Kommunikationsproblem
Hej!
Min farmor gick bort förra veckan, och pappa är förstås jätteledsen. Det var väntat, men ledsen blir man ju ändå.
Men jag är rädd för hur det här kommer att påverka mammas och pappas relation. Mamma har aldrig varit bra på att trösta. Pappa behöver verkligen någon att gråta ut hos nu, men får ingen som helst respons ifrån mamma "jag är sån här" får han till svar när han ber om mer. Inte så mycket till försök till förändring alltså. vad får han då? "jag förstår dig, jag förstår dig" inga kramar eller något sånt.
han klagar på att det inte är som att han har fattat att hon är borta ännu, för han får det inte ur sig, och det beror på att det inte finns någon som tar emot det med honom. jag finns där för honom, när jag är hemma, men det blir 1-2 gånger i veckan, högst. och jag är rädd att det här kommer att göra pappa bitter på mamma. igår sade han "ja, man behöver ju inte anstränga sig så mycket när morfar går bort iaf!" jag förstår hans frustration, även om jag vet att han älskar mamma alldeles för mycket för att bete sig liknande mot henne. men jag är rädd att det här kommer att skada mammas och pappas relation.
och får inte pappa ur sig sorgen kommer han att bära den med sig hela livet.
Hur mycket skall jag lägga mig i? Jag skulle vilja få mamma till en terapeut av något slag för att få henne att öppna upp sig, våga visa känslor, för nu är hon ganska kall, distansierad. jag var hos dem igår, funderar på att åka dit idag igen, försöka knuffa dem i rätt riktning, finnas där för pappa.
jag vet inte om jag har någon fråga egentligen, mer att behov av att dela med mig, hoppas det är okey :)
Jag tror att det mycket beror på vilken relation du och din mamma har. Om den är sån att du tror att du kan få henne till en terapeut kan det nog göra nytta. Annars kanske du kan coacha henne lite själv.
JAg undrar också vilken typ av relation du har till din mamma. Är den tight?
Är den det så kan du ju försöka få henne att gå till en terapeut, annars försöka prata med henne själv som precis som Niklas skriver.
Förstår att det måste vara jobbigt att se.
Sedan kan man ju fråga sig hur mycket ansvar som man har som barn för sina föräldrars förhållande?
Som litet barn kan man knappast påverka och som vuxet barn är frågan om man ska påverka?
Det är med all säkerhet som Niklas och Hera skriver beroende på vilket förhållande man har till varandra i familjen.
/Maria
#3 Ja, det är en bra fråga. Hur mycket ska/bör man som barn lägga sig i sina föräldrars förhållande.
Jag vet av egen erfarenhet att det är jättesvårt att inte lägga sig i och försöka hjälpa.
Som barn har man självklart inget som hälst ansvar för föräldrarnas relation. Ser man att man kan göra nåt, visst då kan man det, men oftast kan och ska man nog inte försöka ta ansvar i den situationen. Orkar du själv vara lite lyssnare på din pappa så kan du kanske göra lite nhytta på det sättet? har du en idé om nån annan som han skulle kunna prata av sig till, då kanske du kan föreslå att ni träffar den personen snart?
Oj din mamma låter som jag själv och din pappa som min pojkvän… Har aldrig fått visa känslor och heller aldrig fått tröst när jag var liten men försöker verkligen ändra på det eftersom jag är känslig, egentligen…
Förstår att det är jobbigt men som sagt du borde prata med henne och säga att din pappa behöver henne, ställ upp på honom så som han brukar ställa upp på dig (vet inte deras realtion). Men som sagt det duger för stunden så ja hon behöver professionell hjälp eftersom jag själv anser att jag behöver det…
Va lycklig och gör andra lyckliga<3
tack för alla svar!
relationen mellan mig och mamma är inte så tight, eftersom jag är ganska lik mamma, (men jobbar verkligen på att förändra det) så det är ganska svårt att komma nära varandra, det blir mycket skrap på ytan.
jag åkte i alla fall till pappa för att prata med honom, mamma var inte hemma just då, vilket nog var bra. han uppskattade att jag kom. kunde dela med sig både av sorg och besvikelse över mamma.
och det här med ansvar. inget? egentligen tycker jag inte att jag har något ansvar. men, åh, om man kan göra något, så är det väl värt något? lite knuffar i rätt riktning.
#7: Javisst, det är skillnad på att ha ansvar för något och att bara vilja hjälpa till. Jag förstår att du vill hjälpa dina föräldrar om du kan.
Starta ny diskussion