Han är myndig nu och får dricka alkohol. Jag hade blivit förbannad om min partner hade försökt styra över mig om att jag inte får dricka alkohol. Dock dricker jag inte överdrivet utan håller det på låg nivå.

Hade varit annan sak om han har svårt med spriten. Dvs han har lätt att dricka sig full (plus att man gör bort sig under fyllan), då hade jag reagerat!

Har ju en mor som är en alkoholist…

#1 Jag försöker inte styra honom, vill han dricka så får han det. Men då försvinner jag ur bilden för jag mår inte bra med alkohol i närheten.

Han har bara varit full en gång, vad jag förstod så var han inte mycket full men tillräckligt för att han inte skulle kunna knyta skorna och för att ramla omkull samt stoppa huvudet i snö och hålla det där ett tag.

Min mamma är alkoholist, tack vare alkoholen har vi fått flera förstörda dagar och år. Ett år fick vi inte ens träffa henne pga. alkoholen.
Att din mamma är alkoholist är mycket tråkigt, jag vet hur det är.
Men uppenbarligen har inte hennes alkoholberoende satt lika djupa spår i dig som i mig eftersom att du själv kan dricka.

Vill han dricka så får han det, han får dricka bäst han vill men då försvinner även jag som sagt. Jag ska inte behöva må fruktansvärt dåligt bara för att han ska få dricka.
Jag känner som så här, älskar han mig så accepterar han och repsekterar han mig och hur jag mår/reagerar med alkohol i närheten.

Hade jag varit den som ville dricka men min partner mår dåligt över det, eftersom jag älskar denne så hade jag valt bort alkoholen.
Då sätter jag kärleken före, och inte alkohol.

Liten pyssling!

När jag läser din text så känner jag igen mig. Denna ständiga besvikelse på människorna i min omgivning som lovade och lovade stort. Men som bara ljög och ljög.

Jag såg mig själv som offer under hela min uppväxt och långt över tonåren. För jag ville ju så gärna tro på de som lovade.

Om det handlar om föräldrar, pojkvänner/flickvänner, äkta hälfter,, spelar egentligen ingen roll.

Den enda människan som vi någonsin kan förändra: Är oss själva. Här gäller det att vara rak och ärlig i kommunikationen. Framför allt gentemot sig själv.

För hur illa det än låter och skaver i ögonen över det jag nu tänker skriva så är det sant:

Det är vi själva som lurar och bedrar oss. Genom att vi låter den andra ta makten. Vi ger bort vår egna frihet till någon som varken kan/vill förändra sig. Och så länge vi ingår i det spelet,, fortsätter sveken.

Mitt råd till dig: Ta ansvar för dig själv. För dina tankar/ dina känslor och dina behov.

Våga språnget att leva ditt liv, så som du vill ha det och lita på din inre förmåga.

För den finns där. Bara du väljer det som är rätt för dig.

Lycka till!!

#3 Jag vet att vi enbart kan ändra på oss själva, men jag vet också att min inställning till alkohol inte kommer lätta så mycket då det är djupa sår som har satt sig i mig, min inställning kommer att ändra på sig - det vet jag. Men det kommer ta låååång tid.

Jag känner ju som så här, vill han dricka så får han gärna göra det. Det är hans liv och inte mitt, jag kan inte bestämma över honom. Det enda jag kan göra är att berätta hur jag känner och sen får han välja vad han vill och göra det han känner.
Väljer han mig så väljer han mig, väljer han alkohol (alltså att han vill dricka) så väljer han det. Det är upp till honom, men jag tänker inte gå och må dåligt och därmed kommer jag också ta mitt val att lämna honom isf för alkohol får mig att må grymt dåligt och det är något jag måste jobba på och det måste få ta tid.

Jag vill inte ha ett förhållande där jag mår så otroligt dåligt över en sak som egentligen är ganska enkel att välja bort (om man inte har problem). Men jag vet att liksom jag tycker alkohol kan verka lätt att välja bort så vet jag också att en flickvän kan vara riktigt enkel att välja bort med.
Jag räknar inte med att han ska välja bort alkoholen för min skull, jag vill bara att han ska säga hur han känner och vill ha det.

