gäller en sådan sak som att det låser sig, men det är det tyvärr inte, inte för mig iallafall. Jag gör så gott jag kan men det är inte samma sak som att jag lyckas, och alla de gånger som jag misslyckas så får han lov att stå ut med mig som jag är, och det är väldigt skönt att veta att han gör det (annars hade det varit ännu svårare att få något jobbigt sagt). Att ge och ta handlar även om att acceptera att den andre har svårt för/problem med något.

Jag säger inte att det är lätt att göra saker som tar emot, Man kan gå i terapi för att få hjälp med problem. Det hade jag gjort om jag inte kunde prata om problemen i mitt förhållande så man kunde reda ut saker och gå vidare.

Och jo, jag anser att man ska reda ut alla problem i ett förhllande. Det kommer inget gott med att gå runt och bära på det för att ena parten inte kan prata. Problem är till för att lösas :)

Visst ska man acceptera att partnern har problem, men om inget görs åt det så blir det väldans svårt att acceptera det.

Jättebra om ni har ett sätt som fungerar, men innerst inne tror jag inte att det är bra att ha olösta problem för någon.

Jag håller med om att man inte ska "tiga och lida" men förstår inte vitsen med att man måste prata igenom allt. Enligt mig så räcker det oftast med att tala om att man gillar/inte gillar någonting, man måste inte bryta ner allt i minsta detajl. Dessutom så är det ju så att många saker är problem bara för att man gör dem till problem, vad spelar det tex egentligen för roll att inte soporna går ut av sig själv.

Akuta saker ska man reda ut akut ja, men man måste tex inte på en gång veta varför partnen inte vill åka till x på semester eller skaffa en y som husdjur eller varför han/hon var ledsen när han/hon kom hem på dagen.

Jag gör så gott jag kan med mitt problem, och du har ingen aning om huruvida han kämpar för att ta sig igenom det eller inte. Min tolkning av inläggen är att han försöker, han är ju med på att sitta ned med henne för att prata. Bara för att resultaten inte är tydliga så betyder det inte att framsteg sker i det långa loppet. Titta på en atlet, de kämpar för att vinna, lägger stora delar av sitt liv på det och har (ofta) proffesionellhjälp, men det innebär inte att de vinner varje gång de tävlar.

Trots mina problem så har vi inga olösta problem i vårat förhållande. De få saker som har kunnat leda till problem har löst sig pga att han har inställningen att om det är något viktigt så får han reda på det tids nog.

#21 Jag har inte sagt något om jag vet eller inte.
Men jag tycker texten talar för sig själv.

#22. Nej du sa det inte rakt ut men jag tolkade det du skrev så. Du tolkar det på ett sätt och jag på ett annat. Vilken som har rätt vet bara han själv och han är inte med i diskussionen.

#21 Det stämmer att han kan sitta ner med mig, men han pratar inte. Han sitter helt tyst och försöker inte komma med något utan ser snarare ut som om han inte riktigt bryr sig. Och det tar hårt!
De gånger han fått mig att faktiskt börja gråta, av olika anledningar, och sen inte kan ta upp det  - det gör ont.
Men när jag sedan tar upp det och han sitter som om det inte hänt något - det gör verkligen ont.
Jag vet att han knappast föredrar att hellre se mig gråta än att prata, men vissa gånger slår tanken mig faktiskt att det kanske är så han vill eftersom han inte rör en muskel eller försöker prata utan bara sitter där som om inget hänt.

Jag tror det är individuellt hur man känner kring detta att reda ut saker, vissa känner att det inte behövs redas ut när ett tjaffs/bråk skett eller liknande, samtidigt som de är de som vill reda ut allt.
För mig spelar det en enormt stor roll om man reder ut det eller inte, för mig är det jätte viktigt (även för honom, säger han) att man reder ut när det händer något för att komma till botten med vad som faktiskt hände. Ett bråk utlöser inte sig självt utan det är ju något som händer, och det vill jag få fram och därmed vill jag reda ut allt.
I mitt huvud kan man inte gå framåt i en relation om man inte reder ut för då vet man heller inte riktigt vad den andre reagerar på och inte. Det hjälper inte alla gånger med att säga att man reagerar på det och det för vissa gånger kan ma reagera på totalt andra saker och det är viktigt för mig att veta vad så att det kan undvikas i framtiden, alternativt att bråket eller vad det nu blir blir mindre allvarligt.