#2 Alltid sorgligt med folk som blir alkoholister Fast om du inte mår så himla bra av alkohol, så är det bättre att göra slut och hitta annan som matchar dig?

Jag tror du har väldigt ansträngt förhållande till alkoholen och är rädd för att förlora kontrollen över alkoholen. Vilket det leder till att du mår dåligt pga alkoholen.

Jag kan känna det ibland när jag har fulla personer med att göra. Känns så jävla obehagligt, ända in i märgen. Känner obehag varje gång min mamma är onykter. Så jag förstår vad du menar. Men att dricka alkohol är ett val, det är ju ingen som tvingar en att ta glaset till munnen att dricka. Likadant som snusning, knark och rökning.

#5 Tyvärr finns det folk till allt. =/
Ja, alltså jag har ju tänkt att han och jag ska få sätta oss ner och berätta vad vi känner, sen får man se vad som sker utefter det. Jag är beredd att bita ihop om han kan hålla alkoholen bortom mig så jag slipper veta av den mer än att han dricker (även om det är sjukt jobbigt att ha den vetskapen).
Men jag vet faktiskt inte hur länge jag kan bita ihop, jag har bitit ihop hela livet och alkoholen är något väldigt jobbigt för mig, soam sagt. =/
Så ja, ska jag vara ärlig så har jag funderat i de banorna att hitta en som är mer lik mig på detta.

Kan mycket väl vara det som bottnar i allt det här, att jag är så rädd att det ska gå överstyr tack vare allt som hänt här hemma.
En nära person till familjen dog av alkohol, och han var alltid onykter. Han har sexuellt ofredat mig så min ställning till alkohol blev inte bättre av det - förståeligt.
Jag låg och tänkte igår när han var ute, TÄNK om han skulle komma hem full? Och TÄNK om han skulle göra något mot mig?
Vad hemskt!
Jag låg där och var jätte rädd, vaknade direkt han kom hem och såg med lättnad att han gick rakt och hade kvar vettet i huvudet.
Men jobbigt, det var det kan jag lova.

Jag ogillar starkt onyktra människor, jag går undan och är borta så länge jag vet behövs - till människan försvunnit.
Problemet med min pojkvän är att han är ganska svag för grupptryck, jag fattar inte riktigt hur han stod emot när hans vänner försökte få honom att dricka den gången han lovade att aldrig göra det igen.
Kan nog vara för att en av de gav sig väldigt fort och stöttade han därefter genom att säga: Lägg av nu, han vill ju inte.
Så tror det har hjälpt honom mycket, men nu när han är 18år så är det ju mer accepterat att han dricker. Så det kan ju bli ändring liksom det kan vara lika.

Jag tycker inte man kan ställa ett sådant ultimatum till en av vad jag kan förstå normal kille. Han har inte alkoholproblem, inte vad du skrivit i alla fall.

Att du mår dåligt av alkohol kan jag förstå, men om han är ute och tar en öl eller två på pubben så påverkas inte du av det? Du vill att han ska ändra på sig, välja bort all alkohol, medans han förmodligen vill att du ska acceptera det lite.

Ibland får man mötas på mitten.

Det blir ju svårt att vara helt emot alkohol då det tyvärr är så accepterat i samhället osm det är idag. Eller det är inte svårt att vara emot det, men det är nog svårt att hitta folk som tänker som en själv. De jag känner som inte dricker alkohol säger inte åt andra hur de ska leva sina liv, så länge det inte blir ett problem för att man inte kan hantera det.

Man kan ju tycka att valet borde vara enkelt, kärlek eller alkohol. Men det är inte så svart på vitt. Självklart väljer de flesta kärleken, men alkoholen kommer in någonstans ändå, för som sagt är det så accepterat.

SÅ frågan är om du vill ställa den frågan, få svaret du vill höra och sedan riskera att bli besviken? Eller om du försöker ta ett steg tillbaka och ser att killen inte är din mamma, att du litar på att han kan hantera alkohol?

Eller så kanske du bör hitta en likasinnad?

Ber om ursäkt om det blev förvirrat inlägg.

Jag skulle också bli jävligt arg och irriterad om min partner skulle ställa det ultimatumet "partnern eller alkohol" - hallå? Kan man ju inte välja! Partnern har man hela tiden, varje dag, men alkohol är ju bara något man använder på fest då och då. Min kille tycker inte om att jag dricker så mkt på fest, det vet jag - men jag behööver aldrig tvingas välja. Isf es vi inte då jag druckit, eller också dricker jag bara litegrann och tar det lugnt för hans skull. Jag är inte ute och dricker lika ofta heller, men jag får fortfarande gå ut och göra det ibland om jag skulle vilja.

Dock kanske det också är en killnad att min partner självär ute och dricker ibland. Och vi ljuger aldrig för varandra heller.

Men det blir såklart helt annorlunda om man har alkoholproblem.
Min pappa är akolholist.

Vad är det du inte tycker om när han dricker? När han blir full? Eller ens att han bara tar någon öl? I mitt fall tycker min kille inte om när jag blir för full så det är mer okej för honom om jag bara tar några cider.

Jag tycker det framgår rätt tydligt att killen i fråga faktiskt vill dricka alkohol ibland.  Som jag känner är det då svårt att ni som känner så olika inför detta ska kunna ha ett varaktigt förhållande.

Jag kan absolut förstå TS eftersom jag själv aldrig skulle kunna ha ett förhållande med en som dricker alkohol. Tack och lov har jag en sambo som tänker lika om detta. Att ändra en person som vill dricka till att aldrig göra det tror jag inte på.

Personer som ljuger gång på gång är inte värt att lägga ner sin energi på. Om jag vore du så skulle jag inte lita på honom alls, och dessutom så har du ju dina anledningar på att inte gilla alkohol, men dock är det svårt att hitta en kille som är nykterist i den här åldern kan jag säga… Om du inte trivs så kan du visst ställa ett ultimatum, om det inte duger kan han ju bara gå?

Eller så får du börja lita på honom, men han ljuger ju för dig…

Jag exempel skulle aldrig acceptera om min kille skulle börja röka, han skulle inte alls på pussa eller kyssa mig något mer, alltså ett ultimatum…

Du veta att många vill ha gifter i sina kroppar tyvärr…

Som sagt jag förstår dig TS, jag mår illa av lukten av alkohol, och en enda litet smakprov så drar min kropp ihops sig och kvider "neeej snälla vill inte bli förgiftad!!!" haha så förstår verkligen att du mår illa! Tur att min pojkvän även han hatar alkohol och jag drack ju innan vilket han verkligen inte tyckte om, så jag har slutat, det är ändå så j*vla onödigt…

Jag förstår inte vrf en del som inte tycker om alkohol ska bli arga/irriterade/störda på att andra dricker alkohol Så länge dom inte blir stupfulla drägg drabbar det inte andra?

Rökning drabbar andra mer, eftersom det gör man regelbundet som rökare. Dricker gör man inte alls dagligen om man inte har alkoholproblem. Rökning luktar illa och sitter kvar i kläder m.m.

Jag känner tre killar som är nykterister, de dricker aldrig men de går ändå med och festar när det väl är fest. Men inte stör dom sig på andra som dricker. Dom har valt att inte dricka. Vi har valt att dricka.
Jag känner dock, underligt nog… ingen tjej som inte dricker ibland.

Det förstör inte ens fina sidor och personlighet bara för man väljer att dricka med sina kompisar ibland. Man älskar väl varandra för det. :)

Jag förstår honom som inte säger till när han ska ut och dricka, för att han säkert är rädd för att du ska bli besviken/arg/sur och kanske t.o.m. dumpa honom? Även om man brukar kunna få reda på det tillslut dock, men.

#0 De flesta människor dricker alkohol i någon form utan att det är några som helst problem och din kille verkar ju vara ett soklart normalfall.

Det är snarare du som har problem med alkohol

Jag kan också förstå att han smyger för dig med detta då det ställer till såpass stora problem.

Man kan aldrig äga och styra en annan människa.

Att ställa ultimatum är ju en självklarhet när någon missbrukar men då pratar vi om en helt annan sak.