#24 Låter jättejobbigt :/
HAn ger ju dubbla signaler när han säger att han faktiskt VILL reda ut saker, medans han i situationerna inte gör ett dyft för att visa det..

Förstår verkligen hur sårande och jobbigt det måste vara för dig. Någonstans så får man ju nog av det kalla.

JAg vet inte hur du ska göra.. HAn måste ju vara villig att förändra saker för att ni ska komma vidare. Tex terapi tror jag hade varit super.

#25 Precis, det är inte alls så enkelt att veta vad han faktiskt vill när han gör båda delarna =/
För mig är det jätte viktigt att kunna prata och reda ut, ett samtal där båda pratar och inte bara en.
Värst är ju, som sagt, de gånger som jag blir så sorgsen att jag gråter och han bara "struntar" i det och fortsätter som om inget hänt. =(
Jag vet inte om jag är töntig eller något nu, men det har faktiskt satt sina spår i att jag börjar ta mindre och mindre åt mig när han säger att han älskar mig. Nu tar jag inte åt mig någonting näst intill.
Detta har hållt på i cirka 1½år nu och det är nu på slutet det gick upp för mig att jag inte tar till mig längre, jag blir inte glad längre av att han säger det. Vissa gånger blir jag till och med irriterad och jag är helt säker på att det är för att jag känner mig så besviken eller hur man ska säga. Vet inte om jag överreagerar eller så, har trots allt hållt på 1½år på detta vis.. Jag försöker verkligen med allt och jag tror terapi är nästa drag, om jag inte lyckas snart.
Jag hade två dagar där det brast för mig som jag berättade hur jag kände när det blir som det blir när det händer något (har berättat tidigare men berättade igen). Jag berättade även att jag har slutat tagit till mig och han förstod allt och sa att han skulle börja prata och att han verkligen inte vill ha det så här.
Men han fortsätter på samma sätt, det är 3 veckor sedan jag berättade det.

Han går just nu på BUP, men tror inte han pratar om detta där.
Inte vad jag vet (han har berättat för mig vad han pratar om).
Han har ganska nyligen börjat gå där så han har antagligen inte kommit så långt än.
Jag går med på BUP sedan 8år tillbaka men på grund av helt andra saker, ska ta upp detta på BUP nu på tisdag då jag ska dit och ev. få tips därifrån. Alternativt få han vara med på ett samtal.

Att han " inte gör något" åt att du är ledsen och att han har svårt för att prata kan mycket väl vara delar av hans sjukdomsbild. Du gör rätt i att prata med din psykolog om detta då det inte är det lättaste att vara "medsjuk", (vilket du ju är som har en relation med en som mår dåligt). Hon har erfarenhet av sådana situationer, vilket de flesta på sådana här sidor inte har, och kan därför ge dig relevanta råd.

#27 Där tar du fel. På dessa sidor är vi många med bokstavsdiagnoser/deppressioner och föräldrar till barn som har det. Många lever också ihop med en partner som har det.

#26 Att gå på samtal tillsammans tror jag är en jättebra ide, för då får ni nog bäst hjälp och mest förståelse :)

#28 Jag vet, jag hör själv till dem. Men jag vet också att det inte är samma sak som att få hjälp av en psykolog. Vi har inte all den kunskap och erfarenhet som hennes psykolog har och dessutom så känner vi varken henne eller hennes sambo(några här kanske gör det men de flesta inte)eller den exakta situationen. Och bara för att vi som har endel erfarenhet finns representerade är inte samma sak som att det bara är vi som ger råd, dessutom så finns alltid risken att vi ger råd pga att någonting liknar vårat när det isjälva verket egentligen bör mötas på ett helt annat sätt. Det är ju bara att se på den här tråden, det som ibörjan gav sken av att handla om att hon blev sur på honom handlar isjälva verket om att hon som själv är psykiskt sjuk, lever med en psykiskt sjuk och behöver hjälp för att klara av det. Och det kan jag säja av både egen och andras erfarenhet och råd från psykologer: att lyfta upp någon som är psykiskt sjuk, det fixar man inte på egen hand. Hon behöver hjälp och stöd av en psykolog och hon har turen att ha tillgång till en.

#29 Ja, hon har tur som redan har kontakt med BUP. (förutsatt att dom är bra)
Men har hon skrivit att det är en psykolog som hon har kontakt med? Måste ha missat det.

#30 Hon har inte skrivit det i denna tråden utan i en annan, på kvinna i fokus.

#31 Okey

Jag har pratat med pojkvännen och om jag ska vara helt ärlig så blev jag lite chockad över hans reaktion.
Han satte sig ner och pratade ut ordentligt och berättade vad han hade i sina tankar. Han ville mer än gärna prata ut om saker och han anser det vara minst lika viktigt som jag tycker det är. Han sa även att han ska på största allvar försöka börja ta tag i saker, han vet ju själv att det inte är farligt på något sätt.

Samtalet blev mycket bra och båda var väldigt glada efteråt, jag kände mig väldigt lättad över saker.
Och han har bärjat ta tag i mer saker - bra!

Men då är det ett annat problem, han kan inte prata om vad han planerar utan kommer i sista sekund med sin planering och då är det det som gäller. I fredags hade jag planerat myskväll med film och gott när han kom hem efter att ha varit med min lillebror på motorstadion och byggt folkracebil. När han kom hem så berättade jag mina planer och skulle just till att fråga vilken film han vill se när han helt plötsligt säger, jag ska till stan nu!
Förvånad frågar jag varför och svaret blir att det är en folkracetävling som han och lillebror ska på och detta bestämde han alltså då.

Det är inte ovanligt att vi har planerat saker tillsammans som han sedan planerar över med sitt schema. Det gör ganska ont i mig i och med att jag får känslan av att han får göra som han vill men inte jag.
När han planerat in något med sina kompisar så spelar det ingen roll vad vi hade planerat innan eller om jag hade planerat överraskning - han ska vara med de.
Som + på allt så blir jag ledsen av en helt annan sak i samband med detta. Han planerar och gör mycket kul med sina vänner medan jag får sitta själv hemma varje dag, och det tack vare att jag inte har några vänner som jag kan umgås med. Jag känner mig så ensam när jag tänker på det.

#33 Jättebra att ni pratat ut och det skett en förändring :)

Men att du känner dig ensam bör inte gå ut över din pojkvän. Det verkar ju som att du själv planerat en myskväll, men inte sagt något till honom, då är det ju inte konstigt om han planerat annat.

Kan du inte vara med dom ibland om han ska umgås med sina vänner mycket?

Har du inga intressen som du kan sysselsätta dig med? Eller börja gå till?

#34 Känns jätte skönt!

Jag låter det inte gå ut över honom, det är inget han rår för och då ska han heller inte få någon sorts börda för det.
Det är fullt förståeligt att han kan ha planerat in saker när jag inte sagt utan me rplanerat in som överraskning för honom.
Men de gånger som vi planerat sake rtillsammans eller som jag till exempel planerat in en dag där han ska få lite överraskningar och han vet vilken dag det är samt tid/er - ändå planerar han in annat just den dagen eller just de tiderna.

Jag har varit med de ett par gånger, men känner mig mest undanräjd då jag verkar osynlig. Han har 110% uppmärksamhet till de och bryr sig inte om jag skulle hamna flera meter bakom (de är mycket längre än mig och går fortare när de väl tågar iväg), liksom har han heller inte brytt sig om jag försvunnit bland folkmassorna när de tågat iväg och om jag vill gå hem så blir han sur eftersom att jag inte är med honom då.

Jag har ju både kaniner och hästar, men efter att ha gjort dagens sysslor med både kaniner och hästar så blir det ganska trist och ensamt sen, jag har några gånger tagit ut en av hästarna igen på en längre skritt tur. Totalt kan allt ta på cirka 4 timmar och de timmarna går riktigt fort men efter de så går det otroligt sakta och han är alltid borta minst 10 timmar när han hittar på saker..

10 timmar med de är inga problem men 1 timme med mig kan vara urtråkigt och drygt enligt honom..och jag och mina intressen har blivit jätte dryga för honom sedan det kom upp med sexpaus då jag får ont så fort jag ska föra in en tampong bara så kan inte ha det ens om de tär minsta storleken.
Han påpekar dock att det inte har något med sexpausen att göra, men han har börjat sagt det sedan vi pratade om det och sen har han liksom undvikit mig samtidigt som han säger att han älskar mig och att han absolut inte är som många andra som sticker bara för att de inte kan ha sex.. Ush vad det känns som om jag klagar och är självisk! =(