#7 Ja, det är väldigt svårt att hitta en likasinnad på det planet.
Att ställa ultimatum är inget jag tänker, han måste få göra som han själv vill och jag är beredd att bita ihop för ett par glas så länge han inte kommer hem och är alldeles för onykter eller till och med full.
Jag ställde det tidigare för att han ljög, inte för att han drack.

#9 & 10 Ja, jag har ju mina anledningar.
Han hade ett enormt kontrollbehov då och jag förstår inte ärligt varför jag inte gjorde slut då. Av någon anledning älskade jag honom ändå, det fanns mycket annat under hans kontrollbehov.
Jag är dock beredd att bita ihop om han vill dricka, men det är på de villkor att det är måttliga mängder och att han inte kommer hem onykter. Jag är livrädd för onyktert folk, spelar ingen roll vem det är.
Tror inte heller på att det går att ändra på någon, det är också fel att ändra på någon för ens egna vinning.

#11 Jag blir inte arg på honom för att han dricker, han får göra det bäst han vill.

Ultimatumet var för att han ljög, inte för att han drack! =)
Det här att han höll tyst var för 2år sedan och då hade han dessutom ett sju helsikes kontrollbehov där jag inte fick göra någonting mer än att antingen sitta hemma och kolla på TV eller vara med honom - Han bestämde dock när jag fick vara med honom och inte.
Jag har mina anlednignar till att jag ogillar alkohol väldigt starkt, jag ogillar inte personerna ifråga men jag ogillar alkoholen och jag kan ärligt inte se vad som är så himla roligt med det - men det är jag det.
Är det så konstigt att ha något emot alkohol när man levt i en familj vars mamma haft enorma alkoholproblem, man har blivit bland annat sexuellt ofredad av en onykter man och en massa till!? =/

Som jag ser det så verkar de flesta inte vilja förstå varför jag har problem med alkohol utan ser bara att han ska få dricka bäst han vill.
Ja, självklart ska han få dricka som han vill - det är helt hans val och hans liv och det har inte jag något med att göra.
Men jag har problem med alkoholen, jag kan bita ihop för hans skull.

Jag kan däremot passa på och berätta att jag och min pojkvän satte oss ner igår. Eller rättare sagt han satte sig ner med mig för ovanlighetens skull, aningen chockad men det kändes riktigt bra!
Han pratade om just detta, alkoholen, och han berättade vad han kände och hur han ville göra.
Han såg hur dåligt jag mådde och sa att mitt välmående betyder mer än några glas alkohol och att han tänker sluta dricka (fast han egentligen inte ens hann börja) för min skull. Han tyckte heller inte de var så roligt och det blev ännu mindre roligt när han kom hem och såg hur jag mådde.
Jag påpekade flertalet gånger att han måste tänka på sig själv och vad han vill göra, det är hans val och hans liv. Han är den enda som kan bestämma vad han vill göra.
Men han höll fast och sa att det itne skulle bli något mer, han mådde inte alls bra av att se hur jag mådde när han kom hem så för honom var det väldigt självklart vad han ville göra.
MEN jag sa också att jag kan bita ihop, jag kommer troligen inte på länge kunna acceptera det så bra men jag kan bita ihop för han måste få göra som han vill och jag vill inte vara den som hindrar en annan.
Efteråt kändes det så bra, vi var glada båda två.

Jag tycker denna tråd inte fyller någon vidare funktion längre, han och jag redde ut allt och jag kan ärligt säga att det känns riktigt bra!
Trots att jag vet att han kommer att ta några glas ibland så känns det bra, kommer troligen vara mycket jobbigt när han gått men jag kommer troligen kunna acceptera detta ju mer tiden går.
Men det får bara tiden utse, allt kan hända.
Men jag är nöjd, det var längesen jag var så här glad!

#14 Men vad bra! Det verkar ju ha löst sig på det bästa sättet
Kul att läsa!

#15 Ja, det kändes riktigt bra och jag känner mig så glatt överraskad över att han själv tog tag i det, han har otroligt svårt att ta tag i saker så jag blev riktigt stolt över honom att han tog upp det själv! =)
Och det kunde inte ha slutat bättre om jag får säga det själv. =